Kära läsare. Nya Upplagan är ett understatement. Vi kallar oss inte för störst, bäst eller vackrast. Vi skiljer oss även genom att låta våra läsare själva bedöma och förstå, vilket vi vet att ni också gör. Bara för att tidningar skriker högst och kallar sig för än det ena och än det andra, är man nödvändigtvis inte bäst. Vi fortsätter att gå vår egen väg utan annonskampanjer eller frotterande av självförhärligande självgodhet. Som tur är finns det folk som förstår att uppskatta vår form och vårt innehåll. Vi har blivit nominerade till Svenska Design Priset i kategorin Magasin. Det är vi stolta och glada för. Om ni håller med oss så gå in och lägg en röst på oss i denna länk: http://www.designpriset.se/rostning.php

Vi i Nya Upplagan nöjer oss med att kalla oss för ett alternativ till all annan media. Vi är nöjda med att ha fått den positionen och att vi ständigt har ett innehåll som vi själva vill läsa. Att vi har Marcus Gärde, Eric Ericson och H C Ericson i vårt lag, är vi oerhört stolta över. Vi finns för alla som tröttnat på all likriktad media.

Mitt hem har nästan förvandlats till ett zoo! Tidigare hade vi en guldhamster som heter Tilda och nu har vi fått in ännu ett djur (eller vad man ska kalla det?) i form av den vandrande pinnen Erik-Hanna! Den stod bara där på köksbordet en dag när jag kom hem. Vad man gör med en sådan eller om man kan träna den till att göra kullerbyttor eller liknande återstår att se. Jag satt i går kväll och studerade den. Märkligt, men jag gillar pinnen redan, kanske för att den på något vis påminner om Jerry Lee Lewis när denna spelade på Malmö isstadium för ett antal år sedan. Han leddes in på scen och fram till sitt piano, och jag undrade hur det skulle sluta, men jävlar anåda vad det svängde när han började hamra på tangenterna. Kanske är det så, att pinnen plötsligt börjar svänga loss så att det ryker bland blommor och blad? Till sist vill jag komma ut: härmed avslöjar jag att jag aldrig flyttar på blomkrukorna när jag dammar, utan dammar runt om eftersom det inte kan komma in damm under dem och ingen ser det ju. Mer än min fru. Som alltid påpekar detta! Kanske kan man dressera pinnen till att damma? Eller så kan man ta koppel på den och gå ut en sväng på stan? Eller kanske groggvirke?

Text: Mats Söderlind. Det goda samhällets invånare lider av en narcissistisk störning. Det verkar gälla en del kulturpolitiker också. Narcissus var den grekiska ynglingen som blev så upptagen av sin egen skönhet att han helt tappade intresset för andra människor. Detta drabbade bland annat Echo, som förälskade sig i honom. Gudarna straffade Narcissus genom att göra honom förälskad i sin egen spegebild. Det var ett dubbelt straff eftersom spegelbilden också är platt och innehållslös och varje gång han närmade sig den, upplöstes den. Evig olycklig kärlek.

Som när vi precis köpt den senaste plasmateven och det bara veckor efteråt lanseras HD-kvaliltet och Blue-Ray och 3 D i en aldrig sinande ström. Sätter vi in narcissusmyten i vår vardag handlar den om att vi förälskat oss i vår egen yta, vårt utseende, våra attribut och ägodelar. Vi skapar bilden av oss själva med konsumtion, men får aldrig riktigt svar på vilka vi är egentligen. Vi speglar och speglar oss men möter bara en platt och innehållslös reflektion. Desperata vänder vi oss till media och affärshyllor efter svar. Varje nytt mode, varje ny teknik och sport och resmål väcker hoppet att äntligen hitta svaret.

