Text: Jimmy Wallin
Anders Linder sitter mitt emot mig pÄ ett café i ett snöhÀrjat Stockholm, med stor inlevelse beskriver han en bok han just lÀst.
Han gestikulerar ivrigt nĂ€r han pratar, hĂ€nderna flyger fram och tillbaka genom luften. Ăgonen Ă€r vĂ€nliga och de vita ögonbryn Ă€r utan tvekan de mest uttrycksfulla jag nĂ„gonsin skĂ„dat.
Egentligen hade han kunnat pensionera sig för flera Ă„r sedan men jag tror inte att ordet ”pensionĂ€r” existerar i hans vokabulĂ€r. Och tur Ă€r vĂ€l det, i alla fall för mig. Det Ă€r trots allt inte varje dag man fikar med en livs levande rymdhjĂ€lte.
En genomgÄende sak gÀllande de flesta av dina produktioner Àr musik. Ville och Valle var musiker, Kapten Zoom innehöll mÄnga sÄngnummer och i Björnes magasin bar du omkring pÄ en imponerande mÀngd saxofoner. Som tonÄring inledde du en karriÀr som yrkesmusiker i jazzbandet Pygmé, kan du berÀtta lite om den tiden?
Jag började spela klarinett nÀr jag var tolv Är. Det var min bror som hade bestÀmt sig för att starta ett skolband och dÄ behövde han fÄ in bandmedlemmar. Han tryckte klarinetten i handen pÄ mig och sa Ät mig att spela. Det hÀr var i början av 50-talet, ganska snart efter det dÀr bedrövande kriget som hade varit. VÀrlden hade pustat ut och helt plötsligt kunde man koncentrera sig pÄ att ha kul igen. SÄ vi startade bandet Pygmé och började hÀrma de gamla dixiestuken frÄn slutet av 30-talet, lyssnade in oss pÄ Lois Armstrong och kÀnde oss som stjÀrnor. Vi turnerade runt med vÄrt lilla pojkband, upptrÀdde i radio och var med i tidningar som Fickjourmalen och Tina som var serien framför alla pÄ den tiden. Vi gjorde en stenkaka dÀr vi spelade Mors lilla Olle som sÄlde i otroliga mÀngder. En gÄng skulle vi spela pÄ Nalen och jag var tvungen att fÄ barnavÄrdsnÀmdens tillÄtelse eftersom jag var sÄ ung. PÄ den tiden var Nalen det hemskaste stÀlle som förÀldrar kunde tÀnka sig. Det stÀmde ju inte riktigt, Àven om det varit sÄ tidigare. NÀr Topsy, idrottsmannen, tog över sÄ blev det ordning och reda. DÄ var det nyktert ska du veta. Hans dörrvakter var stora killar, boxare antar jag. De slÀppte inte in nÄgon som luktade minsta lilla alkohol. Nalen var verkligen vÀrldens bÀste ungdomsklubb, alla stora artister upptrÀdde dÀr, Charlie Parker till exempel. Jag stöter fortfarande ihop med folk som berÀttar att de sÄg mig spela med Pygmé en gÄng i tiden, senast sÄ var det en kille pÄ bussen.
Du arbetade tillsammans med Lill Lindfors under mÄnga Är. Hur uppstod det samarbetet?
