Tuesday August 11th 2020
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Return of the Mack

När jag för fyra år sedan såg Mack Johanssons gamla band Hycaint House var jag fast och fullt övertygad att det var ett band från sydstaterna jag hade prickat in: Steve Earle, Lambchop ( som Mack för övrigt varit förband åt) och Eels, var samtliga band som jag bockade av referenserna till.

Sydstaterna gick bort, de kom frän Växjö!

Därefter har jag då och då hållit lite koll på bandet och glädjande kunnat konstatera att de rönt en del framgångar i Holland och dessutom turnerat flitigt i USA – men nästan ingenting i hemlandet? Och plötsligt blev det helt tyst. Inget hände. Inget hördes. Inte ens ett pip…

Vad hände, eller hände det överhuvudtaget något?

–    Jag gick in i väggen. Pang. Stopp. Till slut orkade vare sig min kropp eller själ mer. Jag skötte allt det praktiska med bandet vilket betydde att jag sysslade minst med det jag ville göra. Musiken prioriterades inte, och det är ju faktiskt därför man håller på, för att man älskar att skapa musik. Allt byråkratiskt runt omkring bandet och hela den biten med att boka spelningar, få in pengar, synas på nätet och allt som ett band på väg upp behöver, var en oerhörd energitjuv som tog all lust och ork. Plötsligt befann jag mig i en väldigt mörk tillvaro med allt vad det innebär med utmattning, droger och en depression. Lusten var som bortblåst. Jag hade fatiskt långt gångna tankar på att söka vård för mitt beteende, men på något märkligt sätt så lyckades jag att ta tag i mig själv. Jag började promenera i skogen, flera timmar varje dag, ensam. Jag bara gick och gick och lyssnade och luktade. Det har varit en lång resa, kan jag säga, med panikångest och mörka tankar. Jag började funderade på mig själv, mitt liv och på vad jag egentligen vill göra, och kom fram till att det jag ville göra var att börja spela gitarr igen, utan att känna någon press på att behöva jag pengar på at försörja mig. Nu jobbar jag på en gård, tjänar pengar på annat än enbart musiken, och har på så sätt även funnit en inre harmoni. Tillsammans med Fredrik (producenten) känner jag mig trygg och behöver inte vara rädd för att testa lite nya idéer.

Hyacint House, fick en fantastiskt positiv recension i den ansedda engelska musiktidningen Uncut, vad har den betytt?

–    Det gjorde ju att många i branschen fick upp ögonen för oss rejält. Jag har varit i USA och spelat en hel del och fått många vänner på andra sidan. Nu på min senaste resa så bodde jag hos gitarristen David Childers i två veckor, och han har ju massor av kontakter och är gitarrist i Lucinda Williams band. Jag har även kontakt med Johnny B som bokar på Ryan Adams bolag Lost Highway. Men jag har bestämt sagt ifrån om att jag inte vill hålla på med något annat än med själva musikbiten. Den andra bitenöverlämnar jag åt andra.

Det ser onekligen väldigt bra ut!

–    Absolut. Men jag vet också hur den här branschen fungerar – eller, inte fungerar, är kanske ett bättre ord – och jag tar därför inte ut någonting i förskott.

Hur många låtar har du spelat in till kommande platta?

–    Allt som allt blir det 16 låtar, hittills. Det kan tillkomma fler. Sist jag var i USA så passade jag på att spela in en i Chicago. Jag färdades dessutom en hel del runt mede bil själv i den amerikanska södern och förstår hela grejen med landet och deras bilar. Det är fantastiskt att åka runt i en gammal amerikanare och ratta in radiostationer som pumpar ut musik, allt efter smak, det kan man inte här hemma, inte på samma sätt.

Vad fick du för intryck av södern när du åkte runt?

–    Kyrkor. Det finns otroligt många kyrkor. Även loppmarknader och banjoaffärer! Jag förstår inte hur alla affärerna kan överleva, det måste säljas enormt mycket banjos i södern!

Det görs det säkert, har du sett filmen Den sista färden?

–    Självklart. Även om filmen inte är signifikativ för allas vardag så är det en helt annan verklighet over there än här hemma i Sverige. Mina vänner i South Carolina var upprörda över att jag färdades ensam i bil: ”Det är ju jättefarligt” förklarade de med högt tonläge. Jag tänkte inte i de banorna. Men USA kan vara väldigt våldsamt och det känns obehagligt att folk faktiskt knallar omkring med pistoler nedstuckna innanför byxlinningen. Det känns helt overkligt. Någon dag senare körde vi en runda i kvarteret hos mina vänner och då pekade min kompis på en kille och berättade att han för några veckor sedan hamnat i ett krogslagsmål och blivit jagad av honom med revolver hela vägen hem. Han avlossade flera skott in i huset. Det är ju helt galet! Men de berättade om händelsen som om det inte vore speciellt farligt eller konstigt. Senare samma dag satt jag i bilen och såg att killen som jagat min kompis hem närmade sig bilen. Då blev jag riktigt rädd. Han kom fram till bilen, böjde sig framåt och stirrade på mig, med pistolen väl synlig. Jag visste vad han var kapabel till och tog i ren nervositet upp mobiltelefonen och satt och fibblade med den. Efter några sekunders intensivt stirrande gick han därifrån utan att det blev en incident, men jag har tänkt på det fler gånger efteråt, tänk OM, han hade dragit pistolen och skjutit mig?

Nu gör du ett soloalbum.

–    Ja, och det är oerhört skönt att slippa ta hänsyn till någon annan än mig själv. Jag kan släppa ut all kreativitet och behöver inte inta ta hänsyn till andra eller inta någon sorts position. På kommande skiva experimenterar vi med en del, för genren, ovanliga instrument som gamla syntar. Det har även Steve Earle gjort, med viss framgång. Men rösten och hjärtat går som en röd tråd och man kommer att känna igen sig i musiken ändå. Jag funderar på att kalla den för New Sweden efter titeln på en dammig bok som jag hittade instoppad i en bokhylla.

Vad händer efter skivsläppet?

–    Jag kommer att ge mig i väg till Holland och USA på turné.

Men vi i Sverige då?

–    Jag spelar gärna här hemma om jag blir bokad. Men jag har slutat att jaga spelningar aktivt. Men vill man att jag ska komma så kommer jag så klart. Ring så spelar vi…

Och jo, jag har lyssnat på låtarna till kommande album, förvisso i råmixer, men en bra låt är alltid en bra låt, remember… New Sweden kommer att slå lyssnarna med häpnad.

Text och bild: Lars Yngve