Cheerio Miss Sophie

I tider då många tycks göra allt – och då menar jag verkligen ALLT – för att synas och höras, fortsätter Sophie Zelmani att framföra sin lågmälda pop som blivit hennes signum, och skaran av fans växer stadigt.

Frågan är om Sophies musik någonsin varit viktigare än nu, i dessa tider då formulär 1A-musik massproduceras till formstöpta artister?

Sophies rofyllda och eftertänksamma musik har haft samma sound på hennes tidigare åtta album och hon har inga planer på att förändra sin stil. Och varför skulle hon det?

På hennes aktuella och nionde album I’m the rain är det den ständige vapendragaren Lars Halapi som producerat, som alltid sparsamt, finstämt och med fingertoppskänsla.

Uppföljaren till The Ocean and me skulle, om jag förstått det hela rätt, dröja något år till?

– Ja, men låtarna rann till. Och när de gör det får man ju passa på. Kan känna att den här skivan var nödvändig att göra just nu. Men så känns det ju alltid när det är dags!

Var det någon speciell händelse som satte fart på inspirationen?

– Jag tror det.

Vad säger du om jag påstår att du gör soulmusik? Jag menar, dina texter tycks komma rakt från din själ!

– Det var väldigt snällt sagt av dig!

Om jag påstår att du och din musik utstrålar återhållsamhet, förstår du hur jag tänker?

– Vet inte riktigt vad jag ska svara på det.

Hur beskriver du själv din musik?

– Jag brukar nog säga att det är på engelska, lugna låtar och gitarr.

Är du en sådan som söker inspiration eller låter du den bara komma till dig?

– Jag undrar ibland om inte hjärtat jävlas onödigt mycket med mig? Som om det jagar inspiration. Och jag som tror att det är lugnt och stilla medan jag väntar på att en bris av mild skrivarlust ska svepa förbi (jag vet faktiskt inte längre hur det är!).

Vilka känslor vill du förmedla med din musik?

– Det är mina egna jag vill få ut och sätta ord på. Musik får nog i allmänhet människor att känna saker. Men vad det kan vara beror väl på var mans behov om man kan säga så.

Du har sällsynt trogna fans, vad säger de till dig?

– Det är jag som borde säga högt och oftare hur mycket jag uppskattar dem. Och tacka. Ibland har jag tagit med mig en gästbok till spelningarna för publiken att skriva i. Det är fantastiskt vad de kan skriva och berätta om sig själva. Det är fint och något jag låter mig ta till mig, just efteråt i alla fall.

Du är båtägare och låten ”Ready” handlar väl om båten!

– Tror du det? Bland annat och på ett visst sätt gör den det.

Finns det tillstymmelse till att bli sjösjuk, eller trivs du som en fiskare på båten?

– När det är lugnt är det en ljuvlig plats att vara på, men i vågor är jag ingen att luta mig emot. Då vill jag mot land.

Av någon anledning så har jag fått för mig att du gärna handarbetar, har jag fel?

– Jag stickar eller broderar inte direkt men pysslar lite med andra material. Men det blir mest lite slarvigt, fumligt och ofärdigt.

Men det gör gott för humöret.

Din syster syr dina scenkläder, litar du blint på henne och tar på dig vad hon än sytt?

– Vi spånar tillsammans och är överens innan något blir sytt. Det har blivit en sorts ritual som känns viktig. Roligt och tryggt.

Vad är det för text som blir ”overheadad” på dig och väggen på omslaget?

– Det är utdrag från någon av låtarna.

Man har ju vant sig vid Anton Corbijns bilder men den nya fotografen påminner mycket om Corbijn. Varför valde du ny fotograf?

– Ja, det kanske hon gör . Hon är väldigt duktig . Jag kan ju inte fråga Anton varje gång. Så jag lät bli den tanken helt enkelt.

Har du avbrutit samarbetet med Corbijn?

– Det finns nog inget att avbryta. Händer det igen så får det gärna göra det. Allt har sin plats och tid. Men jag ska skicka skivan till honom så får vi se vad han tycker.

Du har gjort två duetter på svenska, får vi höra mer av dig på svenska framöver?

– Inte vad jag vet just nu.

Din röst är mjuk som persikofjun och så tyst att man tvingar sig själv till att stanna upp och lyssna. Det känns mycket mer effektivt än att höra någon som vrålar – eftersom alla gör det numera!

– Om jag hade röst skulle jag nog kvittra, sjunga och vråla allt vad jag kunde men jag är glad att den räcker till att uttala orden!

När vrålar du, föresten?

– Kanske när jag blir ordentligt provocerad?

Är du en sådan som far i luften och ryter eller går du in och surar när du anser att du blivit felbehandlad?

– Oftast blir jag nog osynligt upprörd, det beror på vilka jag har omkring mig. Jag blir så arg, och då kan jag inte tänka eller svara något vettigt.

Själv känner jag ett lugn av att lyssna på din musik!

– Tack, det tar jag som en komplimang.

Bilden av dig är en blyg musiker med scenskräck, men det finns en annan sida av dig också. Du har aldrig varit blyg för mig (kanske beroende på att jag pratar på samma vis med alla människor – bra eller dåligt?).

– Bra så klart! Jag tror jag är blyg, och jag har rejäl scenskräck. Kanske för att det är lätt att tvivla på vad man har att göra där.

Vad skrattar du själv åt?

– Det vet man aldrig.

Kan du inte dra en vits du tycker är rolig, skulle vara kul att få höra? Jo, kom igen!

