Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

En flygtur till en evig landsbygd

Agincourt – Fly Away (LP, 1970; CD, 1994)

FörestÀll dig att du Àr ett barn som, i en kammare med nötta, smÄblommiga tapeter i övervÄningen av ett vitrappat 1700-talshus kringgÀrdat av sÀvligt böljande sÀdesfÀlt, liggande mellan dinanymanglade lakan vÀcks av bykyrkans sordinerade klockklang genom det öppna fönstret, samtidigt som en mild bris leker med bladverket hos mÄrbackapelargonen pÄ ditt nattduksbords marmorskiva.

Du vilar i en ordlöst kontemplativ ensamhet utan melankoli, inbÀddad i en renhet utan kemikalier, omgiven av en loj, drömlik, evig lantlighet utan smuts och svett. Du vÀnder pÄ dig; dina ögon slutersig mot den materiella vÀrldens skoningslöst enkelriktade tidsflöde och obestridliga kemiska reaktioner, och öppnas likt ett mentalt lönnfack för den drömska halvvakenhetens suggestiva klÀrobskyr. Du tycker dig nu anta gestalten av en kyrktupp hÀmtad ur Lewis Carrolls fantasi, och svÀvar tyst över det pastorala landskapet, dÀr skorstenarnas rökpelare förenar sig med den klarblÄ

himlen i en rituell hÀlsning till den uppstigande solen, och Äldrade bybor fortfarande iklÀr sig nötta kostymer inför högmÀssan.

Detta Ă€r för mig en metaforisk beskrivning av skivan Fly Away, inspelad pĂ„ den sydengelska landsbygden anno 1970 av ad hoc-bandet Agincourt och pĂ„ sin tid spridd i sĂ„ försvinnande litenupplaga, att man egentligen inte kan sĂ€ga att den varit tillgĂ€nglig för allmĂ€nheten förrĂ€n under 90-talet – vilket pĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r helt i sin ordning, emedan hela skivan Ă€r liksom indrĂ€nkt i den nostalgins ljuva buljong, som obevekligen krĂ€ver en viss tid för att riktigt lĂ„ta sig koka ned. (Det Ă€r inte förrĂ€n vĂ„rt minne, obemĂ€rkt av oss sjĂ€lva, fĂ„tt tid att sila fram de allra sublimaste smakerna, som vi kan njuta den underbara fiktion som kallas nostalgi.)

Agincourt Àr Beatles, Pink Floyds och The Misunderstoods (kolla upp dem!) kusiner pÄ landet, som tar toppslÀtskivling istÀllet för LSD, arrangerar om tidsandan för hembygdsgÄrdens gistna piano och slÄr pÄ trummorna med vispar för att inte störa kyrkkaffet. Stormarna pÄ Carnaby Street och Abbey Road har filtrerats frÄn smog och bensinstank genom höstackar och gÀrdesgÄrdar och nÄtt Ditchling, Sussex som en varm sommarbris, insupen av de musikaliska lokalinvÄnarna Peter Howell och John Ferdinando, som tycks ha varit djupt förankrade i den mylla som The Kinks vemodigt besjöng pÄ avstÄnd i lÄtar som Village Green.

De hade tvĂ„ Ă„r tidigare gjort skivan Alice Through the Looking Glass, bestĂ„ende av stundtals rent trollbindande musik till en lokal teatergrupps uppsĂ€ttning av nĂ€mnde Lewis Carrolls fantastiska bok Spegellandet, vilken mĂ„ste sĂ€gas passa deras sĂ€rskilda genre som hand i hanske. Fly Away Ă€r pastoral folkpsykedelia utan studiotekniska krusiduller, framförd av amatörer vid en tid dĂ„ man kunde sjunga “why don’t we all get together” utan att frasen oundvikligen genomsyrades av popkulturell referens eller slapp ironi; en oskuldsfull psykedelia till ackompanjemang Ă„t en lillgammal Alices stillsamma introspektion pĂ„ en blomstrande Ă€ng, snarare Ă€n Ă„t frigjorda gogodansösers lealösa krumbukter i storstadens stroboskopljus.

Musiken lÄter som vore den inspelad pÄ tvÄkanalig bandspelare i nÄgons vardagsrum, vilket enbart talar till dess fördel, ty bruset och den osofistikerade, nÄgot platta ljudbilden, tillsammans med det stundom otajta framförandet, fyller samma stÀmningsskapande funktion som de skevheter, skarpa kanter och skavanker vilka förhöjer charmen och affektionsvÀrdet hos ett mellanstadiebarns trÀslöjdsprodukter.

”Kind Sir, kind Sir, won’t you take my hand / I’m lost and lonely in this strange land” 
 i en tidlös miljö rör man sig otvunget mellan Ă„rhundradena, och sĂ„ gör Ă€ven Agincourt; nĂ€r de genom mans och kvinnosĂ„ng i stĂ€mmor, akustisk gitarr och blockflöjt suggererar fram en pittoresk ögonblicksbild frĂ„n en medeltid av kittlande obestĂ€md, artfrĂ€mmande, hövisk natur, genomfars jag av samma rysning av mystik och okĂ€nda storheter som sĂ„ förbluffade mig, dĂ„ jag som liten sĂ„g en svartvit Gösta Ekman i tv sjunga till Fatima: “vĂ€naste fru, upplĂ„t er dörr för en vĂ€garnas riddersman”. Samma villiga suggestion som dĂ„ fick mig att bortse frĂ„n att Gösta i nĂ€sta vers skulle visa sig vara en encyklopediförsĂ€ljare, samma suspension of disbelief lĂ„ter mig i denna klara höstdag vandra genom ett sömnigt villasamhĂ€lle med denna skiva i lurarna utan att lĂ„tsas om att de snart hundraĂ„riga husen och trĂ€den omkring mig, liksom mitt eget liv vid mĂ„nga andra tidpunkter, under den hemlighetsfulla ytan Ă€r bekajade med en högst prosaisk vardagstillvaro. Jag fĂ„r lyfta frĂ„n en tingsliga tillvaron och tillbringa min dag i fantasins höglĂ€nta, sublima verklighet.

Robert K Huselius