Monday October 26th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Kiss me Kate

Kate Pierson B-52s

The B-52’s spelar en intergalaktiskt svĂ€ngig partymusik – deras stil kan vĂ€l bĂ€st beskrivas som en sorts kombination av rock’n’roll, funk, Fellini, rymden, majs, mystik och spejsad amerikansk programledarstil. Bandet gödslar inte med nya utgĂ„vor, men nĂ€r de vĂ€l Ă€r aktuella med nĂ„got nytt sĂ„ sveper de vĂ€rlden runt med sin musik som fĂ„r mungiporna att Ă„ka upp flera vĂ„ningar.

The B-52’s bildades 1976 och debuterade Ă„ret dĂ€refter pĂ„ en Alla hjĂ€rtans dag-fest i hemstaden Athens, Georgia, inför ett gĂ€ng nyfiket förvĂ€ntansfulla kompisar. Ett Ă„r senare gjorde de sin första ”officiella” spelning pĂ„ Max’s Kansas City. De skapade snabbt ett rykte och en New York-kult. Deras musik var helt enkelt omöjlig att stĂ„ still till! Detta i kombination med Kate och Cindys bikupefrisyrer (som liknar den konformade nosen pĂ„ flygplanet med samma namn), kortkorta kjolar, go-go boots och danssteg som ”Camel Walk” och ”Shy Tuna”, gjorde att ryktet om dem vĂ€xte. Gagen rĂ€ckte till att pressa upp 2000 ex av ”Rock Lobster”, som sĂ„lde slut omedelbart och idag Ă€r en klassiker.

John Lennon hörde lĂ„ten spelas pĂ„ ett diskotek pĂ„ Bermuda 1979, och Cindys skrik i lĂ„ten pĂ„minde honom om Yoko Onos musik, sĂ„ mycket att Lennon Ă„tervĂ€nde till en inspelningsstudio efter fem Ă„rs frĂ„nvaro. Han pĂ„stĂ„s ha ringt upp Yoko och sagt: ”Plocka fram yxan ur garderoben – de Ă€r redo för oss igen”, vilket resulterade i albumet Double Fantasy, Lennons sista album. Tre veckor efter att albumet gavs ut blev han mördad.

Yoko i sin tur har sagt att hon och John lyssnade pĂ„ B-52’s i veckor innan han dog.

NĂ€r sĂ„ B-52’s firade sitt 25-Ă„rsjubileum anslöt Yoko Ono pĂ„ scenen i just ”Rock Lobster”.

Kate Pierson Ă€r nĂ„got hes efter gĂ„rdagens konsert och kurerar sig med mĂ„nga koppar te. Kate Ă€r ocksĂ„ kĂ€nd för sina duetter och hon har samarbetat med Ramones, R.E.M, Iggy Pop, Peter Jöback och B52’s Ă€r dessutom med pĂ„ Teddybears nya album.

Athens, Georgia förefaller inte vara den optimala omgivningen för ett band som B-52’s.

– Du mĂ„ste förstĂ„ att det inte fanns nĂ„gon lokal musikscen nĂ€r vi började spela. Hela regionen prĂ€glades av lantbruk, och vart man Ă€n tittade sĂ„g man stora spannmĂ„lssilos skjuta upp mot himlen. Det enda som var populĂ€rt dĂ€r dĂ„, var stadens fotbollslag och countrymusik. Vi blev sedda lite grann som freaks och gjorde verkligen vĂ„rt yttersta för att hĂ„lla freakflaggan högt.

Kan man sĂ€ga att B-52’s stil förmedlar budskapet att det Ă€r okej att vara annorlunda?

– Ja absolut. Man kan dessutom lĂ€gga till att B-52’s Ă€ven handlar om att det Ă€r okej att dansa och ha kul och att alla faktiskt Ă€r bra som de Ă€r.

Hur kom ni egentligen pÄ tanken pÄ att bilda ett band?

– Av en ren slump, efter ett spontant infall dĂ„ vi druckit varsin Flaming Volcano pĂ„ en kinarestaurang i Athens. PĂ„ sĂ€tt och vis sĂ„ var drinken startskottet till bandet. Vi beslöt oss för att göra nĂ„got kul tillsammans och började jamma och skrev lite lĂ„tar vartefter. Första spelningen gjorde vi 1977 hemma hos en kompis pĂ„ Alla hjĂ€rtans dag. Jag minns fortfarande att vi var vĂ€ldigt nervösa och inte visste hur folk skulle reagera pĂ„ oss och vĂ„r musik. Men de dansade som galna och det var otroligt att se folks reaktioner. Efter hand började fler och fler pĂ„peka att vi borde spela i New York, sĂ„ dĂ„ tĂ€nkte vi: varför inte? Vi Ă„kte dit och fixade spelningar pĂ„ Max’s Kansas City och CBGB’s, och första gĂ„ngen vi spelade pĂ„ CBGB’s drog vi fjorton personer och gick back ungefĂ€r tio dollar, haha


