Thursday January 23rd 2020
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

I did It Steinway

Jan Lundgren räknas i dag som en av världens mest framstående jazzpianister, år 2007 blev han som förste och ende nordiska jazzpianist utnämnd till ”Steinway Artist”, en stor ära och ett erkännande för en musiker. Musiker av den kalibern börjar i regel i unga år traggla skalor istället för att leka med kamrater. Jag ser framför mig en ung Jan Lundgren med många likheter med Leonard, pojken som dyrkar Beethoven och ständigt sitter lutad över pianot och spelar klassiska kompositörers musik på sitt leksakspiano, i Snobben.

–   Ja det har du rätt i, säger Jan med ett leende. Jag och min syster tävlade ständigt om familjens piano, vi tyckte båda att det var enormt roligt att spela. Jag började lära mig klassisk musik, som är lite mer undervisningsbetonat, och gick därefter över till den dagens popmusik. Men Jag fastnade för improvisationsmusiken inom jazzen. I början trodde jag faktiskt att musikerna fuskade. Jag trodde inte att man kunde spela på detta vis utan att det var förutbestämt!

Det ställer höga krav på en musiker!

– Att lära sig att spela jazz är som att lära sig ett nytt språk, och för att fritt kunna improvisera måste man lära sig att behärska språket till fullo. Man tvingas att bygga upp ett system av labyrinter i hjärnan där man ställs inför ständiga val. Och man måste utsätta sig själv för risker, men det är då man beslutar sig för att ge sig in i tidigare outforskade korridorer, det är då det kan hända de mest fantastiska saker. Men det kan naturligtvis också gå rent åt det andra hållet. Men det just risken som kittlar och kan bära fram till fantastiska melodier.

Varför lever jazzen en förhållandevis undanskymd tillvaro, jämfört med pop och rock tror du?

–   Det var bland det första som Arne Domnerus lät mig förstå när jag började spela med honom, och Monica Zetterlund sade att: ”Jazzen är som en färgad i sydstaterna!”.  Jazzen syns sällan i media, det har varit så ända sedan jazzens vagga. Jazzen är en av de mest diskriminerade konstformerna, och kulturstödet till jazzen är generellt sett väldigt lågt.

Är jazzen för svår för gemene man?

–   Det finns så många olika stilar inom jazzen att det är omöjligt att svara på. Det är lika stor spännvidd som i pop- och rockgenren, säger man pop och rock, vad menar man med det? Men visst, jazzen kräver ett visst mått av engagemang, men det grundläggande inom jazzen är ju känslan, precis som med bluesen. Och ju äldre musiker du är, desto mer intressanta är du att lyssna på. Vad man gör är en sak, men hur man gör det är det viktiga. Jag lyssnar ständigt på de gamla mästarna och inspireras av folk som Miles Davis och John Coltrane och upptäcker ständigt nya saker.

Men det där med ålder, Coltrane var ju inte så gammal när han spelade in sina mästerverk?

– Det är sällan unga musiker gör sådana uttryck och tar en musikstil i helt ny riktning, men Coltrane var ett geni, och genier är ganska sällsynta.

Just de gamla mästarna finns det enormt snygga gamla svart och vita bilder på, är det så att jazzen gör sig bäst i svart och vitt?

–   Det är svårt att säga men din fråga får mig att tänka på när Ang Lee för första gången kom till Fårö och fick uppleva platserna där Bergman spelat in bl a Sjunde inseglet i färg på riktigt så sa han: ”Kanske är det så att sanningen är svart och vit…”.

Som pianist, har du gröna fingrar?

–   Haha, no comments.

En annan Jan som jag naturligtvis tänker på är Jan Johanson, har han haft betydelse för dig?

–   Naturligtvis, han har väl haft betydelse för de flesta musiker. Men det är inte så att han betytt mer än någon annan för mig rent musikaliskt. Jag har aldrig varit den typen av musiker som hittat en musikalisk ledstjärna och därefter följt den slaviskt, jag har lyssnat på så mycket olika musiker och fått intryck från så oerhört många ställen.

Vad ska man då göra för att få jazzen att nå ut till fler människor?

–   Man måste göra den synlig. De som jobbar inom jazzen måste hjälpa till att sprida budskapet till folk som sitter på maktpositioner så att den synliggörs och spelas mer. Engagera publiken. Jazzen ska inte vara någon annan än sig själv, den ska inte flörta med andra musikformer utan helt lyfta fram det som är bra med jazzen.

Violinisten Nigel Kennedy uppträde med punkfrisyr, det var ett försök att nå ut till en bredare publik.

–   Ja visst, han drog publik, men jag tror istället mera på att visa jazzens kvaliteter än att försöka vara något annat. Jazzen ska inte närma sig någonting, utan istället betona det som är bra med jazzen. Jag vill visa varför jag har vigt mitt liv åt jazzen, och kunde den fånga mig så kan det fånga vem som helst. Det är inte cirkusen kring musiken som i slutändan kommer att avgöra, det är musiken.

Lars Yngve