Varje ny opinionsmätning speglar resultatet en brist på självförståelse och någorlunda tydliga ledvärden. Var är vi? Vart ska vi? Hur ska vi ta oss dit? Det är märkligt att kulturen som utgör en del av räddningen undan gudarnas straff, en möjlig väg till självinsikt och förståelse för varandra och vår omvärld, att just kulturen skall tvingas in i det kommersiella kretsloppet och börja löna sig. På marknadens villkor. Gör kulturarbetarna till entreprenörer. Gör säljande kultur. Ju mer du syns och hörs, ju fler biljetter du säljer, ju fler besökare du dra, desto högre bonus. Och som vi alla redan vet, det är med få undantag framför allt yta och glättighet som säljer riktigt riktigt bra. Kanske är det till och med så att kultur i själva verket utmanar själva grunden för marknadssamhällets grundläggande värderingar och mekanismer. Hur ska det gå om vi inte längre intresserar oss för att följa modet. Eller hur skulle det kännas om vi just gjort det och sedan ser en föreställning som Markurells i Wadköping och det på allvar sjunker in i oss att allt inte kan köpas för pengar. Hoppsan.

Jag menar att kulturpolitik inte bara handlar om vem som ska få mest pengar. Regeringen uttrycker med sina beslut också en syn på människan. Och sin egen världsbild. För att förstå konsekvenser som följer av den sittande regeringens kulturpolitik måste vi både sätta den i ljuset av den bakomliggande ideologin och en analys av de strukturer som verkar på media- och kulturfältet. En av de bärande moderata idéerna är föreställningen om en naturlig hierarki i samhället. Parad med en liberal syn på hur marknaden bör organiseras får det konsekvenser inte bara för hur offentliga medel fördelas, utan på längre sikt också vilken kultur vi premierar och bevarar. Kanske till och med vilka vi vill vara?

Filmen Natural born killers av Oliver Stone som kom i slutet av nittiotalet var en knivskarp kritik av konsumtionssamhällets och mediesamhällets oheliga allians. Filmens huvudpersoner reser genom USA på en måttlös rånar- och mördarturné. En turné med miljonpublik. Mickey och Mallorys liv gestaltas genom satiriska pastischer på den amerikanska såpagenrens värsta avarter och deras kombinerade flykt och segertåg kantas av film- och teveklipp i vindrutor, skyltfönster och på husväggar. Samtidigt som Stone med all önskvärd tydlighet visar hur deras liv formats av innehållslös konsumtion och brist på en tydlig normerande instans, blir Mickey och Mallory mediahjältar, ju mer de mördar, desto mer rapporteras det om dem och desto kändare blir de. Om du inte syns finns du inte. Det Stone säger är att vi lever i ett samhälle där medias publiksiffror tagit över traditionens, familjens och närsamhällets normerande funktion och att våld är det som säljer allra bäst.

Den polska sociologen Zygmunt Bauman, känd för sina analyser av det postmoderna samhället, menar att bristen på normer och sammanhang lämnat den moderna människan vilsen och på desperat jakt efter en identitet. Och att marknaden villigt tillhandahåller lösningarna. Du kan köpa en identitet med tekniska accessoarer, märkeskläder och exklusiva medlemskap i slutna sällskap som golfklubbar och affärsloger. Men den frihet som marknaden erbjuder är inte till för alla. Och det tragiska är att de få som har råd ändå överges så snart nästa marknadsföringsplan sätts i verket.

Baumans analys går ut på att samhällets extrema fragmentisering och marknadens ökade behov av snabbare och snabbare omsättning tillsammans driver människor ut i ingenmansland. Snabbköpet, macken, shoppinggalleriorna, arbetsplatserna, åldringsvård, skolor, arbetsplatser, sjukvård osv, allt är utspritt och avpersonaliserat, du känner inte den person du köper köttet av lika litet som din granne eller läkare. När din senaste tröja blivit omodern och det inte är inne med viktelefoner längre måste du skaffa en ny. Till vilket pris som helst. För en av våra starkaste drivkrafter är identitetsskapande och meningsbyggande.

