Monday November 20th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Stures skÀgg


Text: Jan Sigurd. Jag gillar samtal frÄn yttre rymden. NÀr jag besöker nÄgot exotiskt stÀlle i vÀrlden brukar jag alltid ringa hem till en kompis i Kvarnby och frÄga: Var Àr jag nu?

Han har fÄtt mina mobilsamtal frÄn en gondol under Rialtobron i Venedig, frÄn Skagens nordspets vadande i vattenbrynet, frÄn isbaren i Helsingfors, frÄn Eiffeltornets topp, frÄn torget Djema el Fna i Marrakesh, Uruguays strÀnderr, Akropolis i Aten, och senast frÄn en U-bÄt i Atlanten, utanför Grand Canaria. Han har aldrig gissat rÀtt.

Men nu var det hemma hos mig det ringde och nĂ€r jag lyfte pĂ„ luren hörde jag en gitarr som likt en Freddie Green i högform vispade sig igenom harmonierna till sĂ„ngen ”Everyone say’s I love you” – den som Groucho Marx sjöng i kanotscenen ur filmen Horsefeathers. Jag hade ingen aning om vem det var men jag kunde lĂ„ten, lade ifrĂ„n mig telefonen pĂ„ flygellocket och hakade pĂ„ sticket. Resultatet lĂ€t inte vĂ€nta pĂ„ sig: ett rungande skratt i luren och isen var bruten.

Författaren Sture Dahlström hade lÀst min debutbok Polsk jazz och ville fÄ kontakt. Efter detta kryptiska första telefonsamtal blev vi nÄgot slags brevvÀnner. NÀr jag hade utgivningsproblem frÄgade jag Sture till rÄds och en gÄng i Paris hittade jag ett vykort förestÀllande en clochard med barnvagn full av tomma vinflaskor, som jag omedelbart avsÀnde till Sture tillsammans med min och Monica Zetterlunds nya CD. Clocharden med barnvagnen sÄg med sitt skÀgg och sin jazzsmÀck à la Lester Young precis ut som Sture gjorde pÄ bilder frÄn femtiotalet, eller kanske snarare som hans litterÀra alter ego, Gökmannen Herr Xerxes Sonson Pickelhaupt, kunde ha sett ut under sin framfart i Paris. Och Sture svarade, vÀnligt och kollegialt:

”Jan, amigo mio:

Tack för CD och gökmannakort. Som var pĂ„ pricken. Du har verkligen haft tuffa tider, Jan. Hoppas du kan skriva dig ur det. Bry dig inte om förlĂ€ggaren utan skriv vidare pĂ„ nĂ€sta bok. FörlĂ€ggarkrĂ„ngel mĂ„ste du vĂ€nja dig vid utan att lĂ„ta det pĂ„verka din kreativitet, det ingĂ„r i spelet. Det ges inte ut mycket böcker pĂ„ vĂ„ren. FörsĂ€ljningen blir trögare. Å andra sidan Ă€r chansen för fler recensioner större 
”

FrĂ„n den dag jag vid slutet av sjuttiotalet fann ett rea- exemplar av Den galopperande svensken visste jag att jag hade en sjĂ€lsfrĂ€nde – en skrivande mĂ€nniska dĂ€r ute som hade humor, livsaptit och sprĂ„klig originalitet, en hĂ„rdsvĂ€ngande racontör som i bokform försvarade de grundlĂ€ggande mĂ€nskliga vĂ€rdena utan att behöva skydda sig bakom kollektiva svenska sköldar. Sture Dahlström var nĂ„got sĂ„ ovanligt som oanfrĂ€tt av det gravallvarliga, sjĂ€lvhögtidliga svenska kulturklimatet, en levande exilförfattare i ett slags förskingring inom landets grĂ€nser.

