Thursday September 24th 2020
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Det är för jävligt


Text: Linnea Uddenmyr.

Ofta heter de Gun, Torbjörn eller Jan-Erik. De kan även heta Majvor, Benny eller Britt-Marie. De är mitt i livet, upprörda, och håller liv i den svenska pressen. Under sommarmånaderna har de sin storhetstid.

Jag bläddrar förstrött i den lokala blaskan och låter ögonen vila främst på bilderna. Egentligen hade jag kunnat befinna mig i vilken del av Sverige som helst. Vilken tidning som helst

Just idag handlar det om sopor; Maj-Britt är upprörd. Kommunen tar inte hand om sopsorteringen som de borde. Maj-Britt stirrar uppgivet in i kameran och pekar på sin soptunna. ”Det är för jävligt”.

I en annan tidning läser jag om Sven. På bilden sitter han och på huk och pekar på den befläckade vägen bakom honom. Bönderna smutsar ner vägarna. ”Det är för jävligt”.

Jan-Erik bor i Jämtland och fick en otrevlig överraskning härom veckan: en fästing på ”grejen” (de genitala delarna). Ända upp i norra Jämtland finns det nu fästingar. ”Det är för jävligt”.

Jan-Erik visar djärvt upp ett hushållspapper med den döda fästingen (som uppenbarligen några timmar tidigare suttit på hans ”grej”).

2102 tecken artikel. Det är nästan längden på en dagstidningsledare.

Grannar som väsnas, bilar som står felparkerade, myggor som suger blod, häckar som är för breda. Inget område är helgat.

Tidnigarna dansar med och är tacksamma för snabba reportage. Är man en samvetsgrann nyhetschef kan man kalla det för ”den lilla människans röst”, om någon skulle få för sig att ifrågasätta nyhetsvärdet i Jan-Eriks fräcka fästing.

Den lilla människa får komma tilltals då och då när nyhetstorkan sätter in. Uppföljningar är de dock sällan värda.

Man får säga vad man vill om den här typen av journalistik. Värt eller ovärt – cyniskt eller barmhärtigt. Men personerna som står där och pekar på sina soptunnor och garageuppfarter slutar aldrig att förvåna mig.

De är kränkta, i behov av upprättelse. De tror på en allmänhet som bryr sig och på en lokal press med status och makt. Men kanske framförallt – de tror på ett statsväsende som ska hålla dem hårt i handen. Att efter ett ”det är för jävligt” kommer releasen – kommunens ängel klipper häcken eller grannen ber om ursäkt.

Det är inte jag och mitt 80-talistgarde som ser hur kommunens häckar växer. Visst, man skulle kunna raljera och förringa dessa människor som upprörs av oviktiga barnsligheter. Men det handlar om människors absoluta vardag. Och det säger väldigt mycket om en politisk generationsväxling.

Det som för dem är en rättighet: att klaga och sen se resultatet. Existerar inte för oss. Vi har inte den tryggheten. Vår värld är gigantisk, relativ och ogreppbar. Beslutsfattandet är suddigt och sker i Bryssel, Stockholm, Washington eller i en bloggosfär. Lokaltidningen heter Times och bor på internet.

Men kanske framförallt: vi klarar oss själva(?). Det är i alla fall det som är tanken och det som kategoriseras som ”lycka”.

Ja vad ska man säga? ”Det är för jävligt”.