Friday September 20th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Ivan Kral

LY: NÀr du ser tillbaka pÄ Tjeckoslovakien och hur du riskerade fÀngelse för att ha köpt Deep Purple-skivor pÄ svarta börsen, kÀnns den tiden vÀldigt avlÀgsen och mÀrklig nu?

IK: Livet i Tjeckoslovakien skulle framstĂ„ som helt overkligt för dem som lever i den fria vĂ€rlden. Vi hade ingen kontakt med vĂ€st, vi kunde inte Ă„ka utomlands, vĂ„ra grĂ€nser var stĂ€ngda och strĂ€ngt bevakade. Vi kunde nĂ€stan aldrig höra nĂ„gon rock’n’roll pĂ„ radion pĂ„ grund av störsĂ€ndare. Idag har alla stora stjĂ€rnor i vĂ€st redan upptrĂ€tt minst en gĂ„ng i Tjeckien och folk kan lyssna pĂ„ all slags musik pĂ„ radio och tv, eller köpa den. De enda radiostationer som försĂ„g oss med populĂ€rkultur, rock’n’roll och R&B, var Radio Free Europe och Radio Luxemburg. Om du hade en anstĂ€ndig radio hemma, kunde du ibland höra musiken, men stationerna och mottagandet stördes stĂ€ndigt av myndigheterna.

NĂ€r bandspelaren dök upp och en del fick möjlighet att köpa en, kunde vi lyssna pĂ„ musik efter skolan eller spela in med mitt band ”Saze”. Det var sĂ„ jag hörde talas om Elvis Presley, Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och Mamas and the Papas för första gĂ„ngen. Som tur var blev Prag lite friare Ă„ren 1964-1966 med ”Big Beat”-festivaler, Majales Festival etc.

LY: Din familj flydde till New York precis innan Sovjetunionen stÀngde den tjeckiska grÀnsen 1968. Var du rÀdd för att Äka fast?

IK: Som invandrare 1968 hade jag arbetstillstÄnd och studerade pÄ universitetet, men jag var alltid rÀdd för att bli tillfÄngatagen och deporterad av KGB-agenter, inte minst för att min far protesterade mot Warszawapaktens invasion 1968 i FN i New York.

LY: Vad fick du för intryck av New York första gÄngen du kom dit?

IK: Mitt första intryck var att jag förstod att vi bara hade hört lögner hemma i Tjeckoslovakien om hur hemskt livet var i vÀst. Folk i New York var ju glada, de log och var vÀnliga och alltid hjÀlpsamma. Jag minns New Yorks storslagna silhuett, affÀrer fulla med mat, bilar, motorvÀgar, TV, Ed Sullivan show och avsaknaden av grÀnser nÀr man reste frÄn kust till kust i USA!

LY: Hur försörjde du dig i New York pÄ den tiden?

IK: Jag hade olika arbeten nÀr jag lÀste pÄ universitetet och nÀr jag hade tagit min examen lyckades jag fÄ ett jobb dÀr jag hjÀlpte Beatles filma konserten för Bangladesh och John och Yokos konsert i Madison Square Garden. Senare arbetade jag för ett filmbolag, New Line Cinema.

LY: SÄ upptÀckte du glamrocken och spelade med Debbie Harry bland andra. Du bildade nÀstan ett band med Mick Ronson. Varför blev det inte av?

IK: Efter jobbet och pÄ helgerna brukade jag gÄ till klubbar i New York, dÀr mitt band Luger spelade pÄ samma scen som Ramones, Kiss, Teenage Lust och New York Dolls. Senare bildade Debbie Harry, Chris Stein och jag Blondie. Jag trÀffade Mick Ronson och hans fru i New York och vi mÀrkte att vi lÀt bra ihop och repade i flera veckor i Sun Dragon-studion, samtidigt som vi försökte fÄ tag pÄ en trummis. Men det lyckades vi inte med och vi skrinlade vÄra planer.

LY: Du har delat scen med artister som Bruce Springsteen; rÄdde det en trevlig atmosfÀr er artister emellan eller var det tuff konkurrens?

IK: Bruce Springsteen och jag spelade ofta pÄ samma scener och sprang pÄ varandra pÄ vÄra konserter. Bruce spelade flera gÄnger med Patti Smith Group pÄ scen pÄ klubben Bottom Line i New York och senare pÄ the CBGB Theatre. Det var vÀldigt fina överraskningsupptrÀdanden, vÀnner emellan. StÀmningen var alltid god banden emellan.

LY: Du spelade mycket pÄ CBGB pÄ sjuttiotalet. Finns det nÄgot frÄn den tiden som du minns speciellt?

IK: Det var pÄ inte sÄ mÄnga i New York som hade hört talas om CBGB och man gick inte gÀrna lÀngre Àn 14:e gatan till Bowery. Precis i början var CBGB ett stÀlle dÀr man kunde höra ett eller kanske tvÄ band, spela biljard, ta en öl och snacka senaste nytt med sina kompisar. Det hade inte blivit ett kÀnt stÀlle Àn, men det var speciellt för oss.

LY: Du provspelade i mÄnga band och fick mÄnga spelningar. Sedan trÀffade du Patti Smith. BerÀtta om första mötet med henne.

