Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Manchester puls

Text: Paul Heaton. Första gÄngen jag medvetet bestÀmde mig för att Äka till Manchester var 1978. Jag var sexton Är och bodde i Surrey men mÄnga band som jag gillade kom frÄn nordvÀst. John Cooper-Clarke, Joy Division, The Fall och inte minst The Buzzcocks fick mig att tro att Manchesterborna kanske var samma slags mÀnniskor som jag.

En halvtimme efter min ankomst till Manchester hade Sheffield United-fansen som jag hade trÀffat börjat slÄss med fans frÄn Man United, Man City och Oldham. De hade inte ens tagit sig ut frÄn Picadilly Station. SjÀlv gick jag direkt och satte mig pÄ ett flottigt fik pÄ busstationen dÀr jag optimistiskt hoppades pÄ att en Steve Diggle, en Shelley eller kanske en mindre kÀnd medlem av Slaughter and the Dogs skulle komma förbi. Utanför fiket försökte mina landsmÀn vÀja för bussar och kÀftsmÀllar.

Före den hÀr underbara vistelsen hade min erfarenhet av Manchester varit begrÀnsad till de Ärliga resorna varje jul frÄn Sheffield till Liverpool dÄ vi passerade genom Manchester. Jag satt och lyssnade pÄ fantastiskt roliga grÀl mellan Ä ena sidan kusin Phil, en hÀngiven Man United-fan, och Ä andra sidan farbror Philip och kusin Gordon (ett otroligt och vÀldigt komiskt liverpoolskt radarpar) nÀr de tvÄ senare försökte reta upp kusin Phil över vad som hÀnt i matchen. Genom Ären fick jag och mina tvÄ Àldre bröder en vÀldig respekt för kusin Phils styrka och stoicism under en sÄdan korseld. Kanske gjorde det ocksÄ att vi hejade pÄ hans lag i smyg.

NÀr jag flyttade hit 2002 sÄg inte mycket ut att ha förÀndrats vid första anblicken, men nÀr jag tittade nÀrmare mÀrkte jag att det var ett Manchester som var vÀldigt annorlunda frÄn den makligare, nÀstan drömlika staden frÄn sjuttio- och Ättiotalen.

Manchester hade synts och hörts en hel del i slutet av Ă„ttio- och början av nittiotalet. Som en proffsboxare inför en stormatch sĂ„g staden inte lĂ€ngre Ă„t öst (Leeds) eller vĂ€st (Liverpool) efter motstĂ„ndare, utan söderut, och över hela vĂ€rlden. Noel Gallaghers ord ”Vi Ă€r inte kaxiga, vi bara anser att vi Ă€r vĂ€rldens bĂ€sta band” var ett tydligt tecken pĂ„ att Manchester tĂ€vlade i en annan viktklass. PĂ„ tvĂ„ rĂ€tt korta decennier hade Manchester förĂ€ndrats frĂ„n att vara tystlĂ„tet som Lancaster, till den sortens högtflygande innerstadsarrogans som bara en framgĂ„ngsrik storstad klarar att upprĂ€tthĂ„lla.

Men nÀr nÄgot nytt börjar pulsera följer ofta en del trÄkigheter i spÄren. Medelklassen kommer alltid att tjuvÄka pÄ bra arbetarklassidéer, och kanske var beslutet att kalla den nya hippa stadsdelen för Northern Quarter det största brottet. Denna geografiska och matematiska abnormitet, tillsammans med kompisen The Triangle, Àr nog det vÀrsta exemplet pÄ yuppie-omdöpning i landet! Bara jag hör Q-ordet nÀmnas slÀnger jag mig pÄ en buss till Bury market dÀr det Ätminstone finns riktiga mÀnniskor som sÀljer riktiga saker!

Som tur Àr verkar Manchester ta sÄdana misstag med ro. Staden har en av de mest framgÄngsrika och förmögna fotbollsklubbarna i vÀrlden, men ÀndÄ ser supportrarna ut som belÀgrade Accrington Stanley-fans. Manchester kan ocksÄ stoltsera med nÄgra av landets ryktbaraste artister men i motsats till Hull, som jag flyttade frÄn, hör man sÀllan nÄgot ont sÀgas om dessa mÀnniskor eller band. HÀr finns de mest högljudda och kaxiga kÀndisar som nÄgonsin upptrÀtt pÄ en scen, men ÀndÄ kan staden lika gÀrna förknippas med en Paul Scholes eller en Guy Garvey.

Manchester Àr en av de snabbast vÀxande metropolerna i Europa, men mitt bland all hÀnsynslös tillvÀxt kan man hitta företaget Manchesters Timpsons Ltd, kanske det mest storsinta och generösa företaget i hela Storbritannien. Dessutom har jag aldrig bott pÄ ett stÀlle med större mÄngfald av kulturer och raser Àn i Manchester. Trots det fÄr rasism och intolerans stryka pÄ foten hÀr.

Men hĂ€r i södra delen av staden Ă€r det mer obetydliga problem som upptar hjĂ€rnan. Kommer Burton Road att bli en enda lĂ„ng restaurang och bar? Hur lĂ€nge kan Gudruns tvĂ€ttomat överleva innan de behöver börja servera drycker? Och folk frĂ„n Didsbury kallar folk frĂ„n Chorlton för ”snobbiga hippies” medan folk frĂ„n Chorlton kallar folk frĂ„n Didsbury för ”hippie-snobbar” — och folk frĂ„n Mersey Bank ger fullstĂ€ndigt fan i vilket!

För en som fortfarande efter sju Ă„r Ă€r en utböling, Ă€r Manchester en udda blandning av personligheter och kulturer. Men det funkar. PĂ„ bussresan frĂ„n Levenshulme genom Longsight och Ardwick in till stan Ă„hörde jag för hittills enda gĂ„ngen en livlig diskussion mellan en man i full skotsk mundering (kilt i tartan, sĂ€ckpipa och skinnpungen sporran) och en rastafari. Och den spöklika stĂ€mningen pĂ„ Belle Vue-stadion en söndag. Ljudet av Freddy Fenders ”Before the next teardrop falls” som kommer frĂ„n Country and Western-stĂ„ndet pĂ„ Gorton market, uppblandat med lukten av pajer frĂ„n Fish and chips-butiken. Cykelturen pĂ„ somrarna lĂ€ngs Yew Tree Road till Hulme och genom staden förbi kanalerna till vĂ„r replokal i Ancoats. SpĂ„rvagnsturen frĂ„n Stretford till Bury pĂ„ vĂ€g till en match. Att medvetet köra vilse i Salford pĂ„ min sparkcykel och frĂ„ga om vĂ€gen med italiensk brytning. De meningslösa, blĂ„siga söndagsmorgnarna pĂ„ planerna vid Hough End dĂ„ man letar efter det perfekta mĂ„let. Eller vad sĂ€gs om en fredag med billig lager i exklusivt sĂ€llskap, i den levande sĂ„poperan The Orion i Withington, eller kanske den mer typiska bussresan pĂ„ översta dĂ€ck — man mĂ„ste sitta dĂ€r uppe ifall man skulle rĂ„ka fisa — dĂ€r man kan se ut över Rusholme, kĂ€nna dofterna och höra ljuden en lördagskvĂ€ll?

Det Àr trots allt detta som ger Manchester dess typiska puls.

Inte Triangle, och inte Quarter, men HjÀrtat.

Paul Heaton

ÖversĂ€ttare Lotta Askaner Bergström