Monday May 20th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

TvÄ lÀnders klasser

Text: Sofi Oksanen. ”Tre arbetare fĂ€ngslades, det var under Stalintiden. Den förste kom pĂ„ jobb tre minuter försenad och var med andra ord en uppenbar sabotör. Den andre kom tre minuter för tidigt. Han var naturligtvis spion. Den tredje kom vid exakt rĂ€tt tidpunkt. Han fĂ€ngslades för att han utan tvivel Ă€gde en vĂ€sterlĂ€ndsk klocka.”

Proletariatets paradisiska tillvaro, kommunismen, skulle enligt Nikita Chrusjtjov uppnÄs senast 1980 i Sovjetunionen. Jag var dÄ tre Är gammal och bodde i ett av Nikita Àlskat höghuskomplex i Sovjet-Estland eftersom mina förÀldrar var pÄ arbetskommendering dÀr.

Kommunismen varken syntes eller hördes av, men Nikita hade i alla fall frĂ€mjat saken genom sin bostadsplanering. LasnamĂ€es identiska kolosser fortsatte sĂ„ lĂ„ngt ögat kunde nĂ„. Det största höghuset hade 288 bostĂ€der. Och det fanns totalt 650 höghus i förorten. Det var ocksĂ„ ungefĂ€r allt som fanns. I planeringsskedet lĂ€r man ha ritat upp biografer, restauranger och annan service, men det förblev skisser. Man planerade en förort för 140 000 personer, pĂ„ 1980-talet var det faktiska invĂ„narantalet 112 000. BostĂ€derna liknade varandra, liksom möblerna. Köken var rĂ€tt smĂ„ eftersom kök var onödiga för en sovjetisk familj – i idealsamhĂ€llet skulle alla Ă€ta i samkök. Köken var alltsĂ„ inte avsedda för att trivas i, för tidskrĂ€vande matlagning eller för gemensamma familjemĂ„ltider och dĂ€rför var vĂ„rt köksbord mycket litet, Ă€ven om bostaden annars var stor. Det fanns inget utrymme för en matgrupp.

Nu nĂ€r jag hĂ„ller pĂ„ och skaffar mig möbler till mitt eget hem har jag insett att matgrupper fortfarande representerar borgerlighet, Ă€ven i Finland. Den som Ă€ger ifrĂ„ga varande möbler har ett visst förflutet, ett sĂ„dant som möjliggör att man utfodrar sĂ€llskap, Ă€gnar sig Ă„t söndagsluncher eller Ă„tminstone juldagsmiddagar. De representerar ett liv dĂ€r det finns tid och möjligheter att tillreda mĂ„ltider som bestĂ„r av flera rĂ€tter – man skaffar inte en matgrupp för att servera Kotipizza. Matgruppsfamiljen Ă€r ocksĂ„ ett socialt sett rikt hushĂ„ll som omges av en stor slĂ€kt eller vĂ€nkrets, familjen har m.a.o. nĂ„tt, om inte ekonomiskt vĂ€lstĂ„nd, sĂ„ Ă„tminstone den statusen. I BerghĂ€ll i Helsingfors dĂ€r jag numera bor finns överhuvudtaget vĂ€ldigt fĂ„ bostĂ€der dĂ€r det ens finns utrymme för en matgrupp.

LasnamĂ€e restes under eran av socialistiskt byggande. Kommunismen lĂ„g pĂ„ ett stenkasts avstĂ„nd, först gĂ€llde det bara att forma det socialistiska samhĂ€llet. Inom socialismen skulle mĂ€nniskan vĂ€xa och bli ny: arbetsĂ€lskande, Ă€rlig och trogen sitt eget fosterland. LĂ€ttja skulle bli en skam! Arbetslöshet var omöjlig redan som tanke för i ett socialistiskt land fanns det arbete Ă„t alla. SpĂ€nnande var ocksĂ„ utsikten att pengarna skulle försvinna i det kommunistiska samhĂ€llet, pengar var ett kapitalistiskt gissel och lön i form av pengar skulle ocksĂ„ det bli ett minne blott. Partiet och staten skulle ta hand om alla behov. ArmĂ©n skulle behövas för att trygga resultaten av det socialistiska arbetet. Det klasslösa samhĂ€llet var grunden för allting och samtidigt med klasserna skulle Ă€ven samhĂ€llskonflikterna försvinna. DĂ€rför skulle ingen lĂ€ngre ha nĂ„gra bekymmer i det kommunistiska samhĂ€llet. Men Ă€ven om de mot Sovjetunionen fientliga klasserna redan efter bĂ€sta förmĂ„ga hade utplĂ„nats fanns det kvar gamla rester och ett klasstĂ€nkande som skapade konflikter. Åldringar och andra som vuxit upp i ett borgerligt samhĂ€lle höll fast vid gamla vĂ€rden och mĂ„ste fostras till ett nytt tĂ€nkande. DĂ€rför skapades den socialistiska litteraturen.