Vi bedömer inte forna civilisationer utifrån vilken BNP de lyckades skrapa ihop till, utan vilka idéer, dramer, konstverk och berättelser de lämnat efter sig. Kulturskapandet har alltid varit en kärna i mänskliga samhällen och den kraft som djupast definierar vilka vi är, vilka vi var och vilka vi vill vara. När Enrique Peñalosa, borgmästaren i Bogota, bygger det goda samhället är en kedja av bibliotek en av de viktigaste ingredienserna, lika mycket för deras förmåga att ge människor tillgång till sin historia, kunnande, plats i samtiden och unika värde som enskilda individer – som för deras symbolvärde. Biblioteken är vår tids katedraler, säger han, ett slags symbolbärare av demokratiska och mänskliga värden, ett rum där man träder in som jämlikar.

Att lämna över djupt mänskliga frågor som moral, mening och identitet åt marknadens vinnare handlar inte om att skapa valfrihet och öppenhet utan är ett kraftfullt ställningstagande för vilken människosyn som skall råda. Vi får de värderingar vi förtjänar.

Ett samhälle som satsar på sin kultur visar samtidigt att det tror på sina medborgare.

När Lena Adelsohn Liljeroth säger att hon ”tror på marknaden” och människors förmåga att själva välja vad de vill ha, lämnar hon över kulturproduktionen i händerna på de krafter som vill fylla våra kroppar med människovärde endast baserat på en företagsekonomisk kalkyl och för att snabbt tömma den igen så att vi ska kunna spendera ihop till nästa identitet. Den fria kultur som Adelsohn Liljeroth talar om präglas av våld och snabb utbytlighet av ständigt nya stjärnor och förebilder.

Och våld säljer. Våld mot kvinnor säljer mest och bäst. Vi ser det på löpsedlar och bokomslag dagligen. Intrigen i snart sagt varje såld deckare bygger på åtminstone en mördad och/eller våldtagen kvinna. Till och med museivärlden lockar gärna med blod och sex. Att förneka den funktionen hos marknaden är antingen otroligt naivt och okunnigt, eller djupt cyniskt och människofientligt.

En regering som inte ens kan bevilja sina främsta konstnärer, författare och musiker en grundläggande trygghet och ett tecken på sin uppskattning för erkänt goda och betydelsefulla insatser, är en regering som föraktar sitt folk. Liljeroth talar stolt om att de nu applicerar ”arbetslinjen” också inom kulturen. Då säger hon samtidigt att konstnärligt arbete som inte lönar sig inte är ”riktigt arbete”. Arbetslinjen går ut på att ”öka arbetsincitamentet”. Det vill säga ett antagande att människor inte riktigt gör rätt för sig. Och om de inte gör det får de också finna sig i att hamna lite längre ner i den naturliga hierarkin.

Regering driver en kulturpolitik som inte vill motverka negativa effekter av en extremt vinstdriven kommersialisering av kulturen, som inte förmår satsa resurser på bibliotek som når alla befolkningsgrupper och som kan hålla ett brett och levande utbud i dialog med så många medborgare som möjligt, som inte ens för sig själv kan medge att kulturen är en sektor som inte fungerar, och inte ska fungera, på ”marknadens villkor”.

Det är vi själva som ska bestämma villkoren. Att det säljs pocketdeckare och katastrofthrillers för miljarder är bra och roligt och välkommet. Men det är inte ett argument för att ta bort titelstöd, distributionsstöd eller andra viktiga insatser. Det handlar om två helt olika sidor av livet.

Det är bara genom handling som politik får någon innebörd. Ett samhälles stabilitet, stolthet, identitet, demokratiska funktioner och utvecklingsmöjligheter är beroende av kulturen. Det är dags att svenska politiker börja agera som om de verkligen förstår det.

Det alliansregeringen säger med alla sina munnar nu är att kulturen inte är mer värd en de tvålar och bilmodeller som säljer mest. Det räcker inte att säga att kulturen har ett egenvärde, om det egenvärdet sedan lämnas till marknadskrafterna, modeskaparna och försäljningsstrategerna på Warner Bros och Sony Ericsson.

Mats Söderlund

Poet och författare.

