Först svininfluensa, nu ankfeber

Om icke tidningarna till bredden äro fyllda av det förstnämnda så är de åtminstone det av det sistnämnda. Lika tjatigt vilket som, såvitt ni frågar mig. För egen del är jag alltjämt icke säker på vilket som är värst, hysterin gällande möjligheten att insjukna i svininfluensa aka nya influensan alternativt A(H1/N1) eller hysterin rörande denna för mig totalt obekanta individ titulerad Anna Anka.

Initialt antog jag senaste veckans uppståndelse rörande denna Anka var del av något hollywoodföretags maknadsföringmaskineri inför lanseringen av någon ny Disneyfilm. Jag menar häromåret förlänades ju såväl Tiger, Puh som Nasse (trots kraftiga invändningar från den israeliska stadsapparaten skall tilläggas) premiär på sin egen film ur Puh-universumet. Varför skulle rimligtvis då icke även Kajsa och Kalle Ankas förmodade svenska kusin Anna Anka givas sina fifteen minutes of shame? I ett förvirrat ögonblick trodde jag att det måhända var Anna Book som ömsat efternamn, att så dock icke var fallet visar närmre undersökningar i ämnet.

Numera är jag dock nogsamt informerad om hur denna mediala tidningsanka vid namn Anna Anka nått sitt kändisskap. Nämligen genom en sådan simpel manöver som att ingå äktenskap med den forne flickidolen och förmodade badkarsattiraljsfabrikören Paul Anka. För egen del är jag icke så svag i någon av självaste herr Ankas egna produktioner, undantaget min gamla gula badanka vid namn just Paul. Badankans förnämligt inbyggda askfat i ryggen gör den oumbärlig vid bad då jag kryper ner och avnjuter min Cohiba Panetela. Förtydligande, Cohiba Panetela är en cigarr, icke min kubanska städhjälp således. Hon lystrar däremot till namnet Anna Pérez de Traba om någon undrar.

Det oaktat hyser jag då och då oftast i samband med något melankoliskt ögonblick även en viss form av uppskattning till den låt herr Anka författade åt Frank Sinatra som tack för hjälpen med att förse Ankas långfingrade manager med betonggaloscher och ståplats ett gott stycke ut i Hudsonfloden. Låten i fråga är såklart My Way. Var vänliga håll detta för er själva, tack på förhand.

Förövrigt står Duck a l’orange på dagens meny hemma hos ordensbrodern Sylvester. Jag ämnar även under min visit hos den gode Sylvester låna lite ohålat skrivarpapper samt göra en okularbesiktning på dennes antika solur. Om skicket på denna empirepjäs faller mig i smaken avser jag i förekommande fall lämna ett skambud på densamma. Alternativt kan jag gå med på att byta jämnt mot min gamla gjutjärnsmangel med obetydligt spruckna trävalsar, givetvis mot avhämtning samt en butelj Ardbeg emellan.

Avslutningsvis vill jag bara å det starkaste klargöra att jag på inga vis kommer bänka mig framför Hollywoodfruar klockan 21.00 på TV3 ikväll. På inga omständigheter. Read my lips, duck face.

Tills nästa gång!
Grefve Fågelsparre

PS: Undrar om Fru Anka ibland tvingar Herr Anka, exempelvis då denne sistnämnde varit källa till missnöje hos Fru Anka, att uppbära en skylt med texten BADANKA?
DS

Spagat med köttfärssås

Drygt halvvägs genom denna dags sköte har jag hunnit med ovanligt lite för att vara en genomsnittlig fredag. Sköte och sköte föresten, varför spörsmålet om vad morgondagens sköte må innehålla icke begravts tillsammans med bockstensmannen är en annan fråga? Måhända var det p.g.a. av alltför frekvent bruk av ordet sköte bockstensmannen hamnade pålad i en mosse? Dock kan jag icke presentera några belägg för att man historiskt bestraffat grovt språk på detta sätt. Någon som doktorerat på bockstensmannen kan måhända lägga fram mer initierade teorier i ämnet?

Är det föresten icke en smula politiskt inkorrekt att nyttja frasen; Då får vi se vad morgondagen haver i sitt sköte? Ordning och reda anmodas på fläcken! Jag föreslår ordet korg i stället för sköte. Test; då får vi se vad morgondagen haver i sin korg. Eller varför inte anpassa talesättet ännu mer för våra medborgare under 18 år? Då får vi se vad morgondagen skickar i din inkorg, alt inbox för dem av det anglosaxiska tungomålet lättpåverkade.

För att återknyta till sköte, där ser man vad oförsiktigt uppvaktande av en skollärarinna kan leda till. I alla fall föll det sig inte bättre än att jag för några dagar sedan då jag var ute på nöjeslokal råkade prata bredvid mun med just en skolfröken. På stående fot erhöll jag en inbjudan att hålla ett föredrag för frökens sjätteklassare om svensk historia och svenska vetenskapliga upptäckter. Då fröken Lärarinna gav mig klartecken att äfven genomföra några praktiska experiment om jag så fann lust accepterade jag invitationen på fläcken.

I onsdags var jag så på eftermiddagen och gav en föreläsning för allas vår framtid. Enligt på förhand uppgjord planering skulle tidsåtgången hamna på en knapp timmes tid. Med alla frågor, avbrott och utvikningar tog det snarare två och en halv timme. Jaja. Är det något Grefve Fågelsparre är bra på så är det att hålla låda. Detta uppdrag genomförde jag med bravur om jag får säga det själv.

Förövrigt noterade jag att fröken på klasschemat angivit hundkunskap fyra gånger i veckan. Vad annat skall man tolka ”Matte” som? Jag skrev i jämlikhetens tecken dit ”Husse”. Inte är det konstigt att rapport efter rapport påpekar att pojkar diskrimineras i skolan när det sker så flagrant som i detta fall!

En annan sak som slog mig då jag besökte verkligheten på mellanstadieskola var hur små och fåniga gossarna är nuförtiden. Annat var det på min tid! Nu sitter ju nästintill dibarn i årskurs sex och läser engelska, tyska, franska, fysik, kemi och matematik. Att dessa gossar kan förflytta sig utan gåstol vid deras till synes låga ålder är i sanning imponerande.

Men när det däremot gäller att förflytta sig på allehanda självmordsverktyg ute på skolgården påminner de snarare om självmordspiloter. Det är skateboards, inlines och en nyare form av kamikazebräda med ett hjul i vardera änden. Var det snakeboard den benämndes? När jag på efterföljande rast strosade hemåt råkade jag i konversation med några ynglingar om detta besynnerliga intresse. Gossarna erbjöd mig ett provåk. Tackade nej efter att ha satt ena foten på snakeboarden. När gossarna inom minuten ordnat fram ett par inlines i min storlek kände jag att var tvungen att göra ett försök. Jag var ju lite av en skridskovirtuos i unga år.

De gamla takterna från julloven i St Moritz visade sig fortfarande sitta i. Även om det bitvis var en smula ostadigt. Gissningsvis beroende på materialfel alternativt undermåligt underlag. Flöt fram över skolgården med underbar grace och stil. Tills jag skulle tacka för mig och stanna lite snitsigt framför tidigare nämnda skolfröken. Råkade sig inte bättre än att jag som en blixt från klar himmel gick ner i spagat och skrapade både knä och handflator mot asfalten. Smärta likt den jag då upplevde har jag icke erfarit sedan mitt ohängda barnbarns skolavslutning i årskurs 2 i början av 80-talet då hela klassen unisont mördade den svenska nationalsången medelst blockflöjt och klarinett.

Doktorn säger att jag skall hålla mig stilla och på inga villkor anstränga underlivet i en till två veckors tid. Ytterst olyckligt då jag förfaller ligga bra till hos fröken Lärarinna. Således tänker jag fortsättningsvis noga passa mig innan jag ånyo snörar på mig inlines och bjuder främlingar på spagat med köttfärssås.