Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Even Moore Junkfood
 upplösningen, the End of it!

Text: Mats Gustafsson.

Expansionsproblemen börjar bli besvĂ€rliga. Efter 4 dagar av INTENFUCKINSIVT junkfoodintag, vinylshopping och spelande med min kamrat o kollega Thurston Moore. Min midja hotar sprĂ€nga jeansen och min resvĂ€ska i aluminium ser ut som en artificiell flodhĂ€st! Kan det ens rymmas en ”7” singel ytterligare i den vĂ€skan?

Musiken flyter av sig sjÀlv, den liksom spelar sig sjÀlv! Vi delar en improviserad ljudkropp som bara vÀxer och fördjupas för varje konsert vi spelar. Det Àr ack nog ingen dÄlig kÀnsla! SÄ den delen av treenigheten Àr nog det minsta problemet, vÀrre Àr det dÄ med överdimensionerade vinyl- och matintag.

”NĂ„gonting att Ă€ta
 NĂ„gonting att dricka
 ta pa ta pa taa pa taa
 ”, en melodi frĂ„n 1932 klingar som ett mantra i mitt huvud. Det var nog Karl Wehle med Polyphons Kino- orkester som gjorde den kĂ€nd, har jag för mig. En riktig pĂ€rla till melodi som kommer att förfölja mig resten av vĂ„r tripp (och mitt liv?).

TvÄ dagar kvar. Ska jag klara av detta?

Thurston lÀmnar lÀgenheten pÄ Manhattan tidigt, han har ett förlÀggarmöte med Byron Coley. Nya bokprojekt hoppas jag, de har verkligen gjort grymt bra studier av musiken i NYC under 70- och 80-tal och kulturen dÀromkring.

Jag sĂ€tter mig ner vid det stora arbetsbordet och arbetar pĂ„ mitt nya bestĂ€llningsverk medan jag vĂ€ntar. Jag skriver pĂ„ ett stycke som skall utgĂ„ ifrĂ„n regler och kulturen runt ishockey (!). En bestĂ€llning som Ă€r lĂ€nkad till Vancouver och vinter- OS 2010. SvĂ„rt men otroligt inspirerande, eftersom yours truly Ă€r ett svĂ„rartat fall av hockeyfreak sedan barnsben. Var förresten i Ängelholm, pĂ„ Röglematch, med vĂ„r danska domare Jakob Riis i vintras. Försökte, med viss framgĂ„ng, att förklara regler o finesser för honom, sĂ„ att han skall vara förberedd pĂ„ vad som komma skall i juni i Vancouver dĂ„ vi skall framföra stycket. ”Orkestern” bestĂ„r av en femma + mĂ„lvakt frĂ„n respektive land samt tvĂ„ domare. Musik med en ”vinnare”
 det blir nĂ„got nytt det, i varje fall i mina kretsar!

Thurston Àr tillbaks frÄn mötet och vi kastar oss direkt i bilen för en fÀrd upp till Boston, dÀr vÄr avslutande konsert ligger framför oss.

Men först letar vi oss sjĂ€lvfallet fram till ytterligare lite junkfood, New York style.  En Cuba Sandwich
 drypande av fett och ost samt het peppar, yum yum yum


”nĂ„gonting att Ă€ta
”

Magen reagerar högljutt (“ta mig hem till sill o potatis!, knĂ€ckebröd!, sallad!”), med obeskrivbara ljud.  I det nĂ€rmaste en liten junkfood- symphony


Vi försöker att neutralisera vÄra kroppar med en trippel cappuccino och sedan kör vi ut pÄ den 5-filiga motorvÀgen.

Vi lyssnar vansinnigt starkt pÄ Last Exit i en inspelning frÄn Stockholm 1986, med en ung och av musiken chockad Gustafsson i publiken. Peter Brötzmann i sitt esse! Sonny Sharrock som dekonstruerar sin gitarr pÄ ett oefterhÀrmligt sÀtt. Likt en magmaflod vÀller musiken fram ur Volvons högtaleri. Vi sitter som i trans. Eller Àr det bara ytterligare en matkoma?  Jag har börjat att blanda begreppen, kan inte se klart lÀngre.

