Monday August 3rd 2020
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Louis Stettner – Paris i svart och vitt

Foto: Jan Sigurd

”Det ryms en större gåta i skuggan av en man som går i solen än i alla religioner, forna, nutida eller framtida.” Citatet är av Georgio de Chirico men kunde lika gärna ha fällts av Louis Stettner, en av vår tids främsta fotografer. För just så laddat med gåtor är hans fotografi. Kan man då förstå hans bilder? Jag ställer frågan när vi sitter i Louis trädgård på 46, Rue Mathieu i Saint Ouen. Och får svaret:

”Mina bilder förstår du inte. De är de som förstår dig.”

Många har dock försökt tolka hans bilder och helt nyligen påstår han sig ha sagt till en förståsigpåare att ”Nu har du visat oss hur intelligent du är, visa nu hur kreativ du är.”

Jag avstår från vidlyftigare tolkningar. I alla fall högt.

Cartier Bresson var Louis förebild och lär en gång ha gett honom råd. Jag frågar vilket rådet var.

”Fortsätt hålla på med det du gör.”

Att få en mästares erkännande är bra för självtilliten. Och det är kanske den som är nyckeln till ett gott konstnärsskap. Louis Stettner känner inte samma säkerhet inom måleri och skulptur, konstarter han börjat inom de senaste femton åren. Ändå utövar han numera alla tre konstformerna. Man måste anta utmaningar.

”Alla stora konstnärer tar chanser. Det har inget med tur att göra. Det handlar om att låta din instinkt samverka med slumpen, tiden, platsen, människorna, ljuset, färgerna.”

Cartier Bresson hade sin Leica med sig vart han gick. På promenad med en bekant kunde han plötsligt springa över gatan och ta en bild – så fort att ingen hann reagera – och sedan komma tillbaka på en sekund. Allt för att fånga ögonblicket – the decisive moment. Han såg bilden i sitt huvud och tog den. Innan den försvunnit.

Liksom Bresson är Louis Stettner Parisskildrare. Och New Yorks hovporträttör. Det var i Brooklyn han växte upp och det är i Paris han bor sedan femton år. Men kärleksrelationen till Paris började redan på fyrtiotalet.

”Jag kom hit efter kriget och det var som ett museum hela Paris. Otroligt att fotografera. Då kunde man leva i marginalen. Och det var det många som gjorde.”

Foto: Louis Stettner

Jag har sett dem avbildade i Louis fotografi. Dessa figurer i samhällets utkanter. Jag har sett hans svartvita bilder från Paris skuggsidor och från det New York som endast en infödd kan hitta och avbilda. Nu visar han mig några nyare, i färg. En föreställer en svart gapande man i en kaotisk storstad.

”Det här fotot är en pendang till Munchs Skriet.”

Louis Stettner har tagit den kanske mest publicerade svartvita bilden av New York föreställande en ung vit man med utsträckta händer framför ett taggigt staket och med Manhattans skyline i bakgrunden. Louis ler när han säger:

”Nutidens Kristusfigur.”

När jag berömmer honom säger han inte emot. Han förklarar att han lärt sig av med det amerikanska självurskuldande sättet. Efter många år i Frankrike har han förstått att de ser igenom falsk blygsamhet. Han vet att han är bra och kan sina saker.

Vår svenske fotograf Thore Jonsson, son till nobelpristagaren i litteratur, Eyvind Jonsson, dök upp på femtiotalet för att fotografera till hans och Ivar-Lo Johanssons Parisbok och sökte upp Louis för råd.

Foto: Louis Stettner

”Jag sa till honom att ’gå ut varje eftermiddag med kameran så kommer du att få ihop bilder så det räcker. Då är ljuset perfekt så här års.’” Och det gjorde Thore. Boken är en av de bästa på svenska om Paris. Ett samarkand för älskare av svartvitt socialfotografi.

Thore var inte ensam svensk i Louis bekantskapskrets. Där fanns även Rune Hassner, som liksom Thore tillhörde sammanslutningen Tio Fotografer.

”De ordnade så jag fick göra en utställning i Sverige.”

Vi kommer in på Hemingway. Både Rune och Thore fotograferade Hemingway på Kuba på femtiotalet. Louis var också på Kuba men det var senare, tillsammans med den amerikanske presidenten Jimmy Carter. Sedan dess har det tyvärr varit omöjligt att resa dit för en amerikan. Louis gillar det kubanska folket. Vi enas om att Jimmy Carter nog varit den bäste presidenten fram tills nu. Om Obama kan uträtta något återstår att se. Louis tvillingbror Irving Stettner kände författaren Henry Miller. De gav till och med ut en bok tillsammans. Irving var i många år målare och redaktör för kulturtidskriften Stroker som många läste på grund av unika artiklar om och framför allt av Miller, Bowles och Durrell. Henry Millers uppskattande ord om Irving skulle lika gärna kunna gälla brodern Louis:

”Du har verkligen något de flesta av dina kollegor saknar: konst, liv, glädje och solsken.” Även Louis kände Henry Miller. Men något foto från deras möten har jag aldrig sett. Louis verkar mest intresserad av främlingar.

”För att kunna ta porträttbilder på vilt främmande människor, som jag gärna gör, måste man först skapa ett slags relation. Det tar tio-femton minuter att prata och lära känna folk en smula. Sedan kan man plåta dem.”

Louis Stettner är med andra ord ingen kändisfotograf.

”Att något är populärt är ingen garanti för att det är av kvalitet. Ofta tvärtom. Så jag är inte så bekväm med den moderna kommersiella kulturens alla yttringar. Jag gillar sådant som är lite skevt och knasigt och udda. Sådant som avviker. Fast jag har råd att vara gammaldags.”

Vad han tycker om digitalkameran?

”Visst är den bra till att dokumentera saker, som minnesanteckningar. Men den har ingen egen uttrycksform, den härmar fotografiet.”

Jan Sigurd