Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

SOM FOLK ÄR MEST

Text: Lars Halapi.
-Har du hört att artist X alltid sitter lÀngst bak i turnébussen och aldrig talar med bandet?
-Har du hört att SkÄdespelare Y vill ha honungsvatten och vicks blÄ före varje förestÀllning?
-Hur var det att jobba med artist Z? Hur Àr hon, egentligen?
-NĂ€ fy fan vad divigt!
-Honungsvatten? Ensam i logen? Jag har vÀl aldrig hört pÄ maken. Vem faan tror hon att hon Àr?
Det hÀr hör jag ofta.I mitt arbete, som musiker och skivproducent, trÀffar jag artister som Àr kÀnda. Jag kan förstÄ att folk Àr nyfikna. Musiker och skÄdespelare Àr inget undantag, snarare tvÀrtom. SÄ lÄngt inget konstigt. Vad jag dÀremot reagerar pÄ Àr de snÀva schabloner som man har i beredskap. Det verkar bara fÄ finnas tvÄ kategorier konstnÀrer.En bra och trevlig artist eller konstnÀr Àr bra pÄ vad han eller hon gör, Àr utÄtriktad, Àr alltid en i gÀnget som Àter lunch med dom i sminket, begÀr aldrig nÄgot extra, stÄr och snackar med ljuskillen i kulisserna tills det Àr dags att gÄ pÄ scenen,  har inga sÀrskilda suspekta ritualer som förberedelse och har alltid lust att tala med sin publik (-det Àr faktiskt dom som betalar) och skriva autografer.
Inget fel pÄ det,  sÄklart. Men om du avviker det minsta sÄ hamnar du kategori tvÄ: en diva med groteskt höga tankar om dig sjÀlv.
Att mĂ€nniskor som inte har konstnĂ€rliga arbeten har denna syn Ă€r sorgligt men kanske begripligt i ett land dĂ€r en oklippt grĂ€smatta Ă€r djupt bohemiskt och dĂ€r ointresse för ”sund lagidrott” hos ett barn genast renderar en diagnos med en bokstavskombination som innehĂ„ller halva alfabetet.
Vi har, tycker jag, vÀldigt snÀva normalitetsmallar och liten tolerans för excentricitet pÄ alla omrÄden i samhÀllet.
SvÄrare har jag att förstÄ hur folk som sjÀlva arbetar med musik, teater eller film kan visa sÄdan smÄaktig intolerans. Vi borde veta vilken laddning och förberedelse som krÀvs för att gÄ upp pÄ en scen, och hur utsatt det Àr att stÄ dÀr. Att gÄ upp pÄ en scen utan förberedelse Àr att be om nervositet och rampfeber. Dessutom respektlöst mot publiken.
Varför inte acceptera att olika mÀnniskor behöver olika saker för att ladda? Vi borde ocksÄ veta att konstnÀrliga arbeten i mycket saknar givna mallar och dÀrför krÀver att man hela tiden skapar sig sjÀlv och att man dÀrigenom blir ganska ensam.SjÀlvklart har jag inget till övers för de fÄtal som Àr direkt otrevliga och kör med dem som de uppfattar som lÀgre i rang. Det Àr förkastligt. Men det jag talar om Àr helt enkelt att ta sitt arbete pÄ allvar. Att vara professionell.
Och jag tycker inte att det Àr det minsta konstigt om man vill ha en sÀrskild sorts thé, eller mineralvatten, eller rosa gardiner eller nÄgot annat i sin loge om det Àr det man behöver för att göra ett bra jobb och inte drabbas av blygsel och sjÀlvmedvetenhet pÄ scenen. Inte heller Àr det konstigt om man vill vara ifred.
Jag tror inte att man Àr riktigt lika snabb att förlöjliga och fördöma  inom t.ex. idrotten. Kanske för att begrepp som koncentration,  laddning och fokus har fÄtt bÀttre fÀste och Àr sjÀlvklara dÀr.Varför tar vi oss dÄ rÀtten att schablonisera och förminska kollegor? För att vi tror att de Àr rika? För att vi utgÄr frÄn att de Àr starkare Àn vi? Mer privilegierade? Har valt rampljuset sjÀlva?
En  förklaring skulle kunna vara att vi behöver göra kĂ€nda mĂ€nniskor mĂ€nskliga.- Den store kĂ€nde skĂ„despelaren som besöker vĂ„r teater  Àr jĂ€ttekĂ€nd, bra och skrĂ€mmande men ”-tydligen ett svin”;  AlltsĂ„ mĂ€nsklig och hanterbar. Avundsjuka spelar nog ocksĂ„ in.Men  det  finns ocksĂ„ en annan, dystrare, förklaring; Att vi helt enkelt inte tycker att konstnĂ€rliga arbeten Ă€r riktiga arbeten. SĂ„ tror jag att det Ă€r. Och vi kan fĂ„ hĂ„lla pĂ„, men fanimig inte tro att vi Ă€r nĂ„got. Paradoxalt, pĂ„ grĂ€nsen till det komiska, Ă€r att denna syn delas av sĂ„ mĂ„nga kulturarbetare. Vilken sjĂ€lvkĂ€nsla vi har!
Lars Halapi