1959 trĂ€ffade jag en tjej som hette Maggan och hon var kompis till Lill, eller Lillemor som hon hette pĂ„ den tiden. Jag tog mig upp till deras skola och lyckades trĂ€nga mig in i deras musikversamhet fast jag inte var elev dĂ€r. Jag kom med i en musikal som hette Nobborna. Den tevesĂ€ndes samma Ă„r och det var dĂ€r som Lill Lindfors Ă€ndrade artistnamn. Vi hade en trio Lill, Maggan och jag och turnerade runt pĂ„ scoutfester och liknande. Plötsligt fanns man pĂ„ allas lĂ€ppar. 1961-69 vi reste runt precis överallt, vi var pĂ„ Klubb 33, Rhodos, Kanarieöarna. VĂ€rlden var öppen. Vi jobbade för Kullenbergsresor i Ăsterrike, spelade pĂ„ nĂ€tterna och Ă„kte skidor pĂ„ dagarna. Sov gjorde vi nĂ€r vi kom hem till Sverige igen.1967 gjorde vi PĂ„sen, en show pĂ„ Börsen med Lill och sen var det turnĂ© över hela landet. 1968 man var inne i showvĂ€rlden sĂ„ att det bara skvĂ€tte om det. Jag spelade Snobben i musikalen Milda Makter! som Beppe Wolgers och Povel Rammel översatt. DĂ€r hade vi en helt fantastisk rollista, Birgitta Andersson, Sune Mangs, Stig Grybe, det var vĂ€rldens stjĂ€rngĂ€ng.
Behövde du dansa runt i hundkostym?
Nej, hundkostym slapp jag. Men jag hade nÄgon flygarmössa nÀr jag skulle vara Röde Baronen. Koreografin hade vÄr regissör Jackie Söderman hjÀlp mig med, han hade bakgrund som dansare. NÀr det var dags för Snobben att Äka vidare till Göteborg sÄ sa jag upp mig, trots att jag erbjöds dubbelt betalt för att fortsÀtta. Jag hade fÄtt för mig att det var dags att bli arkitekt. Hela min studenttid klarade jag mig utan lÄn och det var vÀldigt lyckat. Nackdelen var vÀl att studierna tog mycket lÀngre tid. Egentligen skulle det ta fyra Är att lÀsa till arkitekt men med allt som jag höll pÄ med sÄ tog det mig Ätta Är.
Du verkar ha ett gott förhÄllande till Elvis Presley, Kapten Zoom hade sina egna versioner av ElvislÄtar och pÄ senare Är har du Àven spelat Melvis i de olika teveserierna om Vintergatan.
Ja, Elvis har hÀngt med lÀnge. 1956 nÄdde Elvis till Sverige och hans konstiga sÀtt att sjunga gjorde intryck pÄ mig. SÄ dÄ började jag hÀrma honom. UngefÀr samtidigt sÄ var det en förfÀrlig nedslagning av den svarta befolkningen i amerikanska Little Rock. Jag tyckte att Little Rock lÀt som ett bra artistnamn, ungefÀr som Little Richard eller Little Gerard. SÄ jag skrev LIttle Rock pÄ tröjjan och började sedan upptrÀda med jazzigare versioner av ElvislÄtar. Jag satte ihop ett upplÀgg för en rockshow som jag fortfarande anvÀnder mig av i mina förestÀllningar. Förra Äret blev jag faktiskt inbjuden att sjunga pÄ den Ärliga Elvisfestivalen i VÀsterÄs. Det var helt fantastiskt att fÄ upptrÀda för Elvis Fan club. Svenne Hedlund var dÀr ocksÄ, hans sjunger ju sÄ fantastiskt bra, mycket bÀttre Àn mig fÄr jag lov att erkÀnna.
Din tevekarriÀr inleddes pÄ allvar nÀr de kringströvande musikerna Ville och Valle gÀstade barnprogrammet Beppes vÀrdshus 1969. DÀr fick de sÀllskap av den levande dockan Viktor och Äret dÀrpÄ var det dags för deras första egna teveserie. StÀmmer ryktet om att HÀr kommer Ville, Valle och Viktor numera Àr bannlyst av SVT?
