Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

FIENDENS MUSIK

Saemund Fiskvik et al.

Folket har aldrig segrat till fiendens musik: musikpolitiska artiklar

Oktoberförlaget 1977

Rock’n’roll Ă€r dekadent, destruktiv, obscen; den drar ner ungdomarna i ett trĂ€sk av brott och omoral, den Ă€r kommunistisk, kapitalistisk, fascistisk, imperialistisk. Oavsett politisk eller religiös hemhörighet, sĂ„ Ă€r rockens fiender eniga om Ă„tminstone en sak: rockmusik Ă€r ett redskap för Ondskan.

I 50- och 60-talets USA var det mĂ„nga som sĂ„g rockmusiken som en kommunistisk konspiration. I Rhythm, Riots and Revolution (1966) hĂ€vdade en viss David Noebel att rockmusiken ursprungligen skapats i Sovjetunionen som en del av ett vetenskapligt program i syfte att förvandla amerikansk ungdom till neurotiska och hjĂ€rntvĂ€ttade vrak. Som bevis för sin tes anförde han bl a det talande faktum att rockmusiken var förbjuden i Sovjet – bolsjevikerna vet hur skadlig rocken Ă€r, menade han, och utsĂ€tter inte sin egen befolkning för riskerna. I VĂ€st har vi dĂ€remot inte förstĂ„tt vilka faror som hotar oss. Grupper som t ex Beatles arbetar med en form av masshypnos, som gör ungdomar mottagliga för det kommunistiska budskapet: ”Om inte detta vetenskapliga program avslöjas, kommer degenererade amerikaner slutligen att resa kommunistflaggan över sin egen nation”, fastslog Noebel.

Bland kristna vĂ€ckelsepredikanter Ă€r förestĂ€llningen om rocken som DjĂ€vulens musik vanlig. De flesta kĂ€nner vĂ€l till alla de satanistiska budskap som pĂ„stĂ„s finnas dolda i kĂ€nda hĂ„rdrockslĂ„tar, t ex ”Stairway to heaven”. Ibland mĂ„ste man t o m spela lĂ„tarna baklĂ€nges för att kunna uppfatta dem. Det Ă€r inte alltid lĂ€tt att höra rĂ€tt, men i Jacob Aranzas böcker Backward Masking Unmasked (1982) och More Backward Masking Unmasked (1985) kan man fĂ„ sakkunnig hjĂ€lp.

De amerikanska fundamentalisterna lyckades aldrig förbjuda rockmusiken, den kunde fortsĂ€tta spridas i skydd av konstitutionens första tillĂ€gg. I de kommunistiska lĂ€nderna har rockmusikens fiender dĂ€remot haft makt att stoppa den fördĂ€rvliga musiken, vilket band som Plastic People (Tjeckoslovakien), Coitus Punk Group (Ungern) och Perfect (Polen) bittert fick erfara pĂ„ 70- och 80-talet. MĂ€rkligt nog lĂ€t de kommunistiska makthavarnas antirock-retorik nĂ€stan exakt likadan som de högerkristnas – fast med andra motiveringar. PartibyrĂ„kraternas analyser av rockmusikens ursprung fick ungdomar i öst att vrida sig av skratt. De tjeckoslovakiska kommunisternas förklaring till punkfenomenet har blivit klassisk: punken uppfanns av reaktionĂ€ra affĂ€rsmĂ€n i syfte att fĂ„ ungdomar i vĂ€st att Ă€lska kapitalismen.

FIENDENS MUSIK

I Sverige, liksom överallt annars, var den kommunistiska rörelsen splittrad i olika fraktioner. InstĂ€llningen till rockmusik skiftade. I de till vpk nĂ€rstĂ„ende kretsarna anvĂ€nde man gĂ€rna rockmusiken som ett vapen i kampen, som det brukade heta. Man arrangerade t ex konserter under parollen ”Rocka röven av högern”.

De svenska maoisterna var av annan Ă„sikt. De avskydde rockmusik. 1977 gick de till frontalangrepp mot rocken. Det skedde i stridsskriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik. Den bestod av ett antal artiklar som skulle bevisa att rockmusiken var amerikansk kulturimperialism, och att svenskarna borde gĂ„ tillbaka till ”det arbetande folkets egna musiktraditioner”. Musiken ska tjĂ€na folket och prĂ€glas av nationell form och socialistiskt innehĂ„ll, precis som i favoritlĂ€nderna Kina och Albanien. Vad man hade tĂ€nkt göra med dem som Ă€ndĂ„ envisades med att lyssna pĂ„ rockmusik fĂ„r vi dock inte veta.

Det lustiga Ă€r att författarna till denna skrift lĂ„ter precis som en inverterad version av den ovan nĂ€mnde David Noebel. Han hĂ€vdade ju att rockmusiken var en kommunistisk uppfinning som skapats i syfte att bryta ner den amerikanska kulturen – maoisterna hĂ€vdade Ă„ sin sida att rocken var ”ett led i USA-imperialismens försök att skaffa sig vĂ€rldsherravĂ€lde under tiden efter andra vĂ€rldskriget”, och att den har ”skapats för att passivisera oss”. Varken Noebel eller maoisterna sĂ„g rockmusiken som nĂ„got som vĂ€xt fram spontant, utan snarare som en medvetet skapad, ideologisk produkt – t o m en konspiration.