Många har hyllat Lloyd Coles soloplatter på gamla meriter (läs: Rattlesnakes och Easy Pieces) därför är det oerhört roligt att kunna konstatera att Lloyd Cole, äntlige spelat in albumet som jag väntat på så många år. Att det skulle ta sådan tid? Han har till och med steel gitarr, utan att det känns country utan enbart färgar låtarna. Mannen som skrev: ”She’s got cheekbones like geometry and eyes like sin” i Perfect skin är åter att räkna med. Hurra! Hade Broken Record varit en Darttavla så hade den utan tvekan varit Bulls eye…

Text: Gudrun Schyman. När en minister avgår måste det presenteras skäl. Är det frivilligt eller har ministern sparkats?  En frivillig avgång följs alltid av statsministerns eller partiledarens försäkran om att man verkligen ansträngt sig för att övertala ministern ifråga att stanna men att man tyvärr inte lyckats och naturligtvis då respekterar det beslut som ministern fattat.

Så lät det inte när Littorin avgick. Det var en bekymrad statsminister som kort meddelade att ministern av personliga själv valt att avgå. Samma personliga skäl som ministern själv sedan redovisade på en presskonferens. Det handlade om mediadrev mot barnen och kanske något mer. Det fanns små ord insmugna som skulle komma att plockas fram senare, typ ”det finns andra (privata) skäl också”.

Hur som helst var det alldeles uppenbart att partiledningen ville få bort ”affären” från synlighet så fort som möjligt. Sällan har väl regeringens hemsidor retuscherats så snabbt. Efter ett dygn var Littorin omöjlig att se och än mer att få tag på.

Ur denna historia, som knappast är slut ännu, har två frågor vuxit fram. Den ena gäller sexköp och det andra gäller publiceringsbeslut. Bägge har inslag av moral och därför kommer det att dröja innan debatten dör.

När det gäller anklagelserna om sexköp, falska eller sanna, jag vet inte, så har debatten snabbt kommit att handla om sexköpslagen. En del menar att om det nu skulle vara så att Littorin köpt sex så visar det att lagen är orimlig. Han är ju en ok man. Ingen ska moralisera över hans ev. beslut om att betala för sex. Alltså – avskaffa lagen!

Själv hör jag till dem som vill behålla lagen och dessutom skärpa den. Lagen handlar inte om att moralisera över enskilda personers sexualitet Möjligen är det så att debatten blir förvirrad just därför att flera debattörer tycks tro att prostitution handlar om sexualitet och sexuell lust, inom ramen för fria val. På Prostitutions- och Spiralenheten i Stockholm, som jag besökt, berättar klienter som både sålt och köpt sexuella tjänster att försäljningen/köpen aldrig handlar om sexuell lust. Istället kan transaktionen för båda parter handla om att reducera ångest. Det kan också handla om att tjäna snabba pengar för att kunna betala tillbaka en skuld. Vid djupare och längre samtal framkommer en förståelse av prostitutionen som ett självskadebeteende. En upplevelse av värdelöshet kan manifesteras i ett ytligt rolltagande baserat på makt. Mannen demonstrerar makt genom att köpa. Kvinnan gör samma sak genom att ha kontroll över vad som får göras och vad som inte får röras. Betalningen kan paradoxalt nog ge bägge en känsla av överläge. Makt och maktlöshet vävs samman i ett möte inom ramen för genuskontraktets starka och oskrivna lagar.

Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det lagen säger är att det är förbjudet att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för ändamål och tjänster som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet.