Nja, det Ă€r snarare sĂ„ att Gunilla Ambjörnsson som gjorde den första serien tycker att den kĂ€nns för populistisk. Det Ă€r hon som har sett till att den inte visats igen. Jag fick en kopia av serien för nĂ„gra Ă„r sedan och tycker nog fortfarande att den Ă€r rĂ€tt trevlig. Pedagogiken pĂ„ 70talet var mycket ”skriva folk pĂ„ nĂ€san” men jag tycker inte att vĂ„ra program gjorde det. De klarar sig för att det Ă€r sĂ„ mycket humor, musik och annat skoj i dem. Men jag talar ju i egenskap av upphovsman sĂ„ jag Ă€r vĂ€l inte dirket opartisk. Serien flera gĂ„nger anklagats för att vara för politisk men jag kan inte riktigt hĂ„lla med om det. Jag har aldrig varit politiskt aktiv, snarare reaktiv. Jag har alltid varit en clown. Jag Ă€r inte medlem i nĂ„got parti eller liknande sammanslutning. DĂ€remot sĂ„ var vi ju ganska arga över olika orĂ€ttvisor nĂ€r vi gjorde serien. vi gick ut och sa vad vi tyckte om saker och ting.
Ett av avsnitten Àr inspelade i kungstrÀdgÄrden mitt under den omtalade almstriden, hur kommer det sig?
Det dÀr handlade verkligen om att vara pÄ rÀtt plats vid rÀtt tillfÀlle. VÄrt mÄl med serien var hela tiden att undersöka saker och ting. Ville, Valle och Vikor hade fÄtt tag pÄ en skattkarta och mitt i Stockholm fanns det ett stort kryss. PÄ den tiden var det en stor krater mitt i staden sÄ det kÀndes som rena parodin pÄ en stad. Allting var uppgrÀvt, man gick pÄ stora spÄngar över gropar. Vi utnyttjade det dÀr i programmet. Ville, Valle och Viktor förstod ju ingenting av vad som hÀnde. De trodde att nÄgon annan hunnit före dem till skatten. Sedan kom vi ner till KungstrÀdgÄrden. Det var fullt av mÀnniskor dÀr, anarkisterna hade klÀttrat upp i trÀden och protesterade och Cornelis spelade visor. Vi gick runt dÀr i vÄra kostymer och improviserade fram ett inslag. NÀr allt var över sÄ visste ju inte riktigt kvÀllstidningarna vad som hade hÀnt. NÀsta dag stog det pÄ Expressens löpsedel: Cornelis i slagsmÄl. Ville, Valle och Viktor i tumult med polisen. SjÀlvklart passade vi pÄ att ta med det ocksÄ, det var som att vi fick hela inhÄllet gratis. PÄ sÀtt och vis tycker jag att Gunilla borde kunna ha överseende med de populistiska byalagsmötena som förekommer pÄ nÄgot stÀlle, det vore trÄkigt om ingen fick se serien igen. Den Àr verkligen ett tidsdokument, det fÄr man nog lov att sÀga.
Ni slÀppte Àven tvÄ skivor med Ville, Valle och Viktor. Den första fick en grammis för bÀsta barnskiva.
Ja det stÀmmer. TyvÀrr var jag inte med pÄ sjÀlva utdelningen sÄ jag kan inte sÀga sÄ mycket om den. Jag har inte ens sett den, det stÄr sÀkert hemma hos Jörgen nÄgonstans. Det var nÄgon ful jÀvla staty vill jag minnas.
1976 var det sÄ dags för Galaxer i mina braxer sa Kapten Zoom. I motsats till serierna om Ville, Valle och Viktor har den gÄtt i repris ett antal gÄnger och finns Àven utgiven pÄ dvd. Som jag förstÄtt det var serien ett bestÀllningsjobb.
