Monday April 6th 2020
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Klas Katt i Vilda Västern Gunnar Lundkvist

Kartago

Jag vet bara en som dricker mer kaffe än jag själv: det är Klas Katt. Han har alltid precis druckit en kopp och är alltid sugen på ytterligare en kopp. Alltid. Han fjantar inte runt med en massa olika tramsiga italienska kaffevarianter, han dricker vanligt kaffe. Bullar kan han vara utan, men aldrig kaffe. Bra så. Har man bara kaffe så kan man hantera ensamheten på ett bättre sätt, oavsett om man är till sjöss eller sitter vid köksbordet. Om livet känns innehållslöst på gränsen till meningslöst, vad passar då bättre än att dricka en kopp kaffe! En dag när Klas sitter och läser en handbok om konsten att undvika arbete, får han oväntat besök av en gris som kommer för att vräka honom. Räddaren i nöden blir polaren Olle Ångest som undviker vräkningen genom att betala hyran och samtidigt ge den vräkande grisen ett enormt dåligt samvete. När väl grisen ger sig iväg tycker Olle naturligtvis att han gjort sig förtjänt av en kopp kaffe med Klas, som istället tar fram sin dammsugare, vilken han tidigare hävdat varit sönder. Olle Ångest tycker denna nonchalans suger och lämnar stället som ett stort frågetecken. I ett annat avsnitt är Klas redo att ge sig ut i världen men vet inte åt vilket håll han ska gå. Han får då rådet att gå dit näsan pekar, för att i nästa ögonblick inse att hans nos är rund… Ibland går han i en mörk tunnel, han lutar sig mot ett träd, går till sjöss, alltid med samma tomhet i blicken. En dag ger hansig ut i Vilda Västern och finner att även Västern är öken. Livet tycks vara, om inte en katastrof, så åtminstone meningslöst och näst intill hopplöst. Klas Katt lever i en frihet som han inte vet vad han ska göra med eller hur han ska förvalta. En katt som är cool utan att själv förstå det, som är omöjlig att inte tycka om trots att han andas utanförskap och kla(u)strofobi.

Lars Yngve