Så till publiceringsfrågan. Inte heller där är sista ordet sagt men jag har i alla fall ett tips till Littorin. Stäm Aftonbladet! Om det är så att alla beskyllningar om sexköp är grundlösa, och det är bara Littorin själv som vet, ja då finns det all anledning att stämma Aftonbladet för kränkande publicering. Jag har gått igenom den processen själv en gång. Det gällde Expressen. Man påstod att jag varit på sandstränder i Brasilien och spelat in porrfilm, på skattebetalarnas bekostnad. Det blev löpsedlar och krigsrubriker. Inte en siffra var rätt! Där gick min gräns. Med hjälp av Sveriges (tycker jag) bästa advokat i tryckfrihetsmål, Lars Wiklund, tog jag mig den långa vägen genom Tryckfrihetsjuryn, Tingsrätten, Hovrätten och till slut Högsta domstolen. Och jag fick rätt. Löpsedel och rubrikerna i uppslaget inne i tidningen fälldes. Själva artikeln friades med motiveringen att det inte är kriminellt att skriva skitjournalistik (min översättning från rättsvårdande myndigheters språk).

Hela processen tog runt 1,5 år. Det var psykiskt jobbigt och det stod stora pengar på spel. Förlorar man får man betala motståndarsidans rättegångskostnader. För Expressen (som det handlade om denna gång) var det små pengar men för mig var det stora summor. Men jag vann alltså och jag fick ett mindre skadestånd men framför allt  fick jag upprättelse. Inte i form av löpsedlar och krigsrubriker förstås. Nej då, det blir små finstilta notiser när tidningar tvingas erkänna misstag. Men jag fick upprättelse inför mig själv och mina närmaste. Det hade ett stort värde och det tror jag det skulle ha för Littorin också. Om han är oskyldig.

Gudrun Schyman, kommun- och riksdagskandidat i valet 2010 för Feministiskt initiativ

Du Irene! Tvättstugeschemat är ju orsak till att du får sen semester i år, ska du kampa utanför Bo Ohlsson,  eller ska du riva biljetter och gnida rumpan mot alla åkattraktionerna på Tosselilla även i år?

Hallå Yngve!

Ja, jag ska till Tosselilla om en veckas tid. Det bler bara jag och Ingela för Glenn har just opererat knäet. Nån munisk. En gång om året njuter jag sommarlandets alla fördelar; man får ta in alkohol, det finns tjock korv och – man får åka Kålmasken hur jävla många gånger som helst. Eller Springmasken som vi kallar den. Jag har redan packat väskan; fläkt, wienerlängd, sprit. Och pengar såklart. Jag har jobbat opp mina hälsprickor ända sen i februari så nu behöver jag ingen plånbok. Oerhört praktiskt. På högra hälen har jag tjugor och 50-lappar och på vänstra har jag hundringar. Nästa år planerar jag kunna ha mynt också. Vi får se, det är bara en dröm än så länge. Tänk att få slippa magväskan! Ingela vill gärna köra bumperbåt, vi kallar henne för det, Ingela ”Bumperbåten” Jonsson. Själv gillar jag Tossestupet efter ett par öl. Annars sitter jag mest vid Vattenlandet och glor på folk. Där och endast där känner jag att jag kan vara den jag är, en tant fångad i en tants kropp med en mans själ och en indians njurar. Sug på den.

Ses på Tosse.

Irene Gren

Jag skriver det här i den österrikiska byn Nickelsdorf, i Burgenland, inte långt från den ungerska gränsen.

Nickelsdorf sträcker sig makligt längs huvudgatan, där varje avsnitt har sitt eget namn, Obere Hauptstrasse, Mittlere Hauptstrasse och Untere Hauptsrasse. Husen är låga och lantliga. Det räcker att gå litet vid sidan av för att traktens jordbruk skall göra sig påmint. Hönsen går fria på gatan och i en servering i en öppen lada kan man slå sig ner och beställa in lokala charkuterier och dricka traktens utmärkta vin.

Nickelsdorf är inte mycket för världen. Om det inte vore för en liten restaurang på huvudgatans nedre del, Untere Hauptstrasse. Här ligger Hans Falbs Jazz Galerie med sin ombonade servering och en liten utomhuscen, dit varje år musiker från hela världen kommer. Hans idé är att på den lilla orten göra de kvalitetsfestivaler, som kanske bara är möjliga, just på den lilla orten. Det är förstås därför jag är här.

