Det blir bĂ€ttre förr, sĂ„ sa en moderat kommunpolitiker nordvĂ€st om Ystad. Det â blir â bĂ€ttre – förr. Det mĂ„ste vara en av vĂ€rldens bĂ€sta freudianska felsĂ€gningar. Upprepa orden â det blir bĂ€ttre förr. Jag hörde inte radioprogrammet, det var vĂ„r folkhögskolelĂ€rare som citerade det Ă„t oss, Ă€mnet var idĂ©historia.Vad var det som skulle bli âbĂ€ttreâ förr. Och vad betydde âförrâ om vi talade om tidsepoker. Jag gick ut socialhögskolan 1985. Det jag minns bĂ€st frĂ„n den tiden Ă€r ekonomhistorikern Urban Herlitz. Vi lĂ€ste social historia. Var det bĂ€ttre förr, frĂ„gade Urban Herlitz och lutade sig över oss. Vi, ett 30-tal studerande, vĂ€nde och vred pĂ„ oss, det var ju en konstig frĂ„ga. Nog var det vĂ€l bĂ€ttre förr, eller var det inte det. Ingen vĂ„gade riktigt svara, men till sist pep Mattias Steen fram: Ja det var det vĂ€l, folk hjĂ€lptes ju Ă„t och sĂ„. I helvete heller, röt Herlitz dĂ„, innan vi ens hann blinka, det var inte bĂ€ttre förr. Folk svalt ihjĂ€l, dog i sjukdomar, barnadödligheten var enorm, man bodde trĂ„ngt, man hade inte tak över huvudet, man frös, det fanns inte tandlĂ€kare. Vad var det som gjorde att det blev bĂ€ttre dĂ„, fortsatte Herlitz. Men nu vĂ„gade ingen svara, istĂ€llet skruvade vi pĂ„ oss sĂ„ det gnisslade. Till slut röt ekonomhistorikern pĂ„ nytt: Spiken. Spiken för helvete! Man uppfann spiken. Man började bygga hus, folk fick det varmt och gott, det blev mer hygieniskt, det blev jobb, vi fick mat pĂ„ bordet.Det dĂ€r var inte precis exakt det man önskade höra som blivande socionom, att spiken kanske var en av de bĂ€sta sociala reformer som nĂ„gonsin uppfunnits. Pappspiken, jĂ€rnvĂ€gsspiken, den dubbelhövdade spiken, nubb, tapetspiken, ankarspiken, slagspiken, fiberplattspiken, klippspiken, furuspiken, trĂ„dspiken, kopparspikenâŠutvecklingen har, minst sagt, gĂ„tt stadigt framĂ„t.En annan sak som etsade sig fast frĂ„n tiden pĂ„ socialhögskolan Ă€r den ekonomiska visionen, att om man som socialarbetare lyckades rĂ€ta upp en enda persons (barn eller vuxen) liv som det gĂ„tt, eller höll pĂ„ att gĂ„ Ă„t skogen för, sĂ„ hade man sparat in hela sin egen livslön som socialarbetare. BetĂ€nk det, hela sin livslön. Det tĂ€nker jag ofta pĂ„ nĂ€r politiker, med kavajer gjorda av diagram och tabeller, mĂ€ssar om nerskĂ€rningar i skolan, hos polisen, i socialt arbete. För sociala problem har komplicerade rotsystem bortom snabbmat och snabbmodeller, och dĂ€rför krĂ€ver sociala problem supersmarta ingenjörer. Sociala ingenjörer som förstĂ„r att all form av mĂ€nsklig vĂ€rdighet Ă€r en ekonomisk besparing â och ju förr den kommer desto bĂ€ttre Ă€r det. NĂ€, det blir nog inte bĂ€ttre förr, hur vi Ă€n vĂ€nder och vrider pĂ„ det. Spiken mĂ„ste alltid uppfinnas pĂ„ nytt. FrĂ„gan Ă€r bara vad spiken motsvarar för behov idag, tak över huvudet, och klĂ€der pĂ„ kroppen, Ă€r ju inte precis lĂ€ngre ett primĂ€rt behov i vĂ€stvĂ€rlden. Och om ni frĂ„gar mig, spiken tycks absolut inte heller vara alla de nya metoder som avlöser varandra med raketfart i skolvĂ€rlden, eller i det sociala arbetet. Spiken verkar inte vara hĂ„rdare straff. Spiken i vĂ„r tid kanske rent av heter arbetsro, eftertanke och lĂ„ngsiktighet?
Susanna Alakoski