– Men efterhand började det komma ganska mĂ„nga mĂ€nniskor till vĂ„ra spelningar och ryktet om oss spreds sakta men sĂ€kert. Vi förstod inte riktigt att folk kom för att höra pĂ„ oss i början, och jag minns att Fred vid ett tillfĂ€lle hade varit ute i lokalen och kom tillbaks med oro i blicken och undrade varför det var sĂ„ mycket folk? Vi kom till New York med en helt ny stil. PĂ„ den tiden envisades klubbesökarna med att stĂ„ lutade mot vĂ€ggen i skinnjackor och se hĂ„rda ut, och dĂ€r kom vi insvepandes i fĂ€rgglada kreationer som fick folk att brista ut i leenden och spontandans. Det blev mĂ„nga vĂ€ndor mellan Athens och New York, och för varje gĂ„ng vi spelade i New York dök det upp fler och fler mĂ€nniskor.

I Är har ni varit ett band i 34 Är. UmgÄs ni Àven nÀr ni inte spelar?

– Numera bor vi pĂ„ sĂ„ vitt skilda platser i landet och trĂ€ffas dĂ€rför mer sĂ€llan av rent praktiska orsaker, men vi hĂ„ller kontakt i princip dagligen via e-post. Men vi gillar fortfarande varandra som kollegor och mĂ€nniskor. I början bodde vi ju ihop hela bandet i samma hus, och visst fanns det perioder dĂ„ man kunde kĂ€nna att man behövde lite eget utrymme. Men vi har oerhört kul ihop pĂ„ och utanför scenen fortfarande. Det har vi alltid haft.

Inget annat band verkar ha sÄ roligt som ni nÀr ni spelar, men handen pÄ hjÀrtat: inte kan varje spelning vara lika rolig?

– Faktum Ă€r att Ă€ven om man vid nĂ„got tillfĂ€lle kĂ€nner att man har en dĂ„lig dag, sĂ„ blir man sĂ„ inspirerad av publiken som kommer till vĂ„ra konserter för att de vill ha kul. VĂ„r publik inspirerar oss. Hm
 jag kan faktiskt bara komma pĂ„ ett tillfĂ€lle under hela vĂ„r karriĂ€r dĂ„ vi varit missnöjda med en spelning, och det var 1981 dĂ„ vi och Joan Jett spelade före The Who. Det var massor av bikers i publiken som skanderade ”Who, Who, Who” under hela vĂ„rt framtrĂ€dande och dessutom envisades med att kasta Ă€pplen pĂ„ oss och Joan, och det var ju inte speciellt kul. Roger Daltrey bad oss sĂ„ hemskt mycket om ursĂ€kt och skĂ€mdes pĂ„ publikens vĂ€gnar. DĂ„ Ă€r det betydligt trevligare att folk kastar upp underklĂ€der till oss.

Har du nÄgra personliga favoriter bland era lÄtar?

– Jag mĂ„ste svara som alla andra artister, att jag gillar lĂ„tarna frĂ„n det senaste albumet. Samtidigt vill jag ocksĂ„ tillĂ€gga att jag aldrig tröttnar pĂ„ ”Love Schack”, ”Rock Lobster”, ”Idaho” och ”Planet Claire”. Folk blir sĂ„ glada nĂ€r vi spelar dem, sĂ„ trots att man ibland kan kĂ€nna sig lite trött pĂ„ dem, sĂ„ Ă€r det helt omöjligt att inte Ă„terigen ryckas med av publikens entusiasm varje gĂ„ng vi spelar dem.

Ni Ă€r ju föregĂ„ngare med stil och klĂ€der – vad tycker du om Lady Gaga?

– Jag gillar verkligen Lady Gaga, hon Ă€r en frisk flĂ€kt. Hon tog pĂ„ sĂ€tt och vis tillbaka popens förlorade glamour och kreativitet, och hennes stil gjorde att det Ă„terigen blev populĂ€rt bland folk att lĂ€gga ner tid pĂ„ att klĂ€ upp sig och vara personlig nĂ€r man gĂ„r ut och dansar. PĂ„ samma sĂ€tt som nĂ€r vi i B-52’s började upptrĂ€da. Men det finns Ă€ven andra band som till exempel Scissor Sisters, de Ă€r ocksĂ„ riktigt bra.

Designar du sjÀlv dina klÀder?

– Vissa saker, som till exempel min korsett pĂ„ senaste albumet Funplex, men i övrigt handlar jag pĂ„ mig vĂ€ldigt mycket under mina resor. Det finns alltid nya roliga klĂ€der att inhandla och en kvinna mĂ„ste ha nĂ„gon meningsfull sysselsĂ€ttning att fördriva all dötid med nĂ€r man Ă€r pĂ„ turnĂ©!

B-52’s verkar vara frĂ„n Ă„r 3000!

– Fred har vid nĂ„got tillfĂ€lle sagt att vi kommer ifrĂ„n framtiden. Ibland verkar det sĂ„. NĂ€r vi var unga tittade vi pĂ„ science fiction pĂ„ tv och detta tillsammans med vĂ„r förkĂ€rlek till svĂ€ngig musik har format oss.