Det Ă€r ingen slump att Stures och min – om Ă€n flyktiga – bekantskap fick musiken som gemensam nĂ€mnare. I sin bok Den galopperande svensken Ă€r huvudpersonen kringresande nationalsĂ„ngskompositör. Stilla dagar pĂ„ floden handlar Ă„ sin sida om en musikforskare pĂ„ resa i Latinamerika. Huvudpersonen Erik Svenningson forskar kring utdöende folkmusik 


”
 och ville försöka uppnĂ„ den frihet och stil jag lĂ€nge hade efterstrĂ€vat, komma ifrĂ„n den vanliga musikforskningens förĂ„ldrade konventioner, vars verklighetsimiterande ansprĂ„k och gammalmodiga metoder jag fann uttröskade och förbrukade. Jag ville ocksĂ„ försöka uppnĂ„ en större intensitet i stilen genom att frĂ„ngĂ„ den ordinĂ€ra fackboksprosan och nĂ€rma mig poesin – framför allt ville jag vĂ€dra ut ordentligt i modersmĂ„lsbyggnaden och slĂ€ppa in de friska vindar som varit utelĂ„sta i hundratals Ă„r, anvĂ€nda mig av sprĂ„kets mustiga barockfĂ€rger och bortglömda musik, Ă„terupprĂ€tta fantasin och lekfullheten, lĂ„ta min medfödda bildvĂ€rld fĂ„ fritt spelrum, utnyttja den mentala teater av korsade projektioner och sinnesförledande upptrĂ€den som stĂ€ndigt pĂ„gĂ„r i grĂ€nslandet mellan dröm och verklighet, anvĂ€nda mig av en förhöjd fackbokstemperatur och ett tempo som helt skiljer sig frĂ„n den ordinĂ€ra avhandlingens lĂ„ngsamma lunkande och sega eftertĂ€nksamhet.

Som gammal folkmusiker sökte jag mig dĂ€rför automatiskt till rytmen i den improviserade musikens hallucinativa febrighet, lĂ€r grundkonstruktionen i min avhandling bli sjĂ€lvbiografisk, hĂ€mtade miljön frĂ„n trakter jag hade god kĂ€nnedom om sĂ„vĂ€l socialt som kulturellt, lĂ€r den charmerande lymmel som Ă€r avhandlingens JAG rusa fram över sidorna likt en Rabelais pĂ„ rullskridskor, en nydanare inte bara inom den vetenskapliga prosakonsten utan ocksĂ„ en förnyare av den svarta komedien, en frĂ€ck, hĂ€nsynslös, generös, kĂ€rleksfull fackbokshjĂ€lte, vars fĂ€rgstarka personlighet skulle gjuta liv i de akademiska traditionerna genom att Ă„terinföra pikaresken och karnevalen i de vetenskapliga skrifterna, Ă„terupprĂ€tta humorn, dadaismen och den missförstĂ„dda surrealismen, utplĂ„na varje spĂ„r av arbete i texten, lĂ„ta den framstĂ„ som förment splittrad och kaotisk men i sjĂ€lva verket vara noggrant orkestrerad och instrumenterad – varje samvetsgrann arkitekt vet ju att en berg-och-dal-bana mĂ„ste ha starkare och solidare konstruktion Ă€n vilken som helst annan byggnad.”

NÄgon bÀttre analys av ambitionerna i Dahlströms högst egna poetik kan jag inte tÀnka mig. Och det skrev jag ocksÄ till Sture, som svarade:

”GlĂ€der mig att du tyckte om Stilla dagar och visst har du rĂ€tt i det du sĂ€ger om  sid 13-15.

Up to my ass in work. Som vÀl Àr. Annars brukar ju 75-Äringar flÀta korgar. Not  me.