Inte reste jag hit för att överraskas. Det var musiken det handlade om och till festivaler far man för att få bekräftelse. Det kan vara socialt eller rätt och slätt att få höra de musiker som brukar fylla den egna kammaren med toner. Kanske hoppas jag också få lyssna till någon i min favoritgenre, som jag inte kände till tidigare.  Konstigare än så brukar resor inte vara. Det är ganska värdekonservativt. Och väldigt vanligt, hävdar jag, fast att det i mitt fall handlar om frijazz, improvisation och annat som kallas experimentellt – men det är ju ett hedersbegrepp som kan diskuteras.

Jag blev inte besviken. Några av mina favoriter gjorde finfina konserter. Och det var just såna minnen jag tänkt ta med mig hem.

Men det är inte alltid det man tänkt sig som stannar kvar.

Eftersom Nickelsdorf inte kan svälja alla besökare under festivalen inkvarterades jag på ungerska sidan i ett stort hotellkomplex.

När jag på några problemfria minuter passerat gränsen förbi de gamla vakttornen, övergivna militär- och tullbyggnader och tydliga spår av ett strängt bevakat ingenmansland, kom jag ihåg tidigare besök i de östra delarna av Österrike, på den tiden, då järnridån var ett begrepp. För här var det stopp, i det här hörnet av Europa möttes öst och väst bröst mot bröst. Det var en förlamad vrå av Europa där tiden verkade stå still. Jag kommer ihåg staden Wien som en blandning av minnen av fornstora dagar och dammig museikällare. Det där sista hänger ihop med att jag hade ett uppdrag på Albertina, det fina teckningsmuseet. Och i den här patinerade världen härskade sträng hierarki, hackordning och titulaturer, där jag var Herr Doktor och intendenten inte var intendent utan Äkta Hovråd och skulle tilltalas på det viset. Stränga strukturer för tilltal, beslut och verkställighet rådde, som icke fick överskridas. Jag råkade en gång sätta mig vid samma bord som de vaktmästare, vilka med stor skicklighet hjälpte till med hängningen av utställningen. Mitt misstag orsakade en pinsam tystnad och generat påpekande att jag nog borde ansluta mig till det äkta hovrådets bordssällskap, som naturligtvis höll till i helt andra lokaler.

Här härskade gamla minnen från habsburgska dagar. Och jag tänkte, att smårester från stora imperiestater gärna skramlar med medaljerna. Österrike är ju ett sådant land, liksom för övrigt England och Frankrike. De bröstar sig gärna med toner och grannlåt från en tid som tack och lov försvunnit. Pomp och ståt eller pomp and circumstances blir en del av en märklig nationell identitet. Sällan syns gapet mellan realitet och nationalitet mer än då, låt oss ta ett exempel, Wienersymfonikerna spelar valser och polkor från de borgerliga balernas tid.  Det blir som en disneyfiering av historien.

Nå, det kan förefalla oskyldigt, eftersom det möjligen kan skapa trivsel till vissa helger.

När jag passerade min österrikisk-ungerska gräns på väg till hotellet slog det mig också, att detta trista ödeland spelat en viktig roll i historien för inte så länge sedan.

Det var till de här trakterna av Ungern som tusentals medborgare i DDR begav sig i slutet av 80-talet. De for på semester och smög sig sedan över gränsen till väst. De ungerska vakterna verkade strunta i det hela. Och Honecker ringde upprörd Gorbatjov, som bara ryckte på axlarna. Han visste att både Honeckers och järnridåns dagar var räknade. I detta gudsförgätna lamslagna område började muren vittra på allvar. Det kan mycket väl vara på den undanskymda platsen som de viktiga händelserna äger rum. Ungefär som med musikfestivalerna i Nickelsdorf.  Plötsligt har något hänt och de stora har varit upptagna på annat håll och inte hunnit hänga med.

Detta är hoppingivande.

Ett och annat flagnande vakttorn, några hundra kvadratmeter gjutna betongplattor, som gräset håller på att erövra, trasig gränsbommar, lummiga skogsdungar påminner om en dramatisk tid.

