Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Det var en gÄng ett liv

Text: Alexei Sayle. År 1970 var jag vĂ€ldigt nöjd med mig sjĂ€lv för jag hade vid arton Ă„rs Ă„lder blivit antagen till konstskolan Chelsea School of Art. Det betydde sĂ„ mycket för mig att jag hĂ€ngde en stor del av mitt egenvĂ€rde pĂ„ att vara en framstĂ„ende elev dĂ€r. Hemma i Liverpool sade jag till alla: ”Jo du vet, jag ska bo i London alltsĂ„ och liksom gĂ„ pĂ„ landets bĂ€sta konstskola. Det var sĂ„dĂ€r tio tusen som sökte men det var jag som fick platsen alltsĂ„â€.

Men mina drömmar gick i kras pÄ grund av min egen arrogans och dumhet. För det första bodde jag inte pÄ skolan dÀr jag hade kunnat lÀra kÀnna mina kurskamrater. I stÀllet valde jag att bo med en kompis. Wassim var en elektronikingenjör frÄn Palestina som hyrde en kÀllarvÄning pÄ en flott gata i South Kensington, bara nÄgra minuter frÄn min skola. NÀr jag kom till mitt nya hem sent pÄ kvÀllen med min enda resvÀska i handen, visade det sig att kÀllarvÄningen var ett ynka stinkande rum och mer kÀllare Àn nÄgot annat. Platsen dÀr jag skulle sova var golvet vid foten av Wassims sÀng. SjÀlv sov han i sÀngen tillsammans med en eller ibland tvÄ tjejer medan resterande golvytor upptogs av ytterligare araber. Det fanns mÄnga faror i rummet, bÄde hygieniska och miljömÀssiga. Bortsett frÄn möglet och allehanda matrester i förruttnelse som man kunde hitta lite överallt, sÄ riskerade man att dö av en elchock. IstÀllet för att köpa en vÀckarklocka hade Wassim byggt en egen digital klocka som var vÀldigt avancerad för sin tid. Den visade aldrig rÀtt tid men den var oemotstÄndlig för mössen. De lockades ut ur sina fuktiga kÀllarvrÄr och smög sig intill den svarta lÄdan med sitt illavarslande brummande. NÀr mössen var nÄgra centimeter ifrÄn klockan blixtrade den och de dog av en elstöt. Varje morgon fick man kliva över en hög pÀlsklÀdda lik för att komma till utedasset, och samtidigt fick man se upp sÄ att man inte sjÀlv fick en elchock.

IstĂ€llet för att vakna till ett ringande eller surrande hade Wassim kopplat vĂ€ckarklockan till en strĂ„lkastare pĂ„ en pinne som lyste honom rakt i ansiktet och en grammofon med den maoistiska operasĂ„ngen ”Östern Ă€r röd” pĂ„ skivtallriken. Allt det hĂ€r blixtrade och skriade igĂ„ng varje morgon nĂ„gon gĂ„ng mellan klockan sex och kvart över nio.