NĂ€r kommer ni Sverige och spelar?

– Vi har aldrig varit i Sverige. Jag har ingen förklaring till varför det inte blivit av. Vi har spelat i Danmark, men jag hoppas att vi fĂ„r tillfĂ€lle att besöka Sverige med B-52’s. NĂ€r jag Ă„kte runt i Europa och besökte Danmark för mĂ„nga Ă„r sedan köpte jag ett par trĂ€tofflor som jag klampade runt i under resten av resan. Men folk tittade lite tveksamt pĂ„ min fotbeklĂ€dnad, trĂ€tofflor Ă€r inte populĂ€rt mer Ă€n i Skandinavien!

Har du inte sett Hasbeens?

– Va? Nej, det har jag inte, vad Ă€r det?

Tofflor i olika utföranden och i alla fÀrger.

– Oj, det lĂ„ter riktigt spĂ€nnande, det mĂ„ste jag kolla upp! Kan man köpa dem hĂ€r i New York?

Ja, men annars kan du köpa ett par nÀr du kommer till Sverige!

– Ja, egentligen
 hm
 Ingenting Ă€r klart Ă€n, men jag hĂ„ller pĂ„ och kollar i schemat om det finns möjlighet för mig att flyga över till Sverige och medverka pĂ„ nĂ„gra av Peter Jöbacks sommarkonserter, men som sagt, ingenting Ă€r klart Ă€n. Det krĂ€ver en vĂ€ldig planering, men jag hoppas det gĂ„r att lösa eftersom jag verkligen gillar Peter och duetten ”Sing” som vi gjorde tillsamman pĂ„ hans senaste skiva.

Hur kom det sig egentligen att du gjorde en duett med Peter?

– NĂ€r Peter var i Woodstock och tittade pĂ„ olika studios sĂ„ tipsade en av mina kompisar mig om att titta pĂ„ Peter pĂ„ YouTube, sĂ„ det gjorde jag och tyckte att han hade en fantastisk röst. Jag bjöd hem Peter och Lars (Halapi) pĂ„ middag en kvĂ€ll. Vi hamnade framför brasan och efter nĂ„gra glas vin plockade Lars fram gitarren och vi började sjunga spontant tillsammans, och jag förvĂ„nades snabbt över hur fint vĂ„ra röster passade ihop. Sedan var det ingen tvekan nĂ€r han frĂ„gade om jag ville göra en duett med honom.

PÄ tal om Woodstock, du och Monica Àger Lazy Meadow Motel i Catskill Mountains inte lÄngt frÄn Woodstock. Hur fick du idén till att börja driva hotellverksamhet?

– Jag har bott pĂ„ alla sorters hotell under min karriĂ€r, och jag mĂ„ste sĂ€ga att det ena hotellet Ă€r fantasilösare Ă€n det andra. NĂ€r jag av en ren slump första gĂ„ngen kom dit och fick se ett gĂ€ng glĂ€nsande husvagnar frĂ„n 50-talet utplacerade mitt i naturen, flippade jag ut. Det var till salu, men i stort behov av renovering. Jag slog till Ă€ndĂ„! Jag insĂ„g att jag inte skulle kunna fixa till det sjĂ€lv, och anlitade dĂ€rför nĂ„gra vĂ€nner som lyckades fĂ„ tillbaks dess forna glans och de fixade dessutom till en supermodern/rymdĂ„lder-/raket-your-socks-off-inredning. Sviterna Ă€r fyllda med Ă€kta 50-talsstil, vintage-skĂ„p, Frigidaires och kaminer – allt i sköna fĂ€rger! Mina konstnĂ€rskompisar Phillip Maberry och Scott Walker – kĂ€nda som den svĂ€ngiga duon vars hus vi filmade videon till ”Love Schack” i – gick igenom allt som ett par tasmanska tornados och det enda sĂ€ttet resultatet kan beskrivas pĂ„ Ă€r med ett ”WOW!”.

Om man hyr en cabin, kan man dĂ„ rĂ€kna med att Kate ”poppar” förbi och dricker en kopp kaffe?

– Nej, jag dricker inte kaffe och jag gör inte hembesök hos vĂ„ra gĂ€ster, men det Ă€r inte alldeles omöjligt att man trĂ€ffar pĂ„ mig eftersom jag ofta Ă€r ute och promenerar i omgivningen. Det finns faktiskt mĂ€nniskor som hyr hos oss och förvĂ€ntar sig att jag ska sitta i receptionen och vĂ€lkomna dem nĂ€r de kommer, men av praktiska skĂ€l Ă€r detta inte möjligt.

NĂ„ Kate, efter sĂ„ mĂ„nga Ă„r tillsammans, kan man sĂ€ga att B-52’s lyckats hitta den musikaliska G-punkten?

– Lars, vi har hittat alla kĂ€nda G-punkter som finns, men jag Ă€r övertygad om att det finns mĂ„nga fler oupptĂ€ckta att finna, sĂ„ vi fortsĂ€tter att leta.

Lars Yngve