Men drömmen i öst om ett liv som i väst såg också litet underlig ut. Också den disneyfierad, om ni vill. Det var konsumtion, nöjen, stålar, litet glitter och Las Vegas. Och precis det har jag i överflöd runt mitt hotell. Strax innanför gränsen, där motorvägen mellan Wien och Budapest är som ett piskrapp i landskapet, tecknar glimmande neon, snabbyggda betonghus och tarvliga skyltar märkliga kvarter. Det finns bara skräpiga ödeutrymmen runtom. ”Shoppingcenter” är det skyltat. Men det är en överdrift. För här kan knappt någon shoppa vanliga nyttigheter. Jo, förstås cigaretter, vatten, vin, sprit i en nergången halvsläckt butik. Annars lockar minst halvdussinet hotell, några i starkt förfall. Och det bjuds på Eden Bar med en storbystad dam på sin skylt, Money Exchange, Bar & Massage, Casino, Restaurant, Swinger Club.

En del skyltar är lika flagnade som gränsposteringarna och säkert lika gamla, alltså före 1989. Det gäller antagligen de nöjeslokaler, som uppförts i den folkligt lantliga stil, som ju hyllades under realsocialismens era. Litet av bondhus med stora grälla neonskyltar på taket.

Och idag är parkeringarna fyllda av bilar från Ungern, Rumänien, Slovakien, Slovenien  och Österrike.

Runtomkring alla hotellen skiljer ett högt staket den privata egendomen från den skräpiga, övergivna allmänningen.

Jag befinner mig mitt i Europa. Gränsen är borta, men med den verkar också många gamla drömmar ha dunstat. De kanske inte tålde den sortens realiteter som mitt hotellområde demonstrerar?

Väntar på skjuts tillbaka till Nickelsdorf, där jag ska köpa litet skivor och dricka ett svalt glas av traktens utmärkta vin. Ett utmärkt tillfälle tala med mina bordsgrannar om hur underskattade de centraleuropeiska vinerna är.

År det detta som kallas spleen? Hur var det Bob Dylan sjöng?

”Don´t send me no more letters, no / Not unless you mail them / From desolation row.”

Thomas Millroth

Karen Elson och Jack White är stora fans av Holly Golightly, och det hörs verkligen. Intet ont i det – tvärtom. Det här är bra. Mycket bra. En imponerande debutplatta från Elson med band. Det låter mer Amerikansk roots och folkmusik än garage, även om hon är hemtam i båda lägren. Hon har en cool, vacker röst som rör sig som en vandrande vålnad snarare än en osalig ande genom spåren. En röst som även hade platsat perfekt i ett band som Velvet Underground t.ex. Tur att Jack hållit tassarna borta och gömt sig bakom trummorna den här gången. Men det hade varit bra om Karen fått stå på egna ben, tycker jag.

Skivan bör inskaffas på Lp, inte bara för att göra ljudet rättvisa utan för att detta är årets absolut snyggaste skivomslag. Det blir ganska futtigt på en cd.

4

Johan Stenström

http://del-lords.com/

Det kan väl aldrig vara fel med lite gratis musik, och till på köpet laglig kanske ska tilläggas. Del Lords som nyligen drog igång igen med alla originalmedlemmarna har spelat in för första gången på 20 år. På deras hemsida kan man lyssna på råmixen av deras nya låtar. Man kan

direkt säga att de inte tappat sitt sound under åren av frånvaro. Det låter Del Lords och det låter då såklart lika bra som förr. Sen kan det kanske vara svårare att bedöma en råmix än den färdiga produkten

men att det är bra låtar framgår direkt. Så in och lyssna, gratis e gott.