– Jag kan ingen och brukar inte skratta åt sådana historier. Jag är mer en sådan som skrattar åt att till exempel min syster gått ut med galgen kvar i kappan. Och åt hur det kan tänkas ha känts för henne när någon vid busshållplatsen försiktigt påpekade det.

”Interior design” har lite ”do-dodo-dodo-do-dodo-do-dodo”-känsla, är det “Take a walk on the wild side” som inspirerat?

– Nä, mer att orden inte var så viktiga, bara själva drömmen.

Du har ryskt påbrå, ger detta sig till känna med någon speciell egenskap?

– Vad tänker du på då?

Har du aldrig funderat på att åka till Ryssland och spela?

– Nej, det är inget som lockar.

Handen på hjärtat: har du en rysk pälsmössa?

– Nej, men jag skulle gärna vilja ha en.

Du verkar vara svag för hattar, hur många har du?

– Du har rätt i att jag tycker om att ha något på huvudet. Men jag har inte så många hattar, faktiskt. Fast jag köpte en ny på Tradera igår!

En av låtarna på nya plattan heter ”The years betray me now”. Du fyller snart 40, är det någon form av kris som pågår framför spegeln eller är det existentiella tankar det handlar om?

– Spegeln är verkligen ingen kompis numera men det där handlar nog mer om sådant som tycks hålla sig vid liv, som ständigt är, och som ständigt följer med en fast det skulle bli bättre av att lämnas bakom.

Tänker du på livet och döden? Båda ofrånkomliga…

– Alltid. Framför allt på hur härligt det är få leva. Men även på hur döden står tätt intill.

Har du funderat på att läsa Bibeln någon gång? Själv har jag av ren nyfikenhet försökt men ”hittar inte in” i den och jag är inte religiös alls.

­– Vad tror du på då?

Jag vet att det finns gott och ont i världen, och jag tror på den goda människan, men att koppla detta till sådana saker som jungfrufödsel, att Gud skapade jorden, revbensincidenten och liknande känns synnerligen verklighetsfrämmande för mig, rent av löjligt. Och religionens vansinne matas man med dagligen på tv.

– Det är väl meningen att man ska bli hjälpt eller tröstad av en tro?

Någon gång ska jag ge mig på att läsa Bibeln för att se vad den har att säga. Jag hoppas på att den ska vara spännande.

Har religion haft någon som helst betydelse för dig?

– Nej, inte än.

Jag tror faktiskt att det skulle vara väldigt stämningsfullt med en konsert med dig i en kyrka, har du tänkt i de banorna?

– Vi spelade en gång i en kyrka i Berlin. Det var speciellt. Och jag tycker inte att det är fel plats för musik och konserter överhuvud taget. Det var en bra idé. Ska tänka på det till nästa gång.

Hur ofta tänker du på din pappa?

– Inte varje dag. Inte varje vecka. Han har med tro och hopp att göra numera. Har en känsla av att han hjälper mig. Så jag söker nog upp tanken på honom ganska ofta ändå.

Har man en fysisk och en mental ålder, tycker du?

– Absolut. Den mentala åldern bestäms nog av hur man låter sig formas av sin egen drivkraft, syn på livet och ”inre” regler.

Tycker du att livet blev som du hade förväntat dig?

– Livet pågår. Det jag hoppas på är att det finns tid för att följa efter drömmarna och målen som går framför en. Jag är nöjd med att livet är svårt och lika underbart.

Hade du några ambitioner av att göra någonting annat innan du valde att satsa helhjärtat på musiken?

– Inte direkt, det var kanske lite tur att det löste sig på det sättet.

Som artist håller du en ganska låg profil; tänk vilken uppståndelse det blivit om du tackade ja till att medverka i Let’s dance! Skulle du kunna tänka dig att dansa i tv?

– Nej, jag skulle förstås inte våga sätta mig i den situationen. Vilken press. Men tänk vad de får lära sig!

Får du någon gång den typen av förfrågningar?

– Nej.

Efter regn kommer solsken, som Rolandz sjunger. För din del handlar det om turné. Du är populär i Schweiz, Österrike och Tyskland. Skiljer sig den publiken från din svenska publik, åldersmässigt?

– Jag har sett både unga och äldre i publiken där också. Det är nog ingen större skillnad.

Vad är det finaste någon sagt om dig och din musik?

– Det är ofta svårt att ta till sig det fina, men jag tackar och tar emot när någon säger att den är tidlös.

Hur hade du reagerat om någon i publiken uppfört sig störigt och suttit och skrikit under ditt framträdande?

– Det kan hända. Försöker nog bara koncentrera mig och hoppas någon gör något åt saken…

Man kan väl påstå att du har en lyssnande publik!

– Det känns oftast så.

Har du fått fler förfrågningar om att din musik ska medverka i filmer?

– Det var ett tag sedan. Hoppas igen.

Det slogs ju på stora PR-trumman när ”Always you” var med i Min bäste väns bröllop, men du drog i handbromsen. Har du någonsin ångrat detta?

– Jag var så skadad (i själen) då, så jag hade inte orkat ändå. Och det betydde heller inget för mig. Så jag kan inte ångra det, och det hade säkert inte funkat.

Kan du tänka dig att medverka i en stor lansering i USA om du får en förfrågan igen?

– Frågan idag skulle kännas lite som ett frieri på ett brev som anlänt 50 år försent. Men jag skulle nog läsa brevet ett par gånger i min gungstol, och drömma lite…

Text Lars Yngve

Foto Severus Tenenbaum