År 1980 dĂ„ kommunismen redan borde ha lagt sig över landet var asfalten i LasnamĂ€e full av sprickor, ohyra frodades i knutarna och i de fĂ„ butikerna pĂ„ omrĂ„det fanns i stort sett inga leksaker till salu. SandlĂ„dorna utnyttjades nĂ€rmast av katter. PĂ„ de breda gatorna rörde sig bara kollektivtrafik och det fanns inga större parkeringsplatser eftersom privatbilarna var fĂ„ – ur sovjetisk synvinkel var de dock mĂ„nga. I finlĂ€ndska turisters ögon representerar bostadsomrĂ„dena LasnamĂ€e och MustamĂ€e idag förslummad sovjetarkitektur nĂ€r den Ă€r som vĂ€rst och mĂ„nga anser förorterna otrygga. Min vĂ€n kompositören JĂŒri Reinvere som vuxit upp i MustamĂ€e minns omrĂ„det frĂ„n sin barndom som inspirerande och det geometriska i MustamĂ€es arktitektur – vita hus i kontrast mot en blĂ„ himmel – skapade grunden för hans senare kompositioner, dĂ€r det alltid finns en strĂ€van till symmetri. Jag trivs sjĂ€lv med sovjetestetiken. Jag saknar inte hammaren och skĂ€ran för att pĂ„minnas om totalitarismen men sovjetestetiken – symbolen för en blodig utopi och ett samhĂ€lle som med vĂ„ld gjorts skenbart klasslöst – var för mig en normal och hemtrevlig barndomsomgivning och LasnamĂ€e representerar inte för mig samma sorts hopplöshet eller dysterhet som för mĂ„nga finlĂ€ndska turister som har svĂ„rt att förstĂ„ varför inte alla som bor i LasnamĂ€e bara flyttar bort.

Min barndomsmiljö formades ocksÄ av bokhyllorna som fanns i varje estniskt hem oberoende av utbildningsnivÄ. I Finland har bokhyllan bildningsstatus. I Estland har priset pÄ böcker stigit efter nysjÀlvstÀndigheten, bokens vÀg till hemmens hyllor har med andra ord försvÄrats av olika skÀl Àn under sovjettiden dÄ böckerna var billiga men det var svÄrt att fÄ tag pÄ de mest intressanta titlarna. För det behövdes kontakter eller tÄlmodigt köande. Otvivelaktigt pÄverkades esternas bokhunger Àven av televisionens smala programutbud men trots det kan man med gott hjÀrta sÀga att kulturkonsumtion i Sovjetunionen inte var ett tecken pÄ social stÀllning och till exempel var opera inget elitistiskt. Alla besökte operan för biljetterna var billiga. I Finland Àr mÄhÀnda samtliga samhÀllsklasser lÀsande och biblioteken erbjuder demokratiskt alla lÀsmöjligheter men proppfulla bokhyllor och operabesök Àr ÀndÄ epitet för de högre klasserna. Operahuset Estonia pryddes dock av texten Konsten tillhör folket.

I JyvĂ€skylĂ€ har jag vuxit upp i medelklassomrĂ„de med egnahemshus, dĂ€r ”stadens hyreshus” med sitt obestĂ€mbara rykte bildade en egen enklav. Polisen ryckte ibland ut till höghusomrĂ„det, men aldrig till egnahemshusen. Efter Ă„ren i JyvĂ€skylĂ€ trivs jag inte i segregerade omrĂ„den, Ă€ven om mitt nuvarande hem finns i BerghĂ€ll – ett omrĂ„de med stark arbetarprĂ€gel. Trots BerghĂ€lls historia Ă€r stadsdelen idag befolkad av alla samhĂ€llsklasser, hĂ€r finns ocksĂ„ invandrare och bostadslösa, och det Ă€r kanske dĂ€rför jag trivs sĂ„ bra – min barndoms hemtrevligaