Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Natural born killers


Text: Mats Söderlind. Det goda samhÀllets invÄnare lider av en narcissistisk störning. Det verkar gÀlla en del kulturpolitiker ocksÄ. Narcissus var den grekiska ynglingen som blev sÄ upptagen av sin egen skönhet att han helt tappade intresset för andra mÀnniskor. Detta drabbade bland annat Echo, som förÀlskade sig i honom. Gudarna straffade Narcissus genom att göra honom förÀlskad i sin egen spegebild. Det var ett dubbelt straff eftersom spegelbilden ocksÄ Àr platt och innehÄllslös och varje gÄng han nÀrmade sig den, upplöstes den. Evig olycklig kÀrlek.

Som nÀr vi precis köpt den senaste plasmateven och det bara veckor efterÄt lanseras HD-kvaliltet och Blue-Ray och 3 D i en aldrig sinande ström. SÀtter vi in narcissusmyten i vÄr vardag handlar den om att vi förÀlskat oss i vÄr egen yta, vÄrt utseende, vÄra attribut och Àgodelar. Vi skapar bilden av oss sjÀlva med konsumtion, men fÄr aldrig riktigt svar pÄ vilka vi Àr egentligen. Vi speglar och speglar oss men möter bara en platt och innehÄllslös reflektion. Desperata vÀnder vi oss till media och affÀrshyllor efter svar. Varje nytt mode, varje ny teknik och sport och resmÄl vÀcker hoppet att Àntligen hitta svaret.

Varje ny opinionsmÀtning speglar resultatet en brist pÄ sjÀlvförstÄelse och nÄgorlunda tydliga ledvÀrden. Var Àr vi? Vart ska vi? Hur ska vi ta oss dit? Det Àr mÀrkligt att kulturen som utgör en del av rÀddningen undan gudarnas straff, en möjlig vÀg till sjÀlvinsikt och förstÄelse för varandra och vÄr omvÀrld, att just kulturen skall tvingas in i det kommersiella kretsloppet och börja löna sig. PÄ marknadens villkor. Gör kulturarbetarna till entreprenörer. Gör sÀljande kultur. Ju mer du syns och hörs, ju fler biljetter du sÀljer, ju fler besökare du dra, desto högre bonus. Och som vi alla redan vet, det Àr med fÄ undantag framför allt yta och glÀttighet som sÀljer riktigt riktigt bra. Kanske Àr det till och med sÄ att kultur i sjÀlva verket utmanar sjÀlva grunden för marknadssamhÀllets grundlÀggande vÀrderingar och mekanismer. Hur ska det gÄ om vi inte lÀngre intresserar oss för att följa modet. Eller hur skulle det kÀnnas om vi just gjort det och sedan ser en förestÀllning som Markurells i Wadköping och det pÄ allvar sjunker in i oss att allt inte kan köpas för pengar. Hoppsan.

Jag menar att kulturpolitik inte bara handlar om vem som ska fÄ mest pengar. Regeringen uttrycker med sina beslut ocksÄ en syn pÄ mÀnniskan. Och sin egen vÀrldsbild. För att förstÄ konsekvenser som följer av den sittande regeringens kulturpolitik mÄste vi bÄde sÀtta den i ljuset av den bakomliggande ideologin och en analys av de strukturer som verkar pÄ media- och kulturfÀltet. En av de bÀrande moderata idéerna Àr förestÀllningen om en naturlig hierarki i samhÀllet. Parad med en liberal syn pÄ hur marknaden bör organiseras fÄr det konsekvenser inte bara för hur offentliga medel fördelas, utan pÄ lÀngre sikt ocksÄ vilken kultur vi premierar och bevarar. Kanske till och med vilka vi vill vara?

Filmen Natural born killers av Oliver Stone som kom i slutet av nittiotalet var en knivskarp kritik av konsumtionssamhÀllets och mediesamhÀllets oheliga allians. Filmens huvudpersoner reser genom USA pÄ en mÄttlös rÄnar- och mördarturné. En turné med miljonpublik. Mickey och Mallorys liv gestaltas genom satiriska pastischer pÄ den amerikanska sÄpagenrens vÀrsta avarter och deras kombinerade flykt och segertÄg kantas av film- och teveklipp i vindrutor, skyltfönster och pÄ husvÀggar. Samtidigt som Stone med all önskvÀrd tydlighet visar hur deras liv formats av innehÄllslös konsumtion och brist pÄ en tydlig normerande instans, blir Mickey och Mallory mediahjÀltar, ju mer de mördar, desto mer rapporteras det om dem och desto kÀndare blir de. Om du inte syns finns du inte. Det Stone sÀger Àr att vi lever i ett samhÀlle dÀr medias publiksiffror tagit över traditionens, familjens och nÀrsamhÀllets normerande funktion och att vÄld Àr det som sÀljer allra bÀst.

Den polska sociologen Zygmunt Bauman, kÀnd för sina analyser av det postmoderna samhÀllet, menar att bristen pÄ normer och sammanhang lÀmnat den moderna mÀnniskan vilsen och pÄ desperat jakt efter en identitet. Och att marknaden villigt tillhandahÄller lösningarna. Du kan köpa en identitet med tekniska accessoarer, mÀrkesklÀder och exklusiva medlemskap i slutna sÀllskap som golfklubbar och affÀrsloger. Men den frihet som marknaden erbjuder Àr inte till för alla. Och det tragiska Àr att de fÄ som har rÄd ÀndÄ överges sÄ snart nÀsta marknadsföringsplan sÀtts i verket.

Baumans analys gÄr ut pÄ att samhÀllets extrema fragmentisering och marknadens ökade behov av snabbare och snabbare omsÀttning tillsammans driver mÀnniskor ut i ingenmansland. Snabbköpet, macken, shoppinggalleriorna, arbetsplatserna, ÄldringsvÄrd, skolor, arbetsplatser, sjukvÄrd osv, allt Àr utspritt och avpersonaliserat, du kÀnner inte den person du köper köttet av lika litet som din granne eller lÀkare. NÀr din senaste tröja blivit omodern och det inte Àr inne med viktelefoner lÀngre mÄste du skaffa en ny. Till vilket pris som helst. För en av vÄra starkaste drivkrafter Àr identitetsskapande och meningsbyggande.

Vi bedömer inte forna civilisationer utifrĂ„n vilken BNP de lyckades skrapa ihop till, utan vilka idĂ©er, dramer, konstverk och berĂ€ttelser de lĂ€mnat efter sig. Kulturskapandet har alltid varit en kĂ€rna i mĂ€nskliga samhĂ€llen och den kraft som djupast definierar vilka vi Ă€r, vilka vi var och vilka vi vill vara. NĂ€r Enrique Peñalosa, borgmĂ€staren i Bogota, bygger det goda samhĂ€llet Ă€r en kedja av bibliotek en av de viktigaste ingredienserna, lika mycket för deras förmĂ„ga att ge mĂ€nniskor tillgĂ„ng till sin historia, kunnande, plats i samtiden och unika vĂ€rde som enskilda individer – som för deras symbolvĂ€rde. Biblioteken Ă€r vĂ„r tids katedraler, sĂ€ger han, ett slags symbolbĂ€rare av demokratiska och mĂ€nskliga vĂ€rden, ett rum dĂ€r man trĂ€der in som jĂ€mlikar.

Att lÀmna över djupt mÀnskliga frÄgor som moral, mening och identitet Ät marknadens vinnare handlar inte om att skapa valfrihet och öppenhet utan Àr ett kraftfullt stÀllningstagande för vilken mÀnniskosyn som skall rÄda. Vi fÄr de vÀrderingar vi förtjÀnar.

Ett samhÀlle som satsar pÄ sin kultur visar samtidigt att det tror pÄ sina medborgare.

