Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

GNESTA-KALLE »AND HIS MOOGMEN«

Text: Robert K Huselius. Strax efter att Robert Moog lanserat den första synten med klaviatur runt mitten av 60-talet, gav Walter (sedermera Wendy) Carlos ut LP:n Switched-on Bach. Den var menad som ett seriöst försök att omtolka Bachs tidlösa musik för en ny generation instrument (och lyssnare), men togs emot som en lustig novelty-grej, och syntar blev ett tag framöver mest stĂ€mplade som nĂ„got för halvseriösa musiker att göra skojiga ljud med (trots t.ex. Beatles vackra moogklanger pĂ„ LP:n Abbey Road). I sĂ€rskilda avdelningar av fashionabla butiker för begagnade skivor kan man numera hitta mĂ€ngder av skivor som alla Ă€r frĂ„n tidigt 70-tal och har moog i titeln; nya hits, gamla hits, easy listening, bossanova, etc – de flesta förmodligen bestĂ„ende av ganska fjompiga, platta ljud frĂ„n taskigt programmerade syntar.

Vilket för oss in pÄ Àmnet för denna artikel.

NÀr jag gick i gymnasiet i Katrineholm, roade jag och en klasskamrat oss ibland med att gÄ till second hand-butiken Möbelmagasinet och kolla in fula LP-omslag. Favoriterna brukade vi stÀlla i ett hörn för sig; det var 70-talsdansband i för trÄnga kostymer, »sommarens hits«-samlingar med smaklösa bilder av halvnakna tjejer samt nÄgra olidligt genomkristet leende vissÄngare. Att faktiskt köpa nÄgon av dessa skivor kom inte ens pÄ frÄga, och vi kunde inte tÀnka oss att nÄgon annan nÄgonsin skulle vilja göra det.

Jag tror att jag nĂ„gonsin bara köpte en enda skiva dĂ€rifrĂ„n. Den kostade (som de alla gjorde) tio kronor, och omslaget pryddes av Neil Armstrong pĂ„ mĂ„nen samt texten ‘NY-GAMMAL KULTIS – GNESTA-KALLE »AND HIS MOOGMEN«’. Gnesta-Kalle och moog-synt? Kombinationen verkade nĂ€stan för bisarr för att vara sann. Baksidan förtĂ€ljde att skivan var inspelad 1973, vilket om möjligt gjorde saken Ă€nnu bĂ€ttre, eftersom jag redan dĂ„ var onaturligt fascinerad av tidig elektronisk musik. Vad kunde det hĂ€r vara för nĂ„got skoj?

VĂ€l hemma med skivan uppfylldes alla mina förhoppningar. Jag hade rĂ„kat pĂ„ nĂ„got monumentalt! Vad som skulle kunna vara en starkt tidsbunden, hafsig och tramsig lustighet, visade sig vara den första gammeldansmusiken jag pĂ„ fullt allvar kunnat lyssna pĂ„; helt utan löje eller ironiska grimaser. Ja, sanna mina ord; den hĂ€r skivan Ă€r bra! Spelet Ă€r livfullt, svĂ€ngigt och tight utan att bli töntigt gammeltjoigt, arrangemangen Ă€r snygga utan att vara överlastade, soundet Ă€r frĂ€scht
 men huvudingrediensen Ă€r naturligtvis synten.

Synten Àr, inte helt ovÀntat, den ingrediens som verkligen »gör« den hÀr skivan. Den Àr i:et under pricken snarare Àn pricken över i. Stora, fantasifulla variationer av susande, pipande, knorrande, böljande klanger strömmar ur Benny Anderssons moog, och detta utan att det kÀnns pÄklistrat för fem öre; alla lÄtar Àr sÄ vÀlarrangerade att syntstÀmmorna blir totalt integrerade i helheten. Nej, nÄgra tramsiga lustigheter handlar det sannerligen inte om; snarare slÄs man av att Gnesta-Kalles traditionella form av dansmusik Àr som gjord för att kryddas med vackra klanger frÄn det tidiga 70-talets syntar.

(Ja, det Ă€r »den« Benny Andersson det handlar om. Han som hade med en minimoog i scenframförandet av Waterloo Ă„ret dĂ€rpĂ„. Kanske Ă€r det hans medverkan pĂ„ den hĂ€r skivan som gjorde att en kompis till mig sĂ„g den för femhundra spĂ€nn pĂ„ en skivmĂ€ssa
)

Visst, hÀr och dÀr kommer visserligen en syntmelodi som verkligen sticker ut; men du mÄste komma ihÄg, att det knappast Àr en plastig Casio frÄn 1982 det handlar om, utan en synnerligen vÀlprogrammerad moog. De elektroniska klangerna hÀr Àr feta. Och visst, jag ska inte lÄtsas som om det hÀr inte Àr en skiva man har roligt Ät; men den gör sig aldrig till Ätlöje. Man skrattar med musiken, inte Ät den.

Ny-gammal kultis Ă€r inte bara en bra skiva; jag vĂ„gar pĂ„stĂ„ att den, i ordets sanna bemĂ€rkelse, Ă€r progressiv. SĂ€kert bland det mest progressiva som nĂ„gonsin spelats in i försiktiga lilla kappvĂ€ndar-Sverige – bara nĂ„gra snĂ€pp under PĂ€rson Sound. Den borde ha en skyhög kultstatus, men Ă€r nog alldeles för okĂ€nd för det. Vi vĂ€ntar otĂ„ligt pĂ„ CD-utgĂ„van.