Det stÀmmer, det var ett uppdrag frÄn Katarina Dunér som gjorde olika konstprogram. Hon ville göra ett barnprogram om arkitektur. Hennes tanke var att man skulle förklara hur stÀderna kommit till och varför de ser ut som de gör, det skulle ju vara sÄ pedagogiskt och fint pÄ 70-talet. BÄde jag och Anna Àr utbildade arkitekter sÄ det var vÀl dÀrför som hon vÀnde sig till oss. Vi hade vÀl ingen lust att göra en hel serie om stadsplanering sÄ den biten sÄg vi till att klara av i ett avsnitt. Vi ÄteranvÀnde samma koncept som vi hade i Ville Valle och Viktor dÀr man har en utomstÄende som betraktar saker och ting och lÀr sig hur de fungerar. Den hÀr gÄngen blev det en person frÄn en annan planet som stÀllde frÄgorna. Det Àr ju egentligen samma klassiska upplÀgg som i den dÀr teveserien Mork & Mindy dÀr Robin Williams gjorde konstiga saker och inte fattade nÄgonting. Vi blandade ut det med lite popkultur och musikinslag. Jag var med i StÄlmannenklubben 1949 och började lÀsa Fantomens tidning Äret efter, sÄ en del av inspirationen till Zoom kommer sÀkert dÀrifrÄn.
Varje episod av Zoom handlade om hur olika saker fungerar i samhÀllet. Det folk frÀmst kommer ihÄg Àr ju första avsnittet dÀr Zoom ger sig ner i bajskanalerna och lÀr sig hur avlopp och reningsverk fungerar.
Ăven om det bara gjordes fem avsnitt sĂ„ levde Kapten Zoom vidare. Ganska snart efter att teveserien hade sĂ€nts första gĂ„ngen gjorde vi en scenversion dĂ€r vi la till nĂ„gra nya sĂ„nger. Bland annat sĂ„ skrev vi en ny text till Jailhouse Blues som handlade om Kaptens Zooms fĂ€ngelsevistelse. Vi gjorde en skiva som gavs ut av det vĂ€nstervridna Oktoberförlaget. DĂ€r togs vi emot med öppna armar av Robert Aschberg som ansvarade för skivproduktionen. De gav Ă€ven ut en serietidning med Kapten Zoom, tecknad av Ola Ambjörnsson.
Hade Aschberg hÄr pÄ den tiden?
- Ja, det hade han, den kala skallen kommer senare. Jag vet inte om han Àr rakad av nÄgot tuffhetsskÀl eller om det ramlat av med Ären.
Du och din hustru Anna har varit ett par i mÄnga Är nu, hur kom det sig att du och ni började samarbeta?
Vi Àr inte gifta och det Àr vÀl möjligen det som gör att vi kan hÄlla ihop. Vi försökte faktiskt gifta oss en gÄng, det skulle vara kyrkligt och storslaget. Men sÄ fick vi hem ett lysningsintyg för Anna och min bror! Jag vet inte hur de hade lyckats med det men hon höll pÄ att bli gift med min honom istÀllet. DÄ tyckte vi att vi lika gÀrna kunde skita i det dÀr med bröllop och det var nog lika bra det.
Anna hade kommit med i gĂ€nget nĂ€r vi gjorde Ville, Valle och Viktor, det föll sig liksom naturligt. Vi bodde ihop och det var svĂ„rt för henne att sitta och plugga ute i köket nĂ€r vi andra satt och skrattade i vardagsrummet med vĂ„ra manuskript. Hon började regissera vĂ„ra förestĂ€llningar och Ă€ven skriva en del manus. 1977 började Anna och jag producera tv-program. Efter Kapten Zoom sĂ„ skrev hon Urcellen Ellen dĂ€r jag dyker upp pĂ„ ett hörn. Sedan var det Alberts underliga resa och en rad andra program och scenshower. Det Ă€r ju tevegrejjerna som har hĂ„llt intresset vid liv. PĂ„ 80-talet var det Odysseus dĂ€r jag for runt i en bĂ„t i grekiska övĂ€rlden och berĂ€ttade om de klassiska sagorna. I början pĂ„ nittiotalet fick jag göra Jörgen sĂ€llskap i Björnes Magasin. DĂ„ hade de gjort i stort sett allt man kunde med att klippa sönder pappkartonger och leka med vatten, det var dags att ta in lite musik i magasinet. Jag klev in som ”Dansar med saxar”, sjöng och presenterade olika blĂ„sinstrument för tittarna.