AlltsĂ„ promenerade jag med grus i ögonen mycket tidigare Ă€n jag behövde till Chelsea den första dagen pĂ„ min högre utbildning. Och plötsligt tycktes skolan sĂ„ djĂ€rv, modern och full av rika, vackra och sjĂ€lvsĂ€kra ungdomar som allihop verkade kĂ€nna varandra redan. Det var skrĂ€mmande och obekant. Det enda som lyste upp denn första morgonen för mig var att jag upptĂ€ckte att killen bredvid mig i frukostkön i kafeterian var en kille som jag kĂ€nde lite frĂ„n Ă„ret över mig pĂ„ mitt Ă€lskade Foundation College hemma i Southport Lancashire. ”Tjenare Phil!” sade jag ivrigt och trĂ€ngde mig nĂ€rmare, ”
 minns du mig? Alexei frĂ„n Southport?” Ӂh hej grabben
” svarade han nĂ„got förvirrad. Jag mĂ€rkte dĂ„ att Phil var vĂ€ldigt blek, hans ansikte tĂ€cktes av en tunn svetthinna och han hade tagit tvĂ„ tepĂ„sar pĂ„ en baconskiva med sylt till frukost. ”Vet du 
” sa han ”Jag mĂ„r inte sĂ€rskilt
” och Phil svimmade och slog huvudet i ett fat med grillade tomater nĂ€r han föll. Ingen verkade intresserad av den dĂ€r figuren som lĂ„g pĂ„ golvet, insmetad i grillad tomat. DĂ„ gick jag och hĂ€mtade den enda andra personen jag kĂ€nde, min handledare som jag hade trĂ€ffat samma morgon för första gĂ„ngen. Han var en mycket erkĂ€nd och uppskattad abstrakt expressionist och var vĂ€ldigt irriterad över att behöva köra en elev med blödande huvud och hans uppskrĂ€mda vĂ€n i sin splitternya gula Alfa Romeo Giulietta till Sankt Stephens sjukhus i Fulham.

Jag och handledaren satt och vĂ€ntade i obekvĂ€m tystnad tills en sjuksköterska Ă€ntligen kom och sade ”Phil kommer att klara sig men det ser ut som om han har en svĂ„r lungsĂ€cksinflammation 
 ” och hĂ€r stirrade hon stint pĂ„ mig och hennes röst blev strĂ€ngare, ”
 men att döma av mĂ€rkena pĂ„ hans arm sĂ„ har din kompis anvĂ€nt tung narkotika ett bra tag”. Jag sĂ„g hur den firade abstrakta impressionisten tittade fundersamt pĂ„ mig. Phil var bara en ytlig bekantskap för mig, en som jag inte hade vĂ€xlat mer Ă€n ett par ord med, men frĂ„n min allra första dag pĂ„ college trodde hela personalen att jag var knarkare.

Phil kom heller aldrig tillbaka till Chelsea sÄ jag kunde inte bli rentvÄdd.

Efter den dÄliga starten blev allt Ànnu vÀrre. PÄ grund av min arrogans bodde jag alltsÄ med ett gÀng palestinier, killar som var Àldre Àn jag. De var ingenjörer, studenter och aktivister som verkade vara ett kul gÀng i Liverpool dÀr de hade varit tvungna att smÀlta in i kulturen i den staden, men nÀr de vÀl kom till London, dÀr det fanns mycket fler araber, började de bete sig alltmer underligt och skumt. Som tur var kom de flesta av dem inte hem förrÀn tidigast klockan fyra pÄ morgonen. Högljudda kom de inramlande och luktade antingen knark eller plastiskt sprÀngÀmne.

Och jag blev inte kompis med mina kurskamrater för de hade snabbt bildat ogenomtrÀngliga gÀng utifrÄn vilket studenthem de bodde i, vilka företag deras pappor Àgde eller vilken privatskola de hade gÄtt pÄ. Jag kÀnde ingen i hela London förutom praktikanter i Befrielserörelsen för det ockuperade Palestinas marxistiska front, sÄ jag blev bara ensammare och ensammare och mer deprimerad i den stora och skrÀmmande staden.

Jag mÄdde sÄ dÄligt att mina studier blev lidande. Jag Ästadkom ingenting vecka efter vecka, satt bara och stirrade pÄ mitt staffli i tyst misÀr. Till slut fick jag ett brev frÄn skolledningen dÀr det stod att pÄ grund av mina dÄliga prestationer skulle jag intervjuas vid Ärets slut av nÄgot som hette mÄlerirÄdet. Om jag inte bÀttrade mig skulle min utbildning i Chelsea vara avslutad. Jag fick fullkomlig panik: allt som var jag, var förknippat med att jag var elev vid skolan i Chelsea. Om jag misslyckades trodde jag att jag skulle sluta som bitter alkoholist hemma i Liverpool, en av dem som satt pÄ pubarna i centrum och pratade om sina vedermödor i Chelsea som om det vore slaget vid Somme. Jag minns att jag gick ner till floden en kvÀll och i förtvivlan tittade pÄ det upprörda vattnet och statyn av Thomas More och undrade vad jag skulle göra nu.

