Januari månad, väderleken
är allmänt jävlig, jag vrider om
persiennerna, suckar och längtar efter
filtväder. Därefter klappar jag mig på
magen och slafsar i mig en bit pizza. Tröstäta,
skulle någon kanske kalla det. Ställer mig framför
spegeln och håller in magen och tvingas inse
att min figur skulle må bra av någon form av
vintersport. Men med den lömska incidenten
mellan Tonya Harding och Nancy Kerrigan
klingande i minnet så kommer jag snabbt till
insikt om att konståkning är en alldeles på tok för
våldsam sport för lilla mig, och att kasta snöboll…
ja, med tanke på väderleken så är det inte alldeles
lätt! Istället sjunker jag ner i min fladdermusfåtölj,
osäkrar fjärrkontrollen och får in nyheterna där jag
kväll efter kväll konfronteras med dårpippi-religion
och kompromisslös galenskap, där olika läger
outtröttligt kvittar oskyldiga offer med varandra.
Dubbel suck. Det tar inte många minuter innan
jag lyckas somna i soffan för att några timmar
senare vakna med en stramande gamnacke.
När klockan ringer på morgonen är dags för en
givande föreläsning med en hurtigt huvudvärksgrå
föredragshållare som ska undervisa om kompetens
och rita darriga linjer på en whiteboardtavla,
som ingen förstår, med gnisslande tuschpennor.
Föredragshållaren möts naturligtvis av bifallssorl
och spridda applåder för att fem minuter senare
tvingas öppna tvärdrag för att få in syre till alla
som kväver sina gäspningar. Han ger långa och
välformulerade utläggningar om saker och ting
utan att svara på några frågor. Frågan kvarstår
i mitt huvud: kan man verkligen doktorera i
tråkighet?
På kvällen blir jag lurad till att gå med och
lyssna på en ”Underhållningsmaskin” i brun
hallickkostym som precis lyckas med konststycket
att dra ett segt skämt var femte minut och som
man måste ha limbolåga krav på underhållning
för att uppskatta till fullo. Det är så tråkigt att jag
får kondens på mina glasögon. För att pigga upp
mig går jag till baren och beställer ett glas hastigt
upptappat Guinness som har mer gemensamt
med ett glas raklödder än ett gott glas irländskt
öl. I bakgrunden hör jag tanter och farbröder
skratta, jag får ont i mina ömmande hårsäckar och
bestämmer mig för att gå hem och lägga mig. Jag
tror att jag ligger för mycket!
På morgonen passerar jag förbi systemet där ett
gäng plastpåse-människor i träningsoveraller som
rökandes otåligt står och stampar, jag tycker det är
outhärdligt vemodigt.
På kvällen slår jag återigen på tv:n och ser en
nybakad kändis i låtsasfarliga skinnkläder ge mer
eller mindre tillgjorda svar på meningslösa frågor.
Kändisen har ett nytt album på gång. Därefter
ger kändisen prov på sin talangjaktsdarriga
röst, tappade textrader och vingliga felsteg och
ansluter sig därmed till den glada skara som får
uppleva en lika raskt fallande medial aktiekurs
som ”Naken-Janne”.
Enough is enough, utbrister jag i min ensamhet
och tänker på Morrisseys gamla rader:
”Sing your life
Any fool can think of words that rhyme
Many others do
Why dont you ?
Do you want to ?
Oh...”
När jag skall byta kanal händer ingenting med min
fjärrkontroll, jag trycker extra hårt, men ingenting
händer, och jag hinner tursamt nog avbryta min
sedvanliga reflex av att kasta bort saker som inte
fungerar. Det är jobbigt att gå upp och byta kanal.
Jag tror jag ligger för mycket.
Jag tror att hela regionen ligger för mycket.
Men det gäller ju att ligga i.
Det är inte konstigt att man är trött.
Jag börjar på allvar längta efter en pastellfärgad
värld.
Plötsligt är jag med i de icke-gladas sällskap.
Det bästa med februari är att det
snart är mars, tänker jag samtidigt
som jag installerar nya batterier
i min fjärrkontroll. Min rock ’ n ’
roll-kontroll. Jag tar en extra bit
pizza och tänker på GI-metoden
som säger att man skall ta från de
fettiga och ge till de klena.

Lars Yngve