Saturday October 23rd 2021
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Koop

Koop är mer kända utomlands än i Sverige. Deras skivor är i princip släppta över hela världen, och de har turnerat i Europa, USA och Asien och spelat på stora festivaler som Roskilde, Montreaux Jazz Festival och Glastonbury med flera. Deras musik har hörts i många TV-serier, reklamfilmer och film, bland annat Woody Allens ”Match Point”. Oscar Simonsson Magnus Zingmark befinner sig just nu i studion och samplar fram ett nytt coolt jazzigt album.

Har ni aldrig tänkt tanken att enbart sälja era skivor på Coop? Det vore lite kul!

Oscar:

— Ja, om vi siktade på en sponsordeal à la Kent/SonyEricsson så vet vi vart vi ska vända oss.

Trots att er musik är samplad så låter den onaturligt naturlig, förklaring tack!

— Jo, vi vill skapa illusionen av ett band som spelar. Det skulle vara betydligt enklare att använda sig av ett riktigt band men då skulle den surrealistiska känslan försvinna. Det är ett j‑a tragglande att sy ihop musiken men i det motståndet finns ett egenvärde. Hela skivan förvandlas till en utdragen process. Steget till Roy Anderssons filmer är nog inte så långt.

När ni komponerar, gör ni det på något fysiskt instrument eller börjar det med en samplingssnutt?

— Jag har en enorm databas med ljud och klipp som vuxit fram under 15 år av samplande, och den har blivit en integrerad del av hjärnan. Allt processas samtidigt i huvudet. Får jag en melodislinga i huvudet svarar hjärnan med en sampling ur databasen. Och vice versa. Jag har gjort musik på detta vis sen jag var 19 år och alla andra sätt känns orealistiska.

Hur kom ni fram till ert arbetssätt?

— Dels handlar det om ekonomi. Idag skulle vi kanske ha råd att hyra en symfoniorkester men det kunde vi inte när jag var 19. Vi ville vara en duo och ändå knåda fram organiska låtar med våra egna händer, och då fick vi ta tekniken till hjälp. Koop var Sveriges första electronica-duo, och det är idag inget konstigt med att ha ett band på detta sätt.

Är det någon sampling som ni är alldeles speciellt stolta över?

— Nej, det är alltid helheten som är viktigast.

Hur hittar ni rätt samplingar till rätt låtar, är det reabackslumpen som avgör?

— Jag har som sagt en enorm databas, och ibland fyller man på den. Inför förra skivan så fastnade vi för riktiga gamla swingpjatt-prylar, och då går man naturligtvis loss på alla tiokronorsskivor som antyder sådant innehåll.

Hur undviker ni att hamna i fällan att musiken låter ”statisk”? Den är ju i allra högsta grad levande och svängig!

— Det här är hela tiden en balansgång. Koop gör elektronisk musik men eftersom den låter så organisk jämförs den ofta med spelad musik. Vi har fått recensioner där journalisten skäller på ”trummisen” på skivan, eftersom han/hon inte varierar sitt spel lite mer… men det finns ju ingen trummis! För någon som till exempel är van att lyssna på livespelad jazz ter sig musiken kanske slick och stel, men för en som är van att lyssna på minimalistisk techno så blir den oerhört organisk.

Det märkliga med Koop är att vi tillhör båda dessa världar, och så gör även vår publik. Har man den spännvidden så får man kanske ta att det blir missförstånd. Men så är det alltid med musik som har något nytt i sig, och vi är övertygade om att vår estetik en dag blir självklar för alla.

Vad tycker ni om, säg, Mobys samplade röster? Är det någonting ni skulle kunna tänka er; att sampla sång?

— Vi har tidigare använt samplade röster som krydda, men allt eftersom vi har utvecklat vårt textförfattande så ser vi ingen mening med det. Utan våra melodier och texter skulle musiken sjunka ner i en anonym kollagetillvaro. Precis som Moby.

Varför har ni egentligen gitarrförbud i er musik?

— När vi började var det enbart ett sätt att vara motvalls. På 90-talet var gitarren fortfarande det ledande instrumentet i populärmusik. Vi hade våra samplers och tyckte väldigt illa om detta. Vi har mest samplat och använt oss av instrument som det är lite synd om. Dragspel (som ju konkurrerades ut av gitarren för 50 år sen), marimba, klarinett och kontrabas etc. Men idag har ju datorn vunnit över gitarren, så det är kanske dags att sampla en gitarr. Som ett litet förlåt.

Skulle ni kunna tänka er att sampla Jan Johansson?

— Absolut inte för att få musiken att låta Jan Johansson. Vi snor inte andras grundläggande musikaliska känsla. Det är inte det, det går ut på. Vi vill sammanfoga ljud till någonting nytt, och allra roligast är det om man lyckas förvandla crap till guld.

Kan man säga att er musik är o-macho, med tanke på att ni har silkeslinnen på er?

— I länder som USA, Italien och Colombia har vi ett väldigt lågt antal lyssnare i ålderssegmentet Man 15-25 år, undantaget homosexuella. Men det beror nog inte bara på att vi poserat i klänningar, utan på att vår musik vid första anblicken inte låter det minsta aggressiv. Det underliggande taggiga i våra låtar finns i texterna. Kvinnor lyssnar mer på texter och det är också bland kvinnor vi har vår största publik.

Jazz på korsstygnsvis?

— Virkswing.

Nu befinner ni er i studion, berätta vad vi kan vänta oss av nästa album?

— Att berätta sånt är som att börja avslöja julklappar redan i augusti. Som dessutom inte ens är färdigslöjdade!

Text: Lars Yngve