Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Jag skall spotta pÄ era gravar

Text: Jan Sigurd. Att stiga pÄ Parisexpressen pÄ HovedbanegÄrden i Köpenhamn för första gÄngen Àr en upplevelse av dimensioner. I alla fall för ett par ressugna artonÄringar. Min kompis Adde och jag hade köpt biljetter i couchettevagn och nÀr tÄget lÀmnade Köpenhamn satt vi förvÀntansfulla och pratade i korridoren, han pÄ sin ryggsÀck och jag pÄ min. Det var en blÄ kvÀll efter en solig dag och Köpenhamn hade nÀstan kÀnts som en förstad till Paris. Vi samtalade en stund medan mörkret föll utanför tÄgfönstret och stadsbebyggelsen övergick i Äker och Àng. SÄ var det dags att uppsöka sin liggplats.

Vi Äkte till Frankrike för att se oss om och för att spela pÄ gatorna. Gick bÀgge i gymnasiet och efter att ha sommarjobbat halva sommaren tyckte vi att vi kunde unna oss en tÄgluffarresa till vÄra drömmars mÄl.

Efter nĂ„gra dagar i ett hett Paris tog vi tĂ„get till Rennes, en jĂ€rnvĂ€gsknut mitt i Bretagne. Det var nĂ€r Adde bestĂ€llt en banana split och jag ett glas rödvin pĂ„ ett cafĂ© vid stadens torg som vi sĂ„g affischen: Jag ska spotta pĂ„ era gravar
 av Boris Vian.

Punken var inte uppfunnen men det innebar inte att man inte kunde ha vĂ€rderingar i den riktningen. Och detta var utan tvivel en titel i vĂ„r smak. Inte nog med det. Boris Vian var en figur vi blivit synnerligen nyfikna pĂ„. Och det kunde vi tacka vĂ„r fransk­lĂ€rare för. Hon var en kraftig kvinna med stort hjĂ€rta och lĂ„r som enligt de elakaste av flickorna i klassen ”gick Ă€nda ner i skorna”. FrĂ„n ett av hennes pedagogiska ljudband hade vi i klassrummet lyssnat pĂ„ Boris Vian sjungande Le Deserteur, och eftersom vi bĂ€gge var pacifister tyckte vi det var en suverĂ€n protestsĂ„ng. Den drabbade oss i samma veva som vi skulle mönstra och jag vill inte pĂ„stĂ„ att den ensam fick mig att försöka undvika militĂ€rtjĂ€nstgöring, men den var klart inspirerande. Men han var ingen vanlig protestsĂ„ngare. Om kriget hade han till exempel skrivit:

Krigen fuskas bort

Det tycks mig helt enkelt vara pĂ„ sin plats att snarast fĂ€sta alla goda medborgares uppmĂ€rksamhet pĂ„ det dĂ„liga bruk man gör av deras skattepengar. Krigen Ă€r dĂ„ligt organiserade; det finns överlevande bland de stridande. Sanningen Ă€r hemsk: frĂ„n varje krig Ă„tervĂ€nder tusentals soldater friska och vĂ€lbehĂ„llna … Men vad kan man vĂ€nta sig
 vid varje krig upprepas samma olyckliga fenomen: man inkallar amatörer en masse. Kriget Ă€r dock inte vad som helst; det Ă€r till för att döda folk och det Ă€r nĂ„got man mĂ„ste lĂ€ra sig. Vad sker emellertid? I stĂ€llet för att lĂ€gga alla de ömtĂ„liga uppgifter som samverkar till lyckade fĂ€lttĂ„g i professionella hĂ€nder, anstĂ€ller bĂ„da sidor varje gĂ„ng tusentals icke specialiserade hantlangare som undervisas av Ă„ldrade eller lĂ„gt graderade yrkeskrigare, det vill sĂ€ga sĂ„dana som redan har fördĂ€rvat ett tidigare krig. För mig ligger det inget överraskande i en sĂ„dan motsĂ€gelse, upplyst som jag nu blivit genom dessa reflexioner; den uppkommer helt enkelt ur den sabotageanda som upprĂ€tthĂ„lls av de överlevande frĂ„n gĂ„ngna krig.

Jag har nedsvÀrtat amatörerna men Ànnu sorgligare Àr att vissa yrkesmÀn inte gör sin plikt. Det Àr förvisso oförsvarligt att en vanlig vÀrnpliktig kommer tillbaka oskadd frÄn fronten; men felet Àr att man kallar in vem som helst och alldeles för mÄnga. Varje sÄdan taktik har fördelen att förstöra enorma mÀngder materiel och kosta mycket pengar men nonchalerar det vÀsentliga: att bli av med den stridande soldaten!

Boris Vian hade genomskĂ„dat militarismens idĂ©. Men i stĂ€llet för att skriva gravallvarliga, pretentiösa pamfletter anvĂ€nde han diabolisk ironi och gĂ€rna sĂ„ngens uttrycksform. Han nyttjade helt enkelt humor för politiska syften. Vilket ocksĂ„ den amerikanske pianisten och lĂ„tskrivaren Tom Lehrer samt stĂ„uppkomikern Lenny Bruce gjorde. Det var deras bruk av humor som redskap som tilltalade oss. Humor med ett Ă€rende – dock inte tvunget politiskt. Men en meningsskapande humor.