Uppenbarligen hade jag förlorat drivkraften att mÄla. I ren desperation köpte jag en billig sovjetisk 8 mm filmkamera och började göra kortfilmer. De filmer jag gjorde sjÀlv var osammanhÀngande och vÀrdelösa men det fanns en annan kille som jag hade kÀnt i Southport som hette Alan Hodge som hade kommit in pÄ St Martins College of Art och han var mycket mer mÄlinriktad Àn jag. Tillsammans började vi göra korta humoristiska filmer. Egentligen var det Alan som kom med de flesta idéerna och allt tekniskt kunnande. Det enda jag bidrog med var min skÄdespelarförmÄga.

PÄ den ödesdigra dagen framför mÄlerirÄdet visade jag dÄ filmerna tillsammans med mina andra alster och jag sade inget om att det var ett samarbete. Jag kommer ihÄg att en lÀrare förstulet tittade pÄ klockan och suckade medan han tittade pÄ mina underexponerade och oskarpa soloprestationer. De förestÀllde mÀnniskor som planlöst sprang runt pÄ en gÄrd. Sedan visades Alans och min film pÄ duken. Jag minns inte exakt vilket syfte vi hade med kortfilmen. Förmodligen var det att kritisera konstetablissemanget som vi högeligen föraktade. Jag spelade en vÀldigt dÄlig trollkarl som utförde en massa oskickliga trolleritrick pÄ ett bord i en trÀdgÄrd. NÄgra av dem gjordes med en primitiv trickfilmning som Alan var först med. Jag, den oÀrliga bluffestradören, var omgiven av en förtrollad, hysterisk och hÀpen publik som ivrigt applÄderade och ville ha mer efter varje klumpig handrörelse och usel trollkonst.

NÀr jag sÄg mig omkring pÄ mÄlerirÄdet som satt i det flimrande ljuset frÄn projektorn mÀrkte jag att dessa mÀn som skulle bedöma mig var grupperade i en precis likadan halvcirkel som den idiotiska publiken i filmen och eftersom de bara var nÄgra Är Àldre Àn studenterna i filmen hade de exakt samma typ av klÀder.

EfterĂ„t satt jag utanför rektorns rum och vĂ€ntade nervöst. DĂ„ kom min handledare, som jag bara hade pratat med pĂ„ akuten pĂ„ St Stephens-sjukhuset nĂ„gra mĂ„nader tidigare. Han sade ”Det var vi, eller hur?”

”Vad menar du?” svarade jag och försökte vinna tid. ”Idioterna i publiken. Det var vĂ€l vi, personalen hĂ€r, mĂ„lerirĂ„det?”

Egentligen handlade det inte direkt om dem utan snarare om alla auktoriteter inom konsten, men det hindrade inte mig frĂ„n att sĂ€ga ”Jovisst alltsĂ„ 
 det var liksom just om er.”

”Du,” sade han ”
 det var jĂ€ttebra. Du fĂ„r stanna hĂ€r i tre Ă„r till. FortsĂ€tt sĂ„ hĂ€r. Och jag Ă€r ocksĂ„ glad att du Ă€r ren nu.”

Samtidigt som lÀttnaden sköljde över mig kÀnde jag bÄde ilska och beundran för min skolledning. Vilken underbar och human institution, tÀnkte jag för mig sjÀlv, som kan ge nÄgon livet tillbaka för att han grovt har hÀcklat, smÀdat och schavotterat just den institutionen. Men en annan del av mig tyckte fortfarande att de var ett gÀng pretentiösa krÀk.

ÖversĂ€ttare Lotta Askaner Bergström