NĂ€r Lena Adelsohn Liljeroth sĂ€ger att hon ”tror pĂ„ marknaden” och mĂ€nniskors förmĂ„ga att sjĂ€lva vĂ€lja vad de vill ha, lĂ€mnar hon över kulturproduktionen i hĂ€nderna pĂ„ de krafter som vill fylla vĂ„ra kroppar med mĂ€nniskovĂ€rde endast baserat pĂ„ en företagsekonomisk kalkyl och för att snabbt tömma den igen sĂ„ att vi ska kunna spendera ihop till nĂ€sta identitet. Den fria kultur som Adelsohn Liljeroth talar om prĂ€glas av vĂ„ld och snabb utbytlighet av stĂ€ndigt nya stjĂ€rnor och förebilder.

Och vÄld sÀljer. VÄld mot kvinnor sÀljer mest och bÀst. Vi ser det pÄ löpsedlar och bokomslag dagligen. Intrigen i snart sagt varje sÄld deckare bygger pÄ Ätminstone en mördad och/eller vÄldtagen kvinna. Till och med museivÀrlden lockar gÀrna med blod och sex. Att förneka den funktionen hos marknaden Àr antingen otroligt naivt och okunnigt, eller djupt cyniskt och mÀnniskofientligt.

En regering som inte ens kan bevilja sina frĂ€msta konstnĂ€rer, författare och musiker en grundlĂ€ggande trygghet och ett tecken pĂ„ sin uppskattning för erkĂ€nt goda och betydelsefulla insatser, Ă€r en regering som föraktar sitt folk. Liljeroth talar stolt om att de nu applicerar ”arbetslinjen” ocksĂ„ inom kulturen. DĂ„ sĂ€ger hon samtidigt att konstnĂ€rligt arbete som inte lönar sig inte Ă€r ”riktigt arbete”. Arbetslinjen gĂ„r ut pĂ„ att â€Ă¶ka arbetsincitamentet”. Det vill sĂ€ga ett antagande att mĂ€nniskor inte riktigt gör rĂ€tt för sig. Och om de inte gör det fĂ„r de ocksĂ„ finna sig i att hamna lite lĂ€ngre ner i den naturliga hierarkin.

Regering driver en kulturpolitik som inte vill motverka negativa effekter av en extremt vinstdriven kommersialisering av kulturen, som inte förmĂ„r satsa resurser pĂ„ bibliotek som nĂ„r alla befolkningsgrupper och som kan hĂ„lla ett brett och levande utbud i dialog med sĂ„ mĂ„nga medborgare som möjligt, som inte ens för sig sjĂ€lv kan medge att kulturen Ă€r en sektor som inte fungerar, och inte ska fungera, pĂ„ ”marknadens villkor”.

Det Àr vi sjÀlva som ska bestÀmma villkoren. Att det sÀljs pocketdeckare och katastrofthrillers för miljarder Àr bra och roligt och vÀlkommet. Men det Àr inte ett argument för att ta bort titelstöd, distributionsstöd eller andra viktiga insatser. Det handlar om tvÄ helt olika sidor av livet.

Det Àr bara genom handling som politik fÄr nÄgon innebörd. Ett samhÀlles stabilitet, stolthet, identitet, demokratiska funktioner och utvecklingsmöjligheter Àr beroende av kulturen. Det Àr dags att svenska politiker börja agera som om de verkligen förstÄr det.

Det alliansregeringen sÀger med alla sina munnar nu Àr att kulturen inte Àr mer vÀrd en de tvÄlar och bilmodeller som sÀljer mest. Det rÀcker inte att sÀga att kulturen har ett egenvÀrde, om det egenvÀrdet sedan lÀmnas till marknadskrafterna, modeskaparna och försÀljningsstrategerna pÄ Warner Bros och Sony Ericsson.

Mats Söderlund

Poet och författare.