IK: Jag var och sÄg Patti lÀsa poesi, men jag pratade inte med henne förrÀn nÄgra mÄnader senare. Jag tror att vÄrt första möte var vÀldigt odramatiskt; Patti, Lenny Kaye och Richard Sohl letade efter ytterligare en gitarrist/basist till sitt band och lyssnade igenom mÄnga gitarrister vid den tiden.

LY: 1975 gick du med i Patti Smith Group.

IK: Ja, och vi spelade in Horses, Radio Ethiopia, Easter och Wave och turnerade som ett band mellan 1974 och 1979.

LY: Hur kÀnns det att lyssna pÄ Horses nu?

IK: Horses Àr ett album med ett vÀldigt pÄtrÀngande, nÀstan transcendentalt sound. Skivan tar mig tillbaka till nÀr vi spelade in den i den kÀnda studion Electric Lady pÄ Ättonde gatan pÄ Manhattan.

LY: Trodde du att skivan skulle bli en klassiker nÀr du skrev/spelade in den?

IK: Jo, jag kÀnde att Horses skulle bli en unik skiva med en kvinnlig sÄngerska/poet som frontfigur. Patti hade nÄgot speciellt som jag tyckte lÀt nytt och annorlunda. Precis som hon har jag lÀst och Àlskar Rimbauds och Baudelaires poesi. Patti arbetade pÄ att fullÀnda sin poesi under mÄnga spelningar som vi gjorde, innan vi gick in i inspelningsstudion. Sedan exploderade allt helt naturligt pÄ skivan.

LY: Hur stort inflytande hade John Cale pÄ er under inspelningen?

IK: Vi hade alla stor respekt för Johns tidigare inspelningar med Iggy och Stooges, hans eget material och hans anknytning till Velvet Underground. John Cale kunde ocksÄ arbeta med helt olika typer av musik. Mellan John och Patti var det, som alltid under en kreativ process, ett stort utbyte av Äsikter och smakriktningar.

LY: Kan du berĂ€tta om hur ni skrev ”Dancing Barefoot”?

IK: Todd Rundgren, som producerade Wave, ville ha ytterligare en lĂ„t som avslutade albumet. Jag spelade upp ett kassettband med flera av mina demos och dĂ„ valde han en lĂ„t som Patti snabbt skrev text till, och hon kallade den ”Dancing Barefoot”. De grundlĂ€ggande riffen skrev jag till mitt första band Saze; vi spelade lĂ„ten i Tjeckoslovakien nĂ€r jag var fjorton Ă„r.

LY: MÄnga artister har gjort covers pÄ era lÄtar. Vilken Àr din favorit och varför?

IK: U2 ringde mig och sa att de hade spelat in ”Dancing Barefoot” pĂ„ B-sidan av deras skiva med BB King, ”When Love Comes to Town”. Jag blev jĂ€tteglad och jag Ă€lskar den versionen.

LY: Skriver du nÄgon ny musik nu?

IK: Jag har alltid Ă€lskat att skriva musik och försöker hela tiden förbĂ€ttra mig. Jag har skrivit filmmusik i mĂ„nga Ă„r, och fĂ„r ofta förfrĂ„gningar pĂ„ lĂ„tar. Jag stĂ€ller mig alltid frĂ„gan vad det Ă€r som gör en lĂ„t bra. Är det melodin eller gitarr-riffet, vad Ă€r det som gör den sĂ„ speciell att den blir en klassiker, men jag finner aldrig nĂ„got riktigt bra svar pĂ„ frĂ„gan. HĂ€r i Michigan finns det vĂ€ldigt mĂ„nga bra lĂ„tskrivare, musiker och band. Jag gĂ„r ofta pĂ„ deras konserter. Det Ă€r en trevlig sysselsĂ€ttning och jag lĂ€r mig en massa pĂ„ det.

LY: Vad har Våclav Havel haft för betydelse för dig?

IK: NÀr jag framtrÀdde i Wien 1994 kom en man fram till mig efter konserten och sade att han kÀnde Havel och lovade att han skulle introducera mig för honom nÀr jag spelade i Prag. SÄ efter en konsert pÄ en mycket liten klubb i Prag vid en senare tidpunkt, sÄ leddes jag till ett bord och det var Våclav Havel och Mejla Hlavsa, sÄngaren i The Plastic People of the Universe, och dÀr satt han utan nÄgra sÀkerhetsvakter och vi pratade om allt i vad som kÀndes som flera timmar. Vi blev vÀnner och sÄgs vid mÄnga tillfÀllen, Àven pÄ Rolling Stones-konsert i Prag. En kvÀll i Prag överraskade han mig genom att vara pÄ plats med sin regering under vÄr konsert pÄ Prags Bunkr Club, dÀr jag spelat och spelat in med bland andra Noel Redding (basisten med Jimmy Hendrix), Anthony Krizan (Spin Doctors) och Frankie LaRocka (Bryan Adams). Jag Àr mycket förtjust i Våclav som person, Àlskar hans Äsikter och Àr mycket förtjust i honom som skribent.

Lars Yngve

ÖversĂ€ttning: Lotta Askaner Bergström