Den yngre generationen förknippar dig frÀmst med Petter Braggés olika teveserier, Vintergatan 5A, Vintergatan 5B, Tillbaka till Vintergatan och nu Àven Vid Vintergatans slut.
Petter sÄg kapten zoom nÀr han var i tio Ärs Äldern. Hans förÀldrar var frÄnskilda sÄ sÄ det blev en slags verklighetsflykt för honom. Han var lite besviken pÄ att det bara kretsade kring jorden hela tiden. Kapten Zoom skulle ju undersöka hur jordvarelserna har det men Petter var lite besviken pÄ det dÀr, han ville mycket hellre ut i rymden. NÀr han som vuxen fick chansen att göra ett eget program sÄ gjorde han precis det som han sjÀlv hade velat se nÀr han var barn. Han hörde av sig till mig och ville ha mig för rollen som taxichauffören Peo, efter viss övervÀgan tackade jag ja och det har jag aldrig Ängrat. Den första vintergatan sÀndes 2000 och nÀsta Äret efter. DÄ var det ett sommarlovsprogram dÀr man skulle presentera olika filmer och ha tÀvlingar för tittarna. TyvÀrr Àr det ju inte alltid som ungarna tas pÄ allvar i dagens barnprogram men det Àr verkligen nÄgot som Petter lyckats med i sina serier. Det Àr dÀrför vi har fÄtt hÄlla pÄ sÄ lÀnge som vi gjort.
I och med Vintergatan har Àven Kapten Zoom ÄtervÀnt till teverutan. Hur kÀndes det att dra pÄ sig drÀkten igen efter sÄ pass mÄnga Är? Jag har hört ett rykte om att den skulle lukta ganska illa efter att ha hÀngt i SVTs lager sedan 70talet.
Ursprungligen hade vi tvÄ drÀkter, i sista avsnittet hade bÄde Anna och jag pÄ oss var sin. Zoom och Liselotte tÄgar upp mot riksdagshuset för att krÀva rÀttvisa.
Flera Är senare kom jag upp pÄ tevehuset för att kolla om man möjligtvis kunde fÄ lÄna en drÀkt. DÄ hade nÄgot ljushuvud pÄ kostymavdelningen tvÀttat den ena sÄ att den blivit alldeles upplöst, sÄ jÀvla oförsiktiga var de med drÀkterna. DÄ sÄg jag mig omkring, och nÀr jag var sÀker pÄ att ingen sÄg mig snodde jag med mig drÀkten dÀrifrÄn. Sedan dess har jag haft den. DrÀkten har varit med genom alla Är och emellanÄt har jag dragit fram den för att anvÀnda i olika sammanhang. Nu har vi gjort en förestÀllning om mobbing och dÀr kommer Kapten Zoom in pÄ slutet och frÄgar om barnpubliken ocksÄ vill bli rymdhjÀltar och hjÀlpa till att stoppa mobbingen. Man tager vad man haver sÄ att sÀga. Det kan vÀl stÀmma att drÀkten har en viss odör. Jag har kemtvÀttat den vid ett tillfÀlle, mycket försiktigt bör tillÀggas. Jag vill ju inte riskera att överdriva det med tanke pÄ vad som hÀnde med den förra. Trots allt Àr det bÀttre att det finns en illaluktande zoomdrÀkt Àn ingen zoomdrÀkt alls.
Jag har sett de olika Vintergatanserierna tillsammans med mitt treĂ„riga barnbarn och ibland blir det lite konstigt för honom. Speciellt dĂ„ Peo och Kapten Zoom Ă€r i bild samtidigt. Plötsligt Ă€r det tvĂ„ farfar i bild, eller ”farfor” som han sĂ€ger.