Tro inte heller att rockmusiken har nÄgot att göra med det amerikanska proletariatet. Det Àr precis tvÀrtom, enligt författarna. Att blues och country Àr folklig musik kunde man till nöds gÄ med pÄ, men rockmusik? Icke:

Nej, rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen. Rocken ’skapades’ av musikindustrin i början pĂ„ femtiotalet och hade dĂ„ ett pĂ„tagligt ideologiskt innehĂ„ll
 Den byggde pĂ„ bluesen och countrymusiken, men den exploaterade dessa musiktyper och var i sjĂ€lva verket ett angrepp pĂ„ den folkligt nationella amerikanska kulturen. En del invĂ€nder mot detta, att rocken frĂ„n början var progressiv, men att den sedan förvanskades och exploaterades av musikindustrin. Men var finns i sĂ„ fall denna progressiva ”urrock”? Finns den hos Chuck Berry, finns den hos Elvis, finns den hos Buddy Holly? Jag har trots ihĂ€rdigt letande inte lyckats finna den.

Kan man inte lyssna pĂ„ rockmusik Ă€ndĂ„, om man nu gillar det? Ånej, sĂ„ roligt ska vi inte ha. Att ”mĂ„nga av oss inom vissa Ă„ldersgrupper har vĂ€xt upp med rockmusiken ringande i öronen och Ă€ven har kommit att gilla den musiken, Ă€r naturligtvis inte nĂ„got argument för att rockmusiken dĂ€rigenom har ett progressivt innehĂ„ll”, förklarar en av skribenterna (min kursivering). Ja, tanken att man skulle kunna lyssna pĂ„ en viss sorts musik bara för att man tycker om den Ă€r naturligtvis befĂ€ngd, det inser vĂ€l var och en. Musik Ă€r nĂ€mligen inte nĂ„gon privatsak, nĂ„got man njuter av pĂ„ sin ensliga kammare. Den ska tjĂ€na folket. ”Det Ă€r inget fel pĂ„ underhĂ„llning, menar jag, men den mĂ„ste ha ett innehĂ„ll som tjĂ€nar det arbetande folkets intressen”, slĂ„r en av författarna fast. Visst lĂ„ter det som en spĂ€nnande utgĂ„ngspunkt för riktigt rolig underhĂ„llning?

I kapitlet ”Vem tjĂ€nar Bruce Springsteen” fĂ„r vi veta att The Boss inte kan ses som nĂ„gon arbetarhjĂ€lte, tvĂ€rtom, hans texter handlar ju om ”ensamma mĂ€nniskor i storstan, som inte har nĂ„gra mĂ„l, som inte kĂ€mpar för nĂ„gonting”, och musiken uttrycker samma kĂ€nsla av meningslöshet. Bruce Springsteen borde ta lĂ€rdom av de socialistiska kompositörer som i sina visor ”med hjĂ€lp av temaskiftningar och förĂ€ndringar i harmonierna /
/ klart beskriver övergĂ„ngen frĂ„n pessimism till kamp och övertygelse om att vi kan skapa ett nytt samhĂ€lle.” GĂ€rna förtvivlan och Ă„ngest, men glöm inte att berĂ€tta om den kommande revolutionen i sista versen!

Boken avslutas med en lyrisk reserapport frÄn det land som författarna sÄg som sin stora förebild, Albanien. DÀr vÀgrar folket att lyssna pÄ rock och jazz, fÄr vi veta:

Trots att ’Voice of America’ och ’Radio Zagreb’ och olika italienska sĂ€ndare lĂ€gger mattor av radiovĂ„gor med rock och schlager över Albanien sĂ„ hĂ„ller man pĂ„ sitt. Man lĂ€gger inte spĂ€rrtoner över stationerna. Det behövs inte. Folk hör inte pĂ„ det Ă€ndĂ„.

Albanerna lÄter sig inte luras, meddelar författarna. Partiet vacklar ibland, men det styvnackade folket kÀmpar envist för sin rÀtt att slippa lyssna pÄ rockmusik.

I bokens efterord ”För en kommunistisk kulturpolitik” förklarar författarna att kulturen mĂ„ste bli en del av kampen. Svenska kommunister har inte tillrĂ€ckligt förstĂ„tt innebörden i ordförande Maos ord att ”en armĂ© utan kultur Ă€r en tjockskallig armĂ©â€, hĂ€vdar man. Kommunistpartiet mĂ„ste dĂ€rför skaffa sig ett genomtĂ€nkt kulturprogram. Folket har aldrig segrat till fiendens musik var tĂ€nkt som ett bidrag till det arbetet. Författarna till skriften ville alltsĂ„ visa att de inte var nĂ„gra tjockskallar – med ovan redovisat resultat.

Hade dÄ denna stridsskrift nÄgon effekt? Lyckades man fÄ det arbetande svenska folket att sluta lyssna pÄ rockmusik och istÀllet plocka fram fiol och dragspel? Nja, det enda pÄtagliga resultatet för vÀrldsrevolutionen var nog att en grupp trotskister i rent trots bildade rockbandet Fiendens musik, men det Àr en annan historia.

Noter:

1. Uppgifterna om amerikansk antirocklitteratur Ă€r hĂ€mtade ur ”Christ, Communists, & Rock’n’roll: Anti-rock’n’roll Books 1966-1987” av Johnny Marr, LCD (Lowest Common Denominator – WFMU’s official program guide, Summer 1996 – No 18, s 14-20; finns Ă€ven pĂ„ nĂ€tet  http://www.wfmu.org/LCD/18/antirock.html).

2. Lyssna pÄ hemliga baklÀngesbudskap frÄn bl a Pink Floyd, Beatles och Britney Spears, och döm sedan sjÀlv: http://jeffmilner.com/backmasking.htm.

4. TvÄ intressanta böcker om rock och jazz i Sovjet och dess satellitstater:

S Frederick Starr: Red & Hot: The Fate of Jazz in The Soviet Union 1917-1980. Oxford University Press 1983.

Timothy W Ryback: Rock Around The Bloc: A History of Rock Music in Eastern Europe and the Soviet Union. Oxford University Press 1990.

Martin Kristenson