Moto Boy är inte alltså inte mekaniker utan en popstjärna

som är aktuell med albumet Lost In The Call.

Moto Boy, ditt namn låter ju lite som: ”Kickstatt my heart” men är mjuk som Softlan. Varör inte Pillow Boy istället?

– Ja det kan du fundera på! För två år sedan var mitt mål att ta tillbaka det vackra i det tysta från trista singer songwriters. Nu är det att ta tillbaka det rebelliska från osäkra bad boys.  För mig handlar det rebelliska om att bryta mot normer och hämmande ideal. Att skrika högt var rebelliskt för 40 år sedan. Jag rebellerar snarare inåt, förstärker tystnaden och det sköra. Temat för albumet är att ge upp för skönheten. Att vad man än tror och hur mycket man än vill så går det inte att komma undan vad hjärtat säger.Du är alltså den där långa killen med läppstift som sjunger i falsett och bär päls!

– Riktigt så hårig är jag nog inte, men med lite flax har jag kanske en juste Tom Selleck bringa om 10-15 år.

Du växte alltså upp i Hudiksvall, samma stad som Thomas Brolin kommer ifrån, gick du på match?

– Jorå, det hände väl några gånger i 10 års-åldern

Vad fick dig att undvika fotboll?

– 3 självmål, sen sket jag i det. Lagsport är inte min grej

Du nämndes ofta som indie-hopp, efter första skivan, har du någonsin känt dig som ett sådant?

– Helt ärligt vet jag nog inte riktigt vad som menas med det, indie kan nog stämma eftersom jag håller så oberoende jag kan, men hopp… jag skiter ju glatt i förväntningar och förhoppningar, så jag är nog snarare hopplös. Faller man för förväntningar är man ju inte längre oberoende, så indie-hopp är nog lite av en självmotsägelse. Men det behövs någon som häller lite bensin på gödselstacken till musik och normer vi packas på idag och tuttar eld på skiten, så jag kanske är ett pyroman-hopp snarare, den förhoppningen kan jag leva med.

Din första musikaliska upplevelse var i en engelsk kyrka, försöker du att låta som en enmansgosskör?

– Det kan man kanske säga, jag gillar att sjunga ljust och jag dras till den sakrala musiken rätt ofta i vad jag gör.

Kan man säga att du har en sakral röst?

– Enligt normen så kan man nog ibland säga det, och enligt min egen norm är den absolut sakral – men enligt andra regler!

Står du likt Tony Manero i Saturday Night Fever, och fönar luggen i evighet?

– Nej du, det går snabbt.

Du har jobbat som lastbilschaffis, det gjorde även Elvis. Tänkte du på det någon gång när du for runt med lastbilen?

– Nej faktiskt inte, men tack för liknelsen. Jag såg däremot nånstans alla kneg jag hade som en härdning. Fixade jag inte det skulle jag aldrig fixa karriären heller, har man inte haft ansiktet nere i skiten vet man inte hur vacker himlen kan vara.

Du förefaller vara en obotlig romantiker, är det bara musikaliskt eller även i verkliga livet?

– Överallt, hela tiden, jävligt opraktiskt. Men utan romantiken hade livet varit rätt poänglöst, helt utan passion, lidelse och skönhet, jag hade nog inte stannat kvar så länge.

När gjorde du något romantiskt senast?

– När jag svarade på förra frågan.

Är du stämd i moll som person?

– Undrar du om jag är ledsen eller? Eller om jag bara kan spela i moll? Ibland är jag glad ibland ledsen och ibland blir jag trött, väldigt trött. Och jag spelar både i moll och dur, ibland mer och ibland mindre.

Din falsettröst är väldig mjuk, finns det dagar då du känner ett behov av att vråla som Brian Johnson (AC/DC) och gör du det då, eller vad gör du?

– Ja jag har faktiskt en dröm om att spela skittrasig och mörk och smutsig musik, kanske inte just AC/DC men kanske Ride, Nirvana, My Bloody Valentine, skitigt och vackert.

Don’t release me from you, har drag av Crying in the chapel – medvetet?

– Undermedvetet, blev rätt paff när jag hörde den och insåg att min mamma lyssnat mycket på den i min uppväxt och att melodin helt enkelt satt sig i mitt undermedvetna. Jag tänkte att skit samma, den är så jävla fin att den får vara med ändå.

Du har ju framträtt i Melodifestivalen tillsammans med Charlotte Perelli, utom tävlan dock, men om du får en förfrågan, ställer du upp?

– Nej, jag känner inte för att göra något vackert som sen ”förlorar” mot någon patetisk medelmåtta i skitfula kläder. Det är sorgligt att Sveriges största musikevenemang håller lägre musikalisk klass än en högstadieavslutning, sorgligt att det är det som media matar folket med och sorgligt att det är det så många gapar efter och sväljer.

Varför äta skit när man kan äta glass? Det vore inte svårt att visa upp och representera fantastisk musik, den finns överallt.

Visste du att din medverkan där skulle få dig att slå igenom för ”den breda massan”?

– Jag hoppades det skulle öppna upp dörrar till många människors intresse, det finns så mycket fina människor som jag är glad att jag mött tack vare medverkan där. Och jag tycker det var starkt gjort av SVT och de ansvariga att bjuda in mig och låta mig göra det som jag själv ville.

Men du läppstift, det vore mycket tuffare om piercat läpparna med

häftstift!

– Det säger mer om dig än mig…

Du har alltid tuffa kläder, en retrostil, var shoppar du, och hur

mycket kostar det dig i månaden?

– Väldigt sällan, väldigt lite, ärver mest av kompisar, får lite spons ibland, köper lite när jag turnerar och väldigt lite när jag är hemma, lite second hand ibland.

Vilket är det bäst klädda bandet du känner till?

– Lio på 80-talet, Roy Orbison, eller Nirvana

Spandau Ballet?

– Ingen aning

David Lynch som du ofta nämner som inspiration har väl i alla fall inte inspirerat din klädstil?

… David Lynchs filmer har inspirerat mig i hela mitt uttryck. Naturltvis är jag influerad av fler än David Lynch, men hans arbete med kontraster har influerat mig väldigt mycket.

Om jag säger: ”Damn good coffee. And hot!”, vad säger du då?

– ”Don’t drink that coffee! You’ll never guess. There was a fish in the perculator!”

Lars Yngve