Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

DE BESTIALISKA (1960)


Jag ser en fruktansvĂ€rd massa filmer, runt tusen om Ă„ret, om jag inkluderar alla filmer jag ser om. Trots detta finns det förstĂ„s en massa klassiker jag aldrig har sett och kanske aldrig kommer att se. Jag föredrar ju fortfarande en kung fu-film framför ett tyskt tretimmars stumfilmsdrama frĂ„n 1920-talet. Jag ser hellre Jess Franco-filmer Ă€n Ömhetsbevis (om nu den kan kallas ”klassiker” – det fĂ„r vi vĂ€l Ă€ndĂ„ inte hoppas). Jag har fortfarande inte sett Ghandi och jag kĂ€nner mig Ă€rligt talat inte lockad att göra det. Och jag har inte sett merparten av Ingmar Bergmans produktion – det finns sĂ„ mycket annat att se istĂ€llet.

Men det finns trots allt en hel del filmer jag nÀstan skÀms över att inte ha sett. Filmer jag vill se, men det har aldrig blivit av att jag kollat in dem eller ens letat aktivt efter dem. Detta gÀller i synnerhet klassiska skrÀckfilmer, folk brukar ju omnÀmna mig som nÄgot slags skrÀckfilmsexpert. Men jag betar av dem i takt med att jag hittar dem.

En av dessa filmer Ă€r den franska De Bestialiska, betydligt bĂ€ttre kĂ€nd under originaltiteln Les Yeux SansVisage och dess engelska exporttitel Eyes without a face. Det finns Ă€ven en amerikansk, dubbad, omklippt drive-in-version av filmen med titeln The horror chamber of Dr. Faustus. Cool titel, men den fĂ„r filmen att lĂ„ta som en grindhouserulle och det förekommer ingen doktor med namnet Faustus… Filmen regisserades av Georges Franju och hade premiĂ€r 1960.

Nu har jag sett De Bestialiska, och det kom knappast som en överraskning att det hĂ€r Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n en grindhouserulle. Detta var Franjus andra lĂ„ngfilm, efter att tidigare frĂ€mst gjort kortfilmer, och han gjorde faktiskt  inte speciellt mĂ„nga filmer under resten av sin karriĂ€r; han dog 1987. I vilket fall, det hĂ€r Ă€r en fullkomligt underbar film – ett ”mood piece” framför de flesta andra.

De Bestialiska Ă€r filmad i strĂ„lande, stĂ€mningsfullt svartvitt och Pierre Brasseur spelar dr GĂ©nessier; en tosig kirurg vars unga dotter Christiane (Edith Scob) fĂ„tt sitt ansikte groteskt vanstĂ€llt i en bilolycka. Stackars Christiane gömmer sitt ansikte bakom en vit mask, medan den gamle galningen till doktor skickar ivĂ€g sin assistent, Louise, för att kidnappa unga, vackra kvinnor, vars ansikten GĂ©nessier skivar av och syr fast pĂ„ Christianes köttfĂ€rsnylle. Louise spelas av den italienska skĂ„despelerskan Alida Valli, som medverkade i en lĂ„ng, lĂ„ng rad filmer, men som för skrĂ€ckfilmsfans mest Ă€r kĂ€nd som en av hĂ€xorna i Dario Argentos Suspiria (1977 – och jag vĂ€grar anvĂ€nda dess svenska titel Flykten frĂ„n helvetet).

Efter att ha fĂ„tt sina ansikten bortkarvade, dödas offren, eller sĂ„ begĂ„r de sjĂ€lvmord, men plötsligt lyckas doktorn restaurera sin dotters skönhet. TyvĂ€rr varar det inte speciellt lĂ€nge. Efter nĂ„gra dagar börjar ansiktet att rasa ihop och hon Ă€r Ă„ter vanstĂ€lld. Hennes farsa mĂ„ste Ă„tergĂ„ till sitt bestialiska arbete – men nu har polisen börjat nysta i en ung kvinnas försvinnande. En av poliserna spelas förresten av Claude Brasseur; Pierres son i verkliga livet. En ung kvinna skickas till GĂ©nessiers klinik, dĂ€r hon gĂ„r under cover som patient med huvudvĂ€rk.

Och vad tycker stackars Christiane om allt det hĂ€r? Nja, hon Ă€r ju knappast glad. Hon Ă€r en sorgsen kvinna och detta Ă€r en sorgsen historia som bara kan sluta pĂ„ ett sĂ€tt – med poetisk rĂ€ttvisa.

Poetisk Àr ett av mÄnga ord man kan anvÀnda för att beskriva De Bestialiska. Dess bilder Àr bÄde mardrömsaktiga och vackra. Christine i sin mask Àr en uppenbarelse som fÄr nackhÄren att resa sig pÄ ett behagligt sÀtt. Men detta Àr ocksÄ en svart humoristisk film, nÄgot Maurice Jarre tagit fasta pÄ i sin filmmusik. NÄgra av filmens musikaliska teman Àr inspirerade av cirkusmusik, vilket lÄter bÄde orovÀckande, kusligt och glÀdjefyllt.

Jag nÀmnde Jess Franco i den hÀr recensionens första stycke, och vÄr kÀre spanjor Àr en regissör som lÄtit sig inspireras en hel del av Franjus mÀsterverk. Franco har Äterkommit till temat flera gÄnger, och hans mest uppenbara hommage Àr den fantastiska Faceless med bland andra Brigitte Lahaie, Chris Mitchum och Telly Savalas.

Just det, jag mĂ„ste förstĂ„s pĂ„peka att alla unga skĂ„despelerskor i filmen Ă€r oerhört tjusiga, och operationsscenerna Ă€r vĂ€ldigt grafiska för sin tid och kan upplevas som snaskiga och svĂ„ra att se Ă€ven idag. Trots detta slĂ€pptes filmen igenom helt oklippt i Sverige nĂ€r det begav sig – kanske betraktade BiografbyrĂ„n filmen som konst och inte skrĂ€ck; den Ă€r ju fransk…

Gör dig sjĂ€lv en tjĂ€nst och kolla in den hĂ€r filmen, den finns ute pĂ„ diverse flotta, utlĂ€ndska DVD:er. De Bestialiska Ă€r en av de absolut bĂ€sta skrĂ€ckfilmer – och filmer rent allmĂ€nt – du kan hitta dĂ€r ute.

Pidde Andersson