Monday April 6th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Karl Ove KnausgĂ„rd – Min Kamp – Norstedts

Snacket om KnausgĂ„rd och Min Kamp har varit sĂ„ intensivt och pĂ„gĂ„tt sĂ„ lĂ€nge att det kĂ€nns som man ska till att lĂ€sa boken för andra gĂ„ngen nĂ€r man vĂ€l viker upp den svenska utgĂ„van. UppstĂ„ndelsen har som bekant mest handlat om att verkligt privata saker beskrivs i denna sjĂ€lvbiografi (som författaren kallar roman), om hur berörda personer reagerat hemma i Norge och om att det till och med lĂ€r ha getts ut nĂ„gon sorts KnausgĂ„rdskodbok som ”avslöjar” fenomenet.

Man Ă€r ovanligt vĂ€l förberedd pĂ„ Min Kamp. ÄndĂ„ blir man överrumplad.

Visst förekommer det en massa privata saker och visst Ă€r boken utlĂ€mnande men det Ă€r inte det som Ă€r det knĂ€ckande. Nej, det som knockar en Ă€r att Min Kamp Ă€r sju resor bĂ€ttre Ă€n det mesta.  Och inte bara jĂ€mfört med andra böcker i samma stil. Det Ă€r starkt, fĂ€ngslande, Ă€rligt och till pĂ„ köpet vĂ€ldigt snyggt berĂ€ttat. KnausgĂ„rd Ă€r skarp till synes utan anstrĂ€ngning, han Ă€r vĂ€ldigt sĂ„ lĂ€ttlĂ€st att man flyger fram över sidorna. Han Ă€r djupt personlig utan att bli knepig och utan att gĂ„ för lĂ„ngt (tycker jag, men det hĂ„ller uppenbarligen inte alla i KnausgĂ„rds nĂ€rhet med om). Det man fastnar för Ă€r inte att KnausgĂ„rd skriver om hur hans farmor kissar pĂ„ sig, hans kĂ€nsla av att vara gift pĂ„ lĂ„tsas eller nĂ„gon av alla de andra avslöjande ”sanningarna”. Nej, det mĂ€rkvĂ€rdiga Ă€r att alltihop Ă€r sĂ„ övertygande att man direkt tror pĂ„ berĂ€ttelsen och sjunker in i den. Utan att man tĂ€nker pĂ„ det sĂ„ nĂ€rmast upplever man allt som skrivs. Ja, storyn glider faktiskt ur det specifika och över i en allmĂ€ngiltig historia. Det skulle lika gĂ€rna kunna vara en superrealistisk roman om en pĂ„hittad persons uppvĂ€xt berĂ€ttad av en extremt trovĂ€rdig berĂ€ttare (som kanske ljuger för glatta livet). Jag hĂ„ller pĂ„ att det Ă€r sjĂ€lva upplevelsen av konsten som Ă€r det viktiga (precis som KnausgĂ„rd sjĂ€lv om man skall tro boken, han skriver om det nĂ€r det gĂ€ller just konst;

”Jag hade lĂ€st konsthistoria ett tag, och var van vid att beskriva och analysera konst. Men det jag aldrig skrev om och som Ă€r det enda viktiga var upplevelsen av den. Dels för att jag inte kunde, dels för att kĂ€nslorna som bilderna lyfte inom mig stred mot allt jag hade lĂ€rt om vad konst var och vad den var till för. SĂ„ jag behöll det för mig sjĂ€lv.”

NÄ, det blir andra bullar i den hÀr romanen alltsÄ. Det Àr ganska lite KnausgÄrd behÄller för sig sjÀlv. Som hÀr t.ex. om att bo i Malmö:

”Med undantag för nĂ„gra förĂ€ldrar/../pĂ„ dagis kĂ€nner vi ingen hĂ€r. NĂ„got saknat Ă€r det inte, i varje fall inte för mig, umgĂ€ngeslivet fĂ„r jag Ă€ndĂ„ inget ut av. Jag sĂ€ger aldrig det jag egentligen tĂ€nker, aldrig det jag egentligen menar, utan hĂ€nger jĂ€mt pĂ„ den jag för tillfĂ€llet pratar med, lĂ„tsas som om det han eller hon sĂ€ger intresserar mig, utom nĂ€r jag dricker, för dĂ„ gĂ„r jag oftast för lĂ„ngt Ă„t andra hĂ„llet och vaknar sedan med grĂ€nsöverskridandets Ă„ngest, den som bara har vuxit med Ă„ren och numera kan pĂ„gĂ„ i veckor. NĂ€r jag dricker fĂ„r jag ocksĂ„ blackouts och tappar fullstĂ€ndigt kontrollen över mina handlingar, som för det mesta blir desperata och idiotiska men ibland desperata och farliga istĂ€llet. DĂ€rför dricker jag inte lĂ€ngre. Jag vill inte att nĂ„gon ska nĂ„ mig, jag vill inte att nĂ„gon ska se mig och sĂ„ har det ocksĂ„ blivit: ingen nĂ„r mig och ingen ser mig.” ).