Lyckligtvis nĂ„r vi Boston relativt snabbt, men tyvĂ€rr försent för att invadera ett par excellenta skivaffĂ€rer i Cambridge (i utkanten av Boston), well, well, next time


Vi Àter gott pÄ Middle Eastern Café i Cambridge dÀr vi skall spela pÄ kvÀllen.

En mÀrklig ljusgul smet i en liten kopp ackompanjerar ett avslutande mjukt bröd.

Ex explosion! En fuckins EXPLOSION i munnen! Krossad vitlök som sakta, sakta har fĂ„tt koka ihop med saltat smör
 aj aj aj, oj oj oj 
 den stannar lĂ€nge i gommen!!!

”nĂ„gonting att Ă€ta
”

3 band öppnar upp för oss. VANVETTIGT bra musik! Alla tre akter Ă€r alla grymt fokuserade och med bra energi! Helt plötsligt inser jag att denna scen norr om New York nog faktiskt hĂ„ller högre klass Ă€n den i ”The Big Apple”. Jag kĂ€nner mig mer beslĂ€ktad med dessa uttryck, som inte bara gör ansprĂ„k pĂ„ att vara ljudstarkast och ”coolast”. HĂ€r Ă€r det musiken i centrum! Den kreativa processen! Right so!

S.I.C.K.N.E.S.S. sĂ€tter upp en makalös arsenal av elektroniska instrument pĂ„ tvĂ„ stora bord. Det tar honom 3 timmar att sĂ€tta upp. Det tar honom exakt 12 minuter att spela sitt set! Hardcore!!! Som nĂ„gon slags besatt collageversion av lĂ„gdynamisk Merzbow
 grymt bra!

Ashley Paul heter en för mig obekant kvinnlig saxofonist och oljudsmakare. Hon trĂ€der upp pĂ„ scenen i en röd 50-talsklĂ€nning, sĂ€tter saxmunstycket till munnen och börjar blĂ„sa envetna, högfrekventa ljud som etsar sig in i hjĂ€rnbark, sjĂ€l och en numera 5 kilo tyngre kropp Ă€n innan resan! Boy, I tell you
 denna mat i detta land Ă€r god, kaloririk och vanvettigt, vanvettigt onyttig! Kanske jag Ă€r pĂ„ en slags ”Supersize me-trip”? Är det vad jag hĂ„ller pĂ„ med? Det var inte tĂ€nkt sĂ„, men jag har en kĂ€nsla av att min doktor i GĂ€rsnĂ€s skulle förfasa sig över den kvantitet föda som min kropp intagit och hur detta har pĂ„verkat min lekamen!

Ashley Paul adderar högfrekventa elektroniska ljud till sin ljudpalett och skapar en ytterst intressant och formstark improvisation. Riktigt imponerande!

Jag spelar denna avslutande kvĂ€ll i en kvartett som jag och Thurston har satt ihop med hemvĂ€ndande Chris Corsano (of Björk fame
) och en sanslöst bra gitarrist frĂ„n Northampton, Bill Nace!

En massiv tömning av slagg som vi burit med oss, en förlösning utan dess like, orkanbyar av energi, skikt pÄ skikt av poetisk noise, och en avslutande passning till John Coltrane (hör och hÀpna!!!) i ett fragment av den kontemplativa melodin India.

Vi hĂ€nger kvar efter konserten, byter kasetter (!) och vinyler med de andra, samt dricker ett par utmĂ€rkta IPAÂŽs, som min uttröttade hjĂ€rna ej kan komma ihĂ„g namnen pÄ 

”
 nĂ„gonting att dricka
 ta pa ta pa taa pa taa
” innan vi sĂ€tter oss i bilen och kör de fĂ„ milen till Northampton, dĂ€r jag Ă„terigen skall tillbringa en natt i nĂ€rheten av den MEST fantastiska vinylsamlingen pĂ„ alla sidor om vattnen. Det Ă€r en diskaholics sjuka dröm eller mardöm att spendera tid i Thurstons kĂ€llare
 So ist das leben!