3

Janne Falk

Misstänker starkt att ena väggen av min bostad belägrats av hexapedisk ohyra med kraftigt anarkistiska drag. Man paraderar helt fräckt runt i min bostad som om jag icke alls var där och ägnar sig åt att konsumera diverse livsmedel i mitt skafferi. Förmodligen avrundat med valda delar av husets bärande konstruktion som efterrätt. Sannolikt rör det sig om exemplar tillhörandes camponotus herculenus, även känd under pseudonymen; hästmyra.

Hästmyror var -trots det förpliktande namnet- icke det minsta oumbärliga då diverse skrupellösa européer koloniserade den amerikanska kontinenten i jakt på ny och bördig åkermark. Cowboys sågs sällan gränslandes stora hästmyror i snabb flykt över slätterna. Åtminstone om man skall basera sina kunskaper på de under första hälften av föregående århundrade vansinnigt populära vilda västernrullarna med John Wayne och Bill Clinton. Hur stora de största exemplaren av hästmyror kan bli känner jag icke till, ej heller huruvida dessa allra största hästmyror strök med då dinosaurierna drog ner rullgardinen och gick och gömde sig i historiens slaskhink i form av fossiler

Jag ämnar i mån av ledig tid under kvällens gång konsultera mitt gamla tummade exemplar av Linnés Systema naturae rörande den eventuella bakomliggande orsaken till benämningen hästmyra. Endera härrör namnet från hästmyrornas hästliknande fysik i jämförelse med övriga betydligt mindre myrarter eller så kommer det av hästmyrans förmodat stora aptit. Då tänker jag på talesättet, att äta som en häst. Jag önskar icke ha myror som äter som hästar i väggarna på min bostad, om jag själv får välja vill säga.

Efter mycket vånda och slitande av mitt ömmande hår bestämde jag mig för att under eftermiddagen kontakta Margaretha, i syfte att få ett andra perspektiv. Spörsmålet i sig var mycket enkelt. Margaretha sa jag, då jag uppenbarligen vänt mig till henne kan detta synas en smula onödigt men ett personligt anslag är ju alltid trevligt. Således sporde jag i enlighet med föregående sentens; Margaretha min vän, hur kommer jag på bästa sätt till rätta med detta illasinnade hästmyrsangrepp på min egendom samt diverse lösöre i skafferiet?

Margarethas svar kom lika snabbt och skoningslöst som en blixt från klar himmel: Ring Anticimex!

Som om jag skulle ringa Anticimex? Här rings minsann inte till något Anticimex inte! Man är väl karl för såväl sin hatt som sin vägg. När man på morgonen vaknar av marscherande myror i skägget anser jag måttet vara tämligen rågat, då är det för sent att plocka fram silkesvantarna från Anticimex. Således har jag beslutat mig för att sätta hårt mot hårt. Någon form av myraktig gerillakrigsföring accepteras icke på mina domäner. Man skall väl för böfvelen kunna freda sitt eget hem utan att behöva blanda in kemiske Ali kan man tycka. Är denne kemiske Ali alltjämt i livet förövrigt? En fråga som kanske bäst besvaras av den amerikanske ambassadören. Vadan detta tjat om kemiske Ali? Bra fråga! Myror var ju det ursprungliga ämnet för dagen.

Efter en snabb titt i uthuset noterade jag en viss brist på erforderlig utrustning såväl som kemikalier. Föregående månads loppmarknad gick uppenbarligen bättre än vad minnet gör gällande. Alternativt skulle det kunna röra sig om ett inbrott från diverse rundstrykande kriminella element under min bortavaro eller eventuellt en lättare form av Alzheimers. Hur som helst, notering för framtida loppmarknader: undvik att införa Happy Hour och skåla efter varje genomförd affär. Det blir betydligt enklare med bokföringen efteråt. Hur faen kunde jag sälja av min 25 kilos säck med Myrr som jag erhållit som bonusgåva av Bayer för många års trogen kund? Ytterst korkat.

Således återstår det endast att begiva sig mot järnhandeln för införskaffande av adekvata myrdräpar-attiraljer såsom Myrr, vass kniv, såg, borr och gummiklubba.

Må er väg aldrig korsas av myror

Grefve Fågelsparre