Peter Hook har bildat skola för hur en cool basist ska traktera en nästan-ända-ner-till-golvet-hängande bas på bästa sätt, och dessutom med ett eget sound och egen spelstil. Han har genom hela sin karriär fortsatt med sin säregna spelstil och anser själv att hans utveckling som basist enbart betyder att han numera lyckas att träffa rätt toner oftare.

I samband med att mästerfotografen Anton Corbijns långfilmsdebut Control – som bygger på Deborah Curtis, änka efter Ian Curtis, bok Touching from a Distance – gick upp på biografer världen över lanserades Joy Divisions samlade alster i nya påkostade utgåvor.

Förmodligen är det bara Corbijn som kan ge en något sånär rättvis bild av bandet. Han var med, och det är dessutom Corbijn som tagit alla klassiska bilder på bandet.

Strax innan filmen gick upp på biograferna i England dog Tony Wilson, mannen som upptäckte dem och som startade skivbolaget Factory. Ett fåtal band som sålt så lite skivor som Joy Division har varit så betydelsefulla eller föremål för så mycket spekulationer och mystik som Joy Division.

Ian Curtis sotsvarta texter ihop med bandets suggestiva musik och Martin Hannetts stora och avgasrandiga ljudbild tränger sig på och berör på djupet.

Bandet hade en förhållandevis kort karriär och hann bara ge ut två album Unknown Pleasures (1979) och Closer (1980). Den 18 maj, två månader innan Closer gavs ut, begick sångaren Ian Curtis självmord.

Resterande medlemmar fortsatte under namnet New Order med en betydligt färggladare och mer dansvänlig musik. Ingen som älskar brittisk pop lär ha missat New Order, åtminstone inte Blue Monday, som allmänt anses vara världens mest sålda 12:a. Utöver detta har Peter Hook hunnit med att avverka banden Revenge och Monaco, och har dessutom ett band med två andra basister Andy Rourke (The Smiths) och Mani (Stone Roses).

En besynnerlig kombination, ett band med tre basister och många gästsångare?

– Idén till bandet kom upp till ytan under en kväll då jag tagit några drinkar för mycket. Men det fungerar bra, kanske är det så att basister har andra tankebanor och lättare att kommunicera med varandra än övriga medlemmar i band, vi får se.

När jag frågar om verkligen New Order ”definitly are out of the question”, svarar han: ”Certainly out of this question”. Det är med andra ord fritt fram för fortsatta spekulationer i ämnet.

Medlemmarna i Joy Division bestämde sig för att starta ett band tillsammans den 20 juli 1976 under ett Sex Pistols-framträdande på Lesser Free Trade Hall i Manchester.

Hur uppfattade du Sex Pistols den kvällen?

– Det var som att bevittna en kraftig bilkrock: vedervärdigt men samtidigt väldigt fascinerande.

Var det just denna spelning som fick dig att börja spela?

– Ja, definitivt. Jag tänkte att om de klarar av att göra det de gör, så kommer jag också att klara av det.

Din spelstil har influerat många andra basister men vem har du själv inspirerats av?

– Först och främst min moder (!) därefter Jean Jaques Burnels (The Stranglers) ljud och attityd, och Paul Simonons (The Clash) längd på axelbandet.

Hade Martin Hennett (Joy Divisions producent som gjorde sig känd för sitt minst sagt väldigt udda sätt att arbeta på) någonsin synpunkter på ditt sätt att spela?

– Nej, absolut inte. Han brukade däremot trixa med min förstärkare och skruvade dessutom upp basljudet så högt att Barney alltid blev fullständigt vansinnig. Än en gång: Tack ska du ha Martin (haha).

Hur skulle du beskriva Tony Wilson?

– Jag skulle nog beskriva honom med sju ord!

?

– Ok, det var han som startade allt, så det bästa sättet att beskriva honom på ett kortfattat vis är väl att säga att han var själva början till allt.

När man pratar om Factory är det alltid Tony Wilson som nämns men man hör sällan någonting om Alan Erasmus, som Tony själv ansåg vara själva hjärtat av Factory?

– Det stämmer. Alan är lite mystisk som person, han har alltid varit sådan.

Är det en myt bara eller stämmer det verkligen att kontraktet med Joy Division skrevs med Tony Wilson eget blod?

– Det är sant, kontraktet skrevs verkligen med blod.

Det finns långtgående planer på att döpa om Whitworth Street West till Tony Wilson Street, någon synpunkt på det?

– Jag väntar på att de ska uppkalla flygplatsen efter honom istället!

Du var i högsta grad varit involverad i Control!

– Well… Trots att jag sett filmen ett antal gånger så känns det faktiskt lika svårt varje gång. Det är många minnen som kommer tillbaks.

Hur skötte sig Joe Anderson i rollen som Peter Hook, tycker du?

– Han var helt okej, men han slår knappast originalet, eller hur, haha…

Diskuterade ni någonsin Ians epilepsi med honom?

– Det gjorde vi absolut, men vi hade ingen insikt om hans sjukdom och var därför inte till någon större hjälp.

Tror du att Ian, om han levt, hade kunnat vara en del av New Orders musik?

– Som jag ser det så har Ian alltid varit en del av New Orders musik.

Vad är det galnaste minnet du har från The Hacienda?

– Hmm… Har många minnen därifrån, och dem kan du läsa i min bok The Hacienda, how not to run a club.

På era vinylplattor hade ni alltid små inskriptioner och du hade meddelanden på din förstärkare under era turnéer, varför?

– Helt enkelt bara för att folk skulle få en chans till att få tänka till lite!

Du agerar stjärn-DJ. Senaste plattan som du själv svingade dina lurviga till?

– Laibachs version av Sympathy for the devil. Wicked!

Du äger en av John Entwistles gamla basar, brukar du lira My Generation på den?

– Jag äger faktiskt två basar som varit hans. Men jag spelar inte My Generation på någon av dem, beroende på att jag inte klarar av att spela låten.

Vilken är din favoritbas?

– Det är absolut min gamla Yamaha BB 1200.

Hur ser din agenda ut för framtiden?

– Jag har alldeles för mycket inbokat och tid är definitivt en av mina största bristvaror. Shit, jag är försenad, jag måste iväg. Cheers.

Lars Yngve