Hela mitt liv har jag baktalat allt som jag inte förstått. Jag har haft åsikter som jag liksom bara haft, av hävd och tradition utan att någonsin egentligen ställa dem mot väggen. Kanske för att jag är svensk, vad vet jag. Vi är ju världsmästare du och jag på att förringa andra i hopp om att liksom framhävda oss själva på något fånigt vis.

Jag själv har framför allt vardagshatat finkultur. Eller kanske mer finkulturella. Eller kanske just därför. På samma sätt som knytblusarna och de förnäma r´en hållit mig från blåpolitiken.

Men plötsligt en kväll i soffan förra månaden så slog tanken mig. Tänk om jag bara tycker som jag tycker, men egentligen inte alls tycker så? Att jag t ex hatat opera hela mitt liv bara för att jag hatat opera och inget annat. Tänk om jag egentligen gillar det och bara har förvägrat mig en grym möjlighet genom att leva med slutna sinnen?

Min soffa är farlig. Där fattas de stora besluten för det är där jag finner ro och ger plats för sköna fria tankar. Detta är samma soffa i vilken jag för två år sen tänkte ”fan man skulle lära sig flyga” några sekunder för länge. Idag är jag färdigcertifierad pilot. Och raden av vitala soffbeslut kan göras lång.

Nu var det dags att gå i clinch med min egen fördom. Per hjärta Opera är lika med sant? Hela jag ryste till av olust till vid tanken. Så jag bestämde mig och två timmar senare var allt bokat och klart.

Resa t/r New York.

2 nätter på härliga Hudson Hotel.

Biljett 1:a orkesterbänk på Metropolitan, höstpremiären av Verdis La Traviata.

Helt ensam.

Sen hem.

Said and done. Det är nu 4 veckor senare och jag är nyss hemkommen efter en aha-upplevelse à la carte. Klädde mig så fint jag bara kunde, åt mig en fantastisk solomiddag och tog sen en droska till formidabla Metropolitan.

Jag hade fått plats bara 70cm bakom dirigenten, så nära att jag hörde honom frusta och såg näsborrarna vidgas då kraftfullheten i det pampiga eskalerade. Jag satt t o m så nära att jag hade hakan på kanten till det klassiska, säkert hundrahövdade, orkesterdiket (det som sannolikt kallas cd-spelare i Sverige). Framför mig en liten skärm där jag fick rullande översättning, hade glömt att de ju sjunger på Italienska.

Det var sannolikt den mäktigaste påklädda upplevelse jag varit med om. Jag svär. Jag kallar det upplevelse för det var precis vad det var. Det var inte musik, det var en upplevelse. Och jag älskade upplevelsen utan reservationer, inte musiken. Andades in den med ömsom slutna ögon, ömsom med kärlek betraktandes de överdådiga konstverken i symbios med allt.

Handlingen var förvisso rätt futtig, men helheten, rysningen var så obeskrivligt mighty. Den enorma rollistan som bara den var många sidor i häftet. Kostymerna, fuck helt otroligt. Men så stod det också ”furs by Fendi” etc i programmet och jag skiter i vilket bara det blir så här kompromisslöst supervackert.

Och för er som aldrig testat. Opera är så sjukt sexigt. Så påverkandestarkt att varenda liten hormon går i spinn.

Så, min fördomsbrottning var till ända. Och inte bara hamnade jag i parterr, jag hamnade på rygg mot ett upplevelserus som sa ”ger du dig? ”ger du dig?”.

Och jag gav mig.

Nej fan vad skönt att tröttna på sig själv. Jag är sååååå mätt på mig själv och mina geggiga gamla uppfattningar. Men wow vilken dörr som öppnats.

Jag har ju för fan allt kvar. Livet, tiden, och allt som jag förvägrat mig i min gamla åsiktsdumhet. Något jag sannolikt delar med både dig och dig. Och dig.

Nu snurrar här Luciano och Jussi mellan mina annars så självklara Fugazi, Bad Religion och Minor Threat. En ganska så friktionsrik mix.

Och friktion skapar ju en sån skön värme.

Try it, you´ll like it.

Over and out.