Nu har Vintergatan hĂ„llit pĂ„ i tio Ă„r, i tio Ă„rs tid har jag knappt kunnat gĂ„ utomhus utan att bli igenkĂ€nd. Det Ă€r helt underbart med alla dessa tioĂ„ringar som ropar efter Peo och kommer fram och börjar prata. Tio Ă„r Ă„r en udda siffra för mig, vanligtvis brukar mitt liv gĂ„ i sjuĂ„rsetapper. Vid sju började jag skolan, sen blev man plötsligt fjorton och dĂ„ fick man alla tonĂ„rsproblem att tampas med. NĂ€r jag var tjugoett trĂ€ffade jag Anna och samma Ă„r hamnade jag in i en bilolycka. Hade kört för fort sĂ„ klart, klarade mig med hjĂ€rnskakning som tur var. Vid tjugoĂ„tta hĂ€nde det mycket. DĂ„ blev jag pappa, höll tal till Vietnams folk pĂ„ SĂ€ters tĂ€ltplats och hamnade i finkan…
VÀnta nu lite? Finkan? Det fÄr du nog berÀtta mer om.
Det kom sig av att jag hade varit och upptrÀtt med Lill i MÄrgÄrds hamnar och var pÄ vÀg hem till SÀters Hotel dÀr vi bodde. Ute i annexet bodde alla stockholmspoliser som skulle ta hand om fulla stockholmare som gjorde bort sig. Fast poliserna som var pÄ hotelet hade ju jobbat fÀrdigt sÄ de satt och Ät korv och drack gin. NÀr jag gick förbi sÄ ropade de efter mig och tyckte att jag skulle sÀtta mig hos dem och det kunde vÀl vara roligt tÀnkte jag, kul att snacka med poliser. Sedan drog vi ner pÄ stan, civilpoliserna och jag. Till slut sÄ hamnade vi pÄ den dÀr omtalade tÀltplatsen dÄ och dÀr hÀlsade alla pÄ mig som Snobben och bjöd pÄ dricka, hur mycket som helst. Snobben! Kom och drick! ropade de. Drick! Drick! Drick! Poliserna tappade jag bort och helt plötsligt stod jag och höll tal för Vietnams folk. DÄ kom det nya poliser till mig, fast de hÀr var i tjÀnst, riktiga Kling och Klang. Jag försökte springa ifrÄn dem, hoppade upp pÄ nÄgot tak precis som Pippi. DÀr uppe stÀllde jag mig och ropade; HjÀlp! Snobben Àr i fara! HjÀlp! De lyckades dra in mig i polisbilen men jag for ut pÄ andra sidan och upp pÄ biltaket och började ropa igen. Snobben behöver hjÀlp! Skrek jag. SÄ dÄ blev det till att sova en natt pÄ polisstationen.
NÀsta dag kom Gunnar Svensson för att hÀmta mig. Gunnar var en duktig musiker, idag Àr han vÀl mest kÀnd som Helmer Bryd frÄn Mosebacke Monarki och HasseÄTage. Han kompade Lill och mig och vi skulle upptrÀda samma dag. Han frÄgade hur det var med mig men jag klarade knappt att svara, jag hade ingen röst kvar. Jag hade skrikit pÄ poliserna hela natten och kallat dem fascister. SjÀlvklart hade tidningarna fÄtt reda pÄ vad som hÀnt sÄ nÀsta dag stod det om den kÀnde mannen som arresterats pÄ löpsedlarna. Det Àr ju sÄn nyhetstörst i tidningarna pÄ somrarna sÄ dÄ slÄr man gÀrna pÄ stora trumman om det Àr nÄgon halvkÀndis som varit lite smÄfull. Gunnar Wiklund uttalade sig i nÄgon tidning om att det inte var honom det gÀllde. Det gÀller ju att passa pÄ att synas nÀr man kan, Àven om det Àr för nÄgot som man inte har gjort.
