Wednesday April 14th 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Vargvintern

Text: Zinat Pirzadeh. Den svenska vargavintern har hÄllit i sig lÀnge nu.

Jag tÀnker pÄ alla vÄra stackars hemlösa, hur klarar de sig egentligen? Vi har nu vant oss vid att vara ett land
med hemlösa, det Àr skrÀmmande att det gick sÄ fort! Och kusligt att det har
varit sÄ lite diskussion. Det innebÀr att det kan komma att gÄ mycket lÀngre innan
politikerna Àntligen tar sitt ansvar.

NÀr jag nyligen var i New York fick jag mig en tankestÀllare. Jag var pÄ vÀg
ut till Woodstock för att trÀffa nÄgra vÀnner dÀr. Bussen skulle gÄ frÄn Port
Authority, en gigantisk station som utgör start- och slutpunkten för orÀkneliga resor
inom New York. Jag tog mig tidigt ner till busstationen, vÀl medveten om att jag som
innehavare av vÀrldens sÀmsta lokalsinne var i behov av gott om tid för att kunna
orientera mig.

Jag kom tvÄ timmar för tidigt, och mÀrkligt nog hittade jag bÄde busshÄllplatsen och
rÀtt gate pÄ fem minuter. Plötsligt hade jag alltsÄ gott om tid att se mig
om. Det var dock ingen glÀdjande anblick. Vad jag sÄg var nÀmligen ett stort antal
hemlösa kvinnor, mÀn och barn, som skakande av kyla slÀpade pÄ stora pÄsar med alla
sina tillhörigheter. Den övervÀldigande majoriteten av dem var afroamerikaner.

NÀr jag sÄg dem skÀmdes jag över att jag hade mat för dagen, ett hem och
till och med rÄd att resa till andra sidan jorden. Mest skÀmdes jag över min
oförmÄga att hjÀlpa dem. Allt jag kunde göra var att gÄ till en ATM maskin och ta ut lite
pengar som jag sedan delade ut. Det kÀndes sÄ futtigt, pengarna rÀckte bara till mat
Ät ett par av barnfamiljerna, inte mycket mer. En kort stund önskade jag att jag var
en rik kĂ€rring istĂ€llet, dĂ„ hade jag ju haft rĂ„d att hjĂ€lpa fler. Men en Ă€ldre dam dĂ€r, garanterat inte ifrĂ„n Östermalm, vĂ€grade att ta emot dollarsedeln som jag erbjöd henne. DĂ€remot frĂ„gade hon mig om jag kunde bjuda henne pĂ„ en stadig frukost, och dĂ€rtill göra henne sĂ€llskap.

Eftersom jag hade gott om tid tackade jag ja. Hon lyfte sina tunga pÄsar fulla med trasor och all slags Àgodelar, och sa att hon visste en deli som Àgdes av en snÀll kvinna, dÀr hemlösa kan vÀrma sig och fÄ en bit mat dÄ och dÄ.

En stor svart kvinna tog emot oss med ett stort leende och ett ”Hi Lilly, how are you doing today?” till mitt sĂ€llskap. Lilly svarade ”I’m ok, still lots of pain in
my legs but I’m old and it’s like that.”

NÀr vi hade satt oss ned började Lilly att berÀtta om sitt svÄra liv och om sina barn som hon hade förlorat till staten. Jag grÀt, men hur mycket jag Àn kÀnde
för henne och hennes sorg kunde jag inte förtrÀnga den frÀna, genomborrande lukt som spred sig runt henne, en lukt av urin och svett och torkat blod och annat oidentifierbart. Men hennes gröna ögon lyste upp av mitt intresse, och hon uttryckte sig mycket vÀl.
Sen kÀndes det som om Lilly var med mig hela vÀgen till Woodstock. Jag kunde inte slÀppa tanken pÄ att hon nÀra sjuttio Är gammal och med ont i hela kroppen
inte hade nÄgonstans att ta vÀgen. Ingen vÄrd att fÄ och ingen som brydde sig om henne förutom den underbara restaurangÀgarinnan, och i bÀsta fall en handfull andra mÀnniskor med öppna hjÀrtan.

VÀl hemma i Sverige igen tÀnker jag att Sverige inte fÄr bli en dÄlig kopia av Amerika. Vi kan gÀrna lÄna det som Àr bra, men vÀlfÀrdssamhÀllet mÄste byggas upp pÄ nytt. Gud hjÀlpe oss att ta rÀtt beslut. Och jag Àr sÄ tacksam till alla som delar med sig till de behövande, var Àn i vÀrlden de befinner sig.