Det var nÄgot annat ocksÄ med Boris Vian. Han hade spelat jazz pÄ trumpet och skrivit surrealistiska romaner. Allt det som vi ville göra. DÀrför hade han pÄ kort tid blivit vÄr gemensamma idol. Och denna kvÀll hade vi alltsÄ möjlighet att se en film han skrivit manus till. Ingen av oss tvekade en sekund.

Jag kan egentligen inte sÀga sÄ mycket om filmen. Den var frÄn femtiotalet och handlade om ett gÀng ungdomar som drog omkring pÄ vilda partyn och upptrÀdde utmanande, enligt den tidens normer.

Jag ska spotta pÄ era gravar, förstod jag lÄngt senare, hade förutom konstnÀrlig tillfredsstÀllelse ocksÄ inneburit en hel del bekymmer och obehag för Boris Vian. Han hade först givit ut boken 1946 under pseudonym. Den hade genast orsakat skandal och blivit en succé. Romanen lÀr ha tillkommit pÄ tio dagar och publicerades som en översÀttning av den dittills okÀnde, unge svarte författaren Vernon Sullivan. Vian stod som bokens översÀttare. Det Àr en hÀmndroman dÀr författaren moraliskt tar stÀllning för Amerikas rÀttslösa och förtryckta svarta.

Redan frÄn början misstÀnkte man att Vian inte var översÀttare utan upphovsman men det tog lÄng tid innan Vian erkÀnde. PÄ grund av dess öppna tendens uppstod snabbt en moralkampanj mot boken, och det restes krav pÄ att den skulle förbjudas och att författare och förlÀggare skulle Ätalas.

Medan hetskampanjen mot boken pÄgick som vÀrst intrÀffade ett uppmÀrksammat mord pÄ ett hotell i Montparnasse. En gift man som tagit in pÄ hotellet med sin Àlskarinna drÀpte henne pÄ rummet och försvann. Han hade sagt till portieren att kvinnan behövde vila och inte fick störas. NÀr man sÄ smÄningom bröt sig in hittade man Boris Vians bok pÄ nattduksbordet bredvid liket, uppslagen pÄ just det stÀlle dÀr det fanns en beskrivning av ett mord som genomförts pÄ samma sÀtt. Senare hittade man gÀrningsmannen dinglande frÄn en trÀdgren i en skog utanför Paris. Han hade tagit sitt liv.

Den tragiska historien gav nytt syre Ät kampanjen mot romanen. Och pÄ samma sÀtt som Lars Norén fick klÀ skott för polismorden som Àgde rum i svenska Malexander, blev Boris Vian syndabock genom det som engelsmÀnnen benÀmner guilt by association.

Det dröjde dock Ă€nda tills 1949 innan boken blev totalförbjuden och pĂ„ nyĂ„ret 1950 vĂ€cktes Ă„tal mot Vian och förlĂ€ggaren Jean d’Halluin. De dömdes bĂ„da till dryga böter för att ha sĂ„rat tukt och sedlighet. Vian fick böta 100 000 francs, vilket var en ansenlig summa pĂ„ den tiden.

Den sedlighetssÄrande författaren var i sjÀlva verket, som ju ofta fallet Àr bakom braskande rubriker och den spekulativa pressens tal om monster, en mycket vÀnlig och tillmötesgÄende person. Sartre och Simone de Beauvoir tillhörde hans vÀnner och den senare har beskrivit honom i följande ordalag:

Jag fann ingenting affekterat i hans lÄnga slÀta och vita ansikte, bara en oerhörd ÀlskvÀrdhet och ett slags envis öppenhjÀrtighet.

Boris Vian skrev musik, sÄnger och böcker. Romanen Jag skall spotta pÄ era gravar blev dock det verk som kom att följa eller förfölja honom till hans död. Man kan nÀstan sÀga att det blev hans död.

Tidigt insÄg man att romanen var möjlig att filmatisera. Ett filmmanuskript baserat pÄ boken skrevs av Vian och Jacques Dopagne, men ingen av dem tycks ha haft nÄgot med sjÀlva inspelningen att göra. FrÄn ax till limpa var det som oftast inom filmbranschen en lÄng och skumpig vÀg. Man bytte producent och regissör och till och med skÄdespelare under resans gÄng. Sommaren 1959 var filmen Àntligen klar och den 23 juni samlades alla som arbetat med filmen för en förhandsvisning pÄ en biograf i Paris. Vian hann bara se tio minuter av filmen innan han kollapsade i en hjÀrtattack och avled i biografsalongens mörker.

Detta visste Adde och jag dock ingenting om nÀr vi sorglöst reste vidare med gitarr och munharmonika, dragspel och flöjt, den dÀr sommaren femton Är efter den fatala premiÀrvisningen.