All the best

I hast

VĂ€nnen

Sture ”

Den unge Sture Dahlström levde ett kringflackande musikerliv med kontrabas och gitarr som huvudinstrument, blev dÀrefter musikhandlare i Ystad för att i ett senare stadium av livet helt ge sig i litteraturens vÄld. Som musikhandlare i Sverige pÄ femtiotalet visade konjunkturen en uppÄtgÄende spiral. Sture och hustrun, konstnÀrinnan Anna-Stina Ehrenfeldt, fick rÄd att bygga eget och i ett PS i ett brev till arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelsson  ger en 30-Ärig Sture en rörande och lÀtt sjÀlvironisk karaktÀristik av sig, sin familj och deras behov:

”Det Ă€r Far i huset, 34 Ă„r, musikhandlare, Mor, lĂ€mpligt antal Ă„r yngre och de tvĂ„ mycket förhoppningsfulla sönerna Pelle och HĂ„kan, resp. 7 och 5 Ă„r gamla. Far Ă€r underbar. Vet allt om musik, affĂ€rer, böcker och en massa andra saker, men ganska lite om huru att slĂ„ i en spik. Hans största intresse Ă€r hans familj, och han Ă€r lite av stugesittare, avskyr hjĂ€rtligt allt, som kan dra honom hemifrĂ„n en kvĂ€ll, dĂ„ han tĂ€nkt sig kurtisera sin fru och vara lekkamrat Ă„t sina pojkar. Mor i huset avskyr skvaller och grannar. SĂ€tter den personliga friheten och familjens frihet framför allt annat – hon Ă€r konstnĂ€rinna under sitt flicknamn och mĂ„lar stora saker pĂ„ mĂ„nga meter duk i expressionistisk och abstrakt form 


Vi Ă€lska att bo i en smĂ„stad, eftersom vi bĂ„da inse, att det Ă€r den enda tillvaro, dĂ€r en familj kan ha tid och ro för varandra. Dock instĂ€ller sig, vanligen pĂ„ vĂ„ren, en kĂ€nsla av andlig och kroppslig innestĂ€ngdhet, och vi sĂ€tta oss dĂ„ i bilen och far till Spanien och Afrika 
 ”

I Spanien och Afrika fick Sture utlopp för den sidan inom honom som ville revoltera mot det smÄborgerliga livet som affÀrsidkare och han började skriva böcker. Men Sture reste ocksÄ gÀrna till Nordafrika, USA, Paris och London i jakt pÄ upplevelser. I tidningen Vi rapporterade han 1965 frÄn den engelska huvudstaden och sökandet efter den musik som han satte allra högst.

”
 Det mĂ„ste finnas jazz hĂ€r i krokarna. Jag sticker ner till 39 Gerrard Street. Franska kort i skyltfönster. Mystiska klubbar med Ă„ngande dörröppningar och röster. Instrumentmakare med glimmande valthorn i kĂ€llargluggar och dĂ€r framme: Ronnie Scott’s, med hemtrevliga soptunnor och en jazztrampad, tonhal trappa ner mot kĂ€llarandakt och uppĂ„tvĂ€nda ansikten  och lukter av bourbon i rött mörker. Paus. En mörk kropp gungar sakta över estraden med ett rep om halsen. Capital Punishment. Strange fruit. Det Ă€r en underbar oelektrisk helt levande kropp av tunt bĂ„gnande trĂ€, Rick Laird kommer upp pĂ„ estraden, hĂ€ktar ner basen ur repöglan, stĂ€mmer, strĂ„kar, lyssnar med öron och ögon och jazzen Ă€r inte hĂ€ngd, den har bara gĂ„tt under jorden som vanligt. Sen Ronnie Stevenson trummor och Stan tracy piano plus en öppen, ColtraneflĂ„sande vild tenorist som stirrar ut över ölansiktena och one, two, one-two-three-four Ă€r igĂ„ng, och jag har huvudet en halv meter frĂ„n hans lur och öl pĂ„ bordet i ett atomsĂ€kert rum i Londons sotiga mage. Till höger flygeln med Tracys smĂ„ spretande hĂ€nder över tjocka glasvĂ€ltrande elefenbenskrĂ€ngande ackord, hans solon fĂ„r mej att tĂ€nka pĂ„ kompositörer som Webern i en lĂ„ng elektronisk klirrande bĂ„ge fram mot Stockhausen laborerande med hemliga frekvenser.”