En djup sömn avslutas och jag tillbringar delar av morgonen med Kim Gordon i köket diskuterandes Christina Carter och andra eminenta musiker och konstnÀrer som stÄr paret Moore/ Gordon nÀra.

Innan vi lĂ€mnar huset ger mig Thurston drivor av kasetter, vinyler och böcker
 MASSOR AV ALLT! Jag ser för mig sjĂ€lv hur min kĂ€ra resvĂ€ska ger upp och imploderar med en suck.

För att undvika denna implosion, sÄ bestÀmmer vi oss för att skicka allt i tre paket frÄn Northampton till GÀrsnÀs med posten. 25 kilo blev det, MASSIVT!

Trots det vĂ€ger min vĂ€ska knappa 30 kilo (och dĂ„ har jag Ă€ndĂ„ slĂ€ngt bort en stor del av min garderob för att fĂ„ plats med alla rara vinyler
). Men detta expansionsproblem Ă€r nu löst. ÅterstĂ„r dĂ„ problemet med min nĂ€tta midja.

TvÄ matstopp kvar nÀmligen


DET FINNS INGEN PLATS KVAR! AAAARRRGGHHH
 HILFE!

SjÀlvklart sÄ tar mig Thurston med till ett riktigt klassiskt frukosthak i Northampton, Jakes Free Jazz Café! Wow, det hÀnger bilder av de gamla frijazzhjÀltarna Marion Brown och Sunny Murray pÄ vÀggarna. Obeskrivligt. Helt omöjligt i nÄgot annan kultur.

En sirapsdrypande French Toast med massor av smör och ljuvligt knapriga bacon dÀrtill. Jag upptÀcker att min kropp tydligen har hemliga fickor för födohamstrande. Likt en hamster stoppas maten i diverse förvaringsplatser i min kropp. Men paniken Àr hela tiden nÀra.

Jag rullar ut ur detta klart jazziga hak och vÀlter mig sjÀlv in i bilen. Jag tror helt oskuldsfullt att det hela nu Àr över. Men ack. Icke sa Nicke.

Thurston ler ett ondskefullt leende och sĂ€ger att nu skall det Ă€ntligen bli riktigt rejĂ€lt med kolesterol och kolhydrater. Grand finale
 Bomben av junkfood
 Bomben av alla donuts!  Buckle up! En Apple Cider Donut pĂ„ Donut Dip In i West Springfiled. Det visar sig vara just en BOMB! Jag lyckas tugga i mig en halv donut av reguljĂ€r pizzastorlek. Innan det faktiskt svartnar för ögonen lite
 Ack ve


Helt enligt boken (den vi hela tiden skriver pÄ ), sĂ„ sĂ€tter vi pĂ„ lite passande musik för att om möjligt hĂ„lla oss vid medvetande. S.I.C.K.N.E.S.S. distorderade visioner vĂ€ller fram över oss. Det kĂ€nns passande.

Vi klarar oss hela vÀgen till flygplatsen. Thurston vinkar av, nu med ett midjemÄtt Àven han, som vida överstiger det mÄtt han hade dÄ vi sÄgs för 6 dagar sedan, vid turnéns start.

En av de mest intensiva perioder i mitt liv Àr till Ànda.

6 dagar:

6 kilo tyngre (dagens sanning!) kropp.

Ca 35 kilo vinyl tyngre erfarenhet. D.v.s. 6 kilo vinyl om dagen.

En ”trip” som inte kan och inte bör upprepas. HĂ€r och nu. Bara just sĂ„. Precis som bra improvisationsmusik. HĂ€r och nu. Bara just sĂ„!

”NĂ„gonting att Ă€ta
 NĂ„gonting att dricka
 ta pa ta pa taa pa taa
 ”,