Spelar det nÄgon större roll för upplevelsens skull dÄ, egentligen, om alltihop Àr sant och har hÀnt? Det gör det kanske för dem som det berÀttas om men sjÀlv skjuter jag ganska snabbt voyeuren i mig Ät sidan och gÄr upp i att följa dramat. Det Àr förbluffande fÀngslande fast det som hÀnder Àr ren vardag.

”Jag drog skjutdörren till kylen Ă„t sidan och tog ut tre halvlitrar Sprite, letade med blicken utmed hyllorna efter chips, hittade dem, tog tvĂ„ pĂ„sar, lade dem pĂ„ disken.

-Och sÄ ett paket Tiedemans Gul med papper, sa jag.

Hon vÀnde sig om och nappade Ät sig tobaken frÄn hyllan bakom ryggen.

-Rizla, sa hon utan att möta min blick.

- GĂ€rna det, sa jag.

Hon stack in det orangefÀrgade cigarettpappret under fliken pÄ det gula tobakspaketet och lade alltihop pÄ disken medan hon med sin andra hand började slÄ in priserna i kassan.

-Hundrafemtisjuochfemti, sa hon pÄ bred Kristiansandsdialekt.

Jag gav henne tvÄ hundralappar. Hon slog in det och ur kassalÄdan som gled ut plockade hon upp vÀxel. Trots att jag stod dÀr med framstrÀckt hand lade hon pengarna pÄ disken.

Varför det? Var det nÄgot med mig, nÄgot hon hade sett och inte gillade? Eller var hon bara slö? Det Àr ju brukligt för ett affÀrsbitrÀde att möta kundens blick nÄgon gÄng under pÄgÄende transaktion. Och hÄller man ut handen Àr det vÀl pÄ grÀnsen till förolÀmpande att lÀgga pengarna nÄgon annanstans? I alla fall demonstrativt?

Jag sÄg pÄ henne.

- Kan jag fÄ en kasse ocksÄ?

- Absolut, sa hon, knÀade lite och drog fram en vit plastkasse frÄn hyllan under disken.

- VarsÄgod.

- Tack, sa jag, lade ner varorna och gick ut. Lusten att ligga med henne, som snarare manifesterade sig i en kroppslig öppenhet och mjukhet Ă€n i begĂ€rets vanligare form, som ju Ă€r hĂ„rdare, mer akut, en sorts hopdragning av sinnena, varade hela vĂ€gen upp till huset. ”

NÀr man lÀser kan man inte lÄta bli att undra hur det gÄtt till, hur han tÀnkt. Och detta trots att KnausgÄrd redogjort för precis hur det gÄtt till i snart sagt varenda tidning i landet (Àven denna!). Man undrar ÀndÄ. Ska man tro författaren sÄ har han slÀppt pÄ kvalitetskraven, slÀppt hÀmningarna och plitat pÄ utan att försöka vara en bra författare. PÄ sÄ sÀtt har han blivit fri att skriva. I en intervju i p1 sÀger KnausgÄrd ungefÀr att han har en kÀnsla av att vem som helst skulle kunna skriva en sÄdan hÀr bok om man bara slÀpper duktighetsbojjorna och berÀttar pÄ.

Jag vet inte jag, det Àr sympatiskt men det kÀnns fullstÀndigt orimligt. Det krÀvs en författare lÄngt utöver det vanliga för att koka ihop en bok av den hÀr kalibern, för att man skall sitta och lÀsa om ölsmusslande tonÄringar, rockbandsrepningar och folk som gÄr och köper Sprite och cigg pÄ en bensinmack och ÀndÄ vÀnda blad i frenetisk takt.

Min Kamp Àr rörande, nostalgisk och stundtals riktigt rolig i första delen, elÀndig, skitigt och sorgsen andra. TvÀrtemot vad man skulle kunna tro efter allt snack i media blir det aldrig snaskigt trots avslöjande och ibland nÀrmast förnedrande scener. Jag sÀger det igen, det mÀrkvÀrdiga med boken Àr inte att nÄgon berÀttar ingÄende om sitt liv, det mÀrkvÀrdiga Àr att KnausgÄrd skriver sÄ förbannat bra om sitt liv. Min Kamp Àr utan tvekan Àr en av de bÀsta böckerna jag lÀst de senaste Ären, alla inkluderade.

Fredrik Hellström