Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

NÄgra tankar om vÄr auktoritetstro

Text: Lars Halapi. Det Ă€r ingen nyhet att tonen i media förĂ€ndrats. Även innehĂ„llet. SĂ„por, dokusĂ„por, tittaromröstningar, Carolina Gynning. LĂ€ttare underhĂ„llning. Ge folk vad folk vill ha. Var inte en sĂ„n elitist! Men har allt bara blivit sĂ€mre och har vi bara blivit dummare och ytligare?

En del av förklaringen Ă€r naturligtvis en ökad kommersialisering av media. Ett ökat utbud leder till krav pĂ„ lĂ€gre trösklar in i program, artiklar och debatter. ”Om du inte har dom efter fem minuter  Àr du rökt.” VĂ„r vĂ€lkĂ€nda tidsbrist pĂ„verkar ocksĂ„ pĂ„ liknande sĂ€tt. Vi förvĂ€ntas inte kunna dröja vid eller fördjupa oss i nĂ„got mer Ă€n ett par minuter. Vi har nĂ€mligen ett vardagspussel att fĂ„ ihop. LĂ€gg dĂ€rtill att allt som görs i USA kommer hit sĂ„ har vi kanske förklaringen till förĂ€ndringen i media? Men jag skulle ocksĂ„ vilja lĂ€nka ihop det hĂ€r med en annan tendens;Sverige prĂ€glades för 50 Ă„r sedan av stark auktoritetstro. En bild som lever kvar.

NĂ€r man reser möts man ofta av uppfattningen om svenskar som lydiga, skrĂ€mda och blygsamma individer som tar auktoritetens, vare sig det Ă€r prĂ€stens, lĂ€karens, lĂ€rarens, politikerns, expertens eller professorns ord för lag. Jag tror att nĂ„gonting hĂ€nt med vĂ„r  syn pĂ„ auktoritet och dĂ€rigenom pĂ„ kunskap. Ett par exempel: Jag besökte nyligen ett av Stockholms konstmuseer och hamnade bredvid  en skolklass. En av eleverna blev fascinerad av ett konstverk av en kĂ€nd konstnĂ€r och sa: ”Vilken fin tavla!” Hennes lĂ€rare svarade att eleven sjĂ€lv kunde mĂ„la lika fint. Hur ska det tolkas? Som en sund demokratisk uppmuntran av elevens egna talanger, eller som ett respektlöst och totalt orealistiskt (mot bĂ„de konstnĂ€ren och eleven) förminskande av kunskap och övning? Jag ser det som  det senare.

PĂ„ bĂ„de Sveriges Television och TV4 prĂ€glas debattprogrammen av konfrontation och besöks sĂ€llan av forskare eller sakkunniga i Ă€mnet, sĂ„vida de inte har en mycket radikal Ă„sikt som ger ”bra TV”.  IstĂ€llet fylls vĂ„ra TV-studior  av proffstyckare och sĂ„ kallat ”vanligt folk”. GĂ€rna i affekt. Och sĂ„ vi tittare förstĂ„s, som ska delta med sms eller ringa in och rösta. Rösta förresten, det gör man vĂ€l nĂ€r man har nĂ„gon form av makt? I nio fall av tio stannar viktiga debatter vid allmĂ€nt tyckande. Jag tycker att det Ă€r skrĂ€mmande att vi ska” tycka” att kriminaliteten ökar, eller att lagstiftningen inte rĂ€cker till i nödvĂ€rnsfrĂ„gan eller att vissa psykiska Ă„kommor inte kan botas. Facklor och grepar. Ingen folkbildning hĂ€r inte. Jag skulle inte dö av lite fakta och en och annan Ă„sikt frĂ„n nĂ„gon som Ă€gnat tid och energi Ă„t Ă€mnet i frĂ„ga.

Ett annat exempel skulle kunna vara Nobelpriset i litteratur. Utan att ge mig in i diskussionen om Astrid Lindgren borde fĂ„tt priset eller om rĂ€tt författare vann eller om det alls borde finnas ett litteraturpris, sĂ„ noterar man ofta, i Gert Fylkingsk anda, ett förakt för Horace Engdahl och Akademiens arbete. Det anses smalt, elitistiskt och oviktigt. En sak man dĂ„ förbiser Ă€r att de lĂ€gger ned ett oerhört arbete pĂ„ att lĂ€sa och diskutera sĂ„dant som de flesta av oss Ă€nnu inte kĂ€nner till. Även om det kĂ€nns ovant idag sĂ„ kan ju ett pris delas ut pĂ„ andra grunder Ă€n popularitet. Vetenskapsakademien har inte till uppgift att utse vĂ€rldens populĂ€raste kemist och min poĂ€ng Ă€r att Svenska Akademien har liknande kunskaper inom sitt omrĂ„de.

Yrkesgrupper som tidigare var sjÀlvklara auktoriteter Àr idag ifrÄgasatta eller t.o.m. föraktade.

Politiker och överavlönade företagsledare, förstÄs, men Àven lÀrare har fÄtt se mycket av sin sjÀlvstÀndighet och respekt beskuren. BÄde privilegierade förÀldrar som har ont om tid och socialt utsatta förÀldrar förvÀntar sig underverk av skolan. Inte ens ett traditionellt högaktat yrke som lÀkarens gÄr sÀkert. Man litar inte blint pÄ sin lÀkare lÀngre. Om man alls gör det. Jag tror inte det finns en bekantskapskrets dÀr det inte berÀttas om systern som gick till fem lÀkare, men inte fick korrekt diagnos förrÀn hon gick till en healingkunnig zonterapeut.

SĂ„ vad beror denna nedvĂ€rdering av kunskap pĂ„? Är det skolan som inte lĂ€r barnen att respektera kunskap. Är det förĂ€ldrar som i blind vĂ€lmening hyllar allt deras barn skapar och kallar dem bĂ€st i vĂ€rlden? Är det new age-vĂ„gen som med sitt fokus pĂ„ den egna lyckan lĂ€r oss att jobbiga nyheter och resonemang  ”det behöver inte jag”? (Och som,icke att förglömma, lĂ€r oss sund misstro mot manliga maktvetenskaper) Eller Ă€r det  68-generationens revolt mot auktoriteter som i sin förlĂ€ngning ger nĂ„gonting helt annat Ă€n sjĂ€lvstĂ€ndighet och kritisk hĂ„llning? Har vi gĂ„tt frĂ„n okritisk auktoritetstro till okritisk auktoritetstrots? Jag vet inte.

Jag vill inte ha en auktoritÀr skola som bankar in Ärtal och lÀr ut rÀtt och fel i konst och musik, men jag tror att det Àr viktigt att vi fÄr lÀrare som bÄde brinner för sitt Àmne och Àr duktiga pedagoger. Och blir respekterade för detta. Jag vill inte ha expertpaneler i TV som talar om hur det ligger till, men jag skulle vilja se folkbildande debattprogram dÀr bÄde vanligt folk med erfarenhet och experter som Àgnat tid att samla och analysera fakta fick komma till tals. Jag vet ocksÄ att jag vill uppmuntra min son i allt han företar sig men lÀra honom att förstÄ och respektera allt arbete och all kunskap som ligger bakom stora konstverk, doktorshattar och lyckade hockeykarriÀrer. Jag tror att det rÀcker att sÀga att han Àr bra, inte bÀst.

Lars Halapi