Stures jazzrapport Ă€r som en mjuk Daliklocka. Den visar tiden men Ă€r i stĂ€ndig förĂ€ndring, allt byter form, fast blir rörligt och tvĂ€rtom – allt underkastat ett slags Einsteinsk relativitetsteori, fast i litterĂ€r tappning. Energier i rörelse, det Ă€r Stures stil i ett nötskal.

Under en period skrev jag med viss regelbundenhet en tidningsspalt i en skÄnsk morgontidning och vid ett tillfÀlle reflekterade jag över att man börjat döpa, inte bara pÄgatÄg, gator och torg, utan offentliga ur. PÄ StjÀrnurmakarens stora klocka i korsningen Triangeln stod faktiskt Stures namn. Denna mÀrkliga tillfÀllighet och skÀlen dÀrtill (butikens grundare hade rÄkat vara Stures namne) turnerade jag sÄ gott jag kunde. Sture svarade:

”Tack för fenomenalt och snĂ€rtigt kĂ„seri som kom tuppkammen att svĂ€lla 


All the best

VĂ€nnen

Sture”

Jag tror att skĂ€let till att Sture uppskattade artikeln var att det var ett erkĂ€nnande; tidningens lĂ€sare informerades om att det existerade en sydsvensk författare i samma universum som Ola Hansson, Piraten, Jacques Werup och Hans Alfredson. Blekingen Harry Martinsson nĂ€mndes ocksĂ„ – en av Stures idoler.

Vi lever i ett land med mĂ„nga flitiga kulturella portvakter och Sture slĂ€pptes aldrig riktigt upp pĂ„ den svenska parnassen. Hans specifika blandning av erotisk fantasi sedd genom ett humoristiskt och poetiskt filter var för egensinnig och omstörtande för det hovsamma Bergmanska kulturklimatet. Humor tenderar att sticka hĂ„l pĂ„ det uppblĂ„sta, det pretentiösa, och om det var nĂ„got Sture aldrig var sĂ„ var det pretentiös. Humor tycks alltid vara det mest verkningsfulla vapnet för motstĂ„ndsrörelsen – det förhĂ€rskandes eller det vedertagnas leende korrektiv, om man sĂ„ vill – och Sture var motstĂ„ndsman, den hĂ„llningen gĂ„r igen i alla hans böcker.

Sture Dahlström var aldrig folklig i ordets vanliga betydelse, men samtidigt hade han förankring i folkdjupen. En i detta sammanhang musikalisk parentes Ă€r att Sture faktiskt bidrog till en folklig visa. Han komponerade nĂ€mligen en trall som han skickade till Lennart Kjellgren, populĂ€r underhĂ„llare pĂ„ femtio- och sextiotalet. Lennart fann tonslingan ”melodiös och folkligt lĂ€ttsam”, skrev en text, och sjöng in den pĂ„ EP.

SÄngen heter LördagskvÀll i drÀngstugan, och Àr, för att vara förknippad med Stures Dahlström, en raritet. Lennarts text börjar:

Karl Johan han Àr minste drÀng pÄ Olas Jönssons gÄr

Och det Àr lördagskvÀll och han har vattenkammat hÄr

Adeli, adela, adelianlej

Han te dansbanan tÀnkt att begiva sej,

Men störste drÀngen Sven sagte att han fÄr ej gÄ me.

Karl Johan stannar strykskyggt pĂ„ gĂ„rden denna av förvĂ€ntningar laddade lördagskvĂ€ll. Vid femtiden pĂ„ natten vacklar Sven hem, riven som en katt. Han har varit i slagsmĂ„l men finner föga lindring ”för svedan som Ă€r svĂ„r”. SĂ„ngen avslutas med en vers om hur Karl Johan sitter pĂ„ sin sĂ€ng och ”grunnar lite grann. Han tĂ€nker: snart Ă€r jag vĂ€l lika stor och stark som han. Adeli, adela, adelian lej jag med brĂ€nnvin och flickor förlustar mej, han drömmer nĂ€r han vaktar fĂ„r, pĂ„ Ola Jönssons gĂ„r”.

Jag kan inte lÄta bli att fundera över hur en text Sture sjÀlv skrivit till melodin hade lÄtit, om det ens var möjligt. Nog var hans litterÀra gestalter liksom drÀngen Karl Johan besatta av drifterna och drömmarna men uttrycksformerna pÄ alla viktiga sÀtt annorlunda.

Vi har av tradition lĂ€ttare att smĂ€lta nĂ€r Hjalmar Söderberg skriver: ”Jag tror pĂ„ kroppens lusta och sjĂ€lens obotliga ensamhet” Ă€n nĂ€r begĂ€ret och ensamheten skildras oförblommerat och med en vokabulĂ€r ur folkens djup. NĂ€r Sures generationskamrat Bengt Anderberg skrev erotisk prosa applĂ„derade man men nĂ€r Sture tog steget fullt ut och med nĂ€rmast Henry Millersk frenesi och sprĂ„klig uppfinningsrikedom gestaltade mĂ€nsklighetens tillkortakommanden och begĂ€r, dĂ„ stod man rĂ„dvill, frĂ„gande. Sture var före sin tid.

Anderbergs pornografiska prosa ter sig idag smÄtt förÄldrad medan Stures erotika har en tidlös charm. Hans huvudpersoner har tydliga grouchoeska karaktÀrsdrag och Àven om vissa av romanerna lider nÄgot av formlöshet rymmer de sÄ mycket lust, glÀdje och surrealistiskt bildstormande att det gör Sture till en unik svensk författare med en alldeles pÄtagligt egen stÀmma. Att han inte figurerar i litteraturlexikon Àr skandalt. Inte nÄgonstans nÀmns Sture eller det inflytande som han haft pÄ yngre författargenerationer frÄn Lundell och framÄt. Jag antar att man vid en modernisering av litteraturhistorien kommer att genomlysa det femtontal verk som han gav ifrÄn sig mellan Är1960 och 2000.

Hans tidvisa problem med utgivning avspeglar sig i det rÄd han gav mig; bry dig inte om de bromsklossar som förlÀggare och recensenter kan utgöra. LÄt det inte pÄverka din kreativitet. Skriv vidare! En egen överlevnadsstrategi byggd pÄ Stures egna surt förvÀrvade erfarenheter.

I denna strategi fanns ett inbyggt sjÀlvförsvar. Som handlar om integritet och tron att om man sjÀlv vet att nÄgot Àr bra sÄ kommer det att upptÀckas, förr eller senare. Det Àr ocksÄ ett försvar för den egna mÄttstocken. DÀr hade Sture ett okuvligt sjÀlvförtroende. NÄgot han tidigt hade tvingats skaffa sig, uppvuxen som lite av en sÀrling i Huskvarnas industriproleteriat. Sture blev nÄgot sÄ ovanligt som en anarkistiskt orienterad arbetarförfattare, politiskt en bra bit frÄn socialdemokratins kollektiva lyckolösningar. Han misstrodde de traditionella ideologierna och utopierna. Och han hade sina skÀl.

Ett ovĂ€rderligt stöd hade Sture i sin hustru Anna-Stina Ehrenfeldt. Även hon var en egensinnig konstnĂ€r med en bergfast tro pĂ„ surrealismen och det ljusa i mĂ€nskligheten. MĂ„nga av hennes mĂ„lningar utgör omslagsbilder till Stures böcker, förfĂ€rdigade i enlighet med en drömlik estetik som Ă€r beslĂ€ktad med Stures.

NÀr jag höll pÄ med en bok om Hemingway och svenskarna fick jag anledning att kontakta Sture pÄ nytt med en frÄga om vad Hemingway betytt för honom. Sture svarade:

”Jan, Amigo Mio:

Jag ser verkligen fram emot att lĂ€sa Hemingway och svenskarna. Nej, jag trĂ€ffade honom aldrig i Spanien trots att han bodde bara nĂ„gon halvmil frĂ„n min kĂ„k, rakt igenom ravinerna upp frĂ„n kusten i Churriana. Han behövde lugn och ro, tror jag. Överhopad som han alltid var av fans och reporters. Men jag vet att han bevistade tjurfĂ€ktningar samtidigt med mig i Sevilla och MĂĄlaga pĂ„ femtiotalet.

I min ungdom lÀste jag allt jag kom över av Hemingway och hade stor glÀdje av det. Han var en mÀstare pÄ att ta med lÀsaren till Pamplona eller Paris eller Kuba och fÄ oss att stanna dÀr hos honom genom hela berÀttelsen. Inget skitprat, inga snirklande försök till klipskheter, bara berÀttelsen rakt och rent och hÀndelserna och mÀnniskorna i berÀttelsen och vad de gör med varandra och vind och sol och landskap och liv. Jag har aldrig försökt skriva som han. DÀremot har jag noga lyssnat pÄ hans goda skrivarrÄd. Hans metod att avsluta dagens arbete mitt i en mening har rÀddat mig mÄnga gÄnger nÀr jag behövde en flygande start för att komma igÄng nÀsta dag. God bless him!

Som du ser skojar jag lite me

d hans stil i det understreckade hÀr ovan.

Okay, Jan. lycka till med The Old Man. Det kommer att bli bra, det kÀnner jag pÄ mig.

VĂ€nnen

Sture”

Mot slutet av sitt liv gav Sture ut en bok som hette MĂ„larnas republik och som i huvudsak handlade om hans tid i Spanien, alltsĂ„ frĂ„n samma period som Hemingway var dĂ€r. För mig som har en speciell förkĂ€rlek till kortprosan var boken en ny utvecklingsfas i Stures författarskap – hans En fest för livet, om man sĂ„ vill. Sture hade nu tonat ner sitt fantasteri och knutit an till stilen frĂ„n femtiotalet. Jag vet inte om det var medvetet. SĂ€kert fanns det i boken – liksom i Hemingways En fest för livet, för övrigt – material frĂ„n Stures tid som ung skribent, stoff som inte givits ut tidigare. Hur som helst hade de sista novellerna nĂ„got klart biografiskt över sig, han slĂ€pper aldrig trovĂ€rdigheten. Kanske Ă€r man som 75-Ă„ring intresserad av att skriva om ungdom och uppvĂ€xt med avsikten att ta reda pĂ„ varför man blivit som man blivit. Jag vet inte.

Sture brukade i samtal referera till Gökmannen som den av hans böcker under vars tillblivelse ”författartornet började luta”, och det Ă€r möjligt att han kommit sĂ„ lĂ„ngt han kunde som konstruktör av lutande torn – innan de faller omkull. Boken gjorde mig lycklig och jag skrev genast till honom och berĂ€ttade att han givit mig ny inspiration. Jag skrev ur hjĂ€rtat och tackade honom för att han berikat vĂ„r svenska litteratur och att utan honom vore Sverige ett fattigt land. Med vĂ€ndande post fick jag svar.

”Hej!

Tack för uppmuntrande brev! Ligger allvarligt sjuk i cancer. Ut+in pÄ onkologen i Lund. Wish me luck! I need it! Trött! Cellgifter! Tough shit! Men humöret O.K.!

HĂ€lsningar

Sture”

Till brevet, som blev hans sista, hade han klippt av och bifogat en tuss av sitt skÀgg. Som lÄg i kuvertet. Och vi som lÀst om Simson vet att kraften sitter i hÄrstrÄna. Jag kÀnde mig bÄde hedrad och djupt rörd. Det var som ville han lÀmna stafettpinnen vidare: jazz, poesi, erotik och humor. En hedervÀrd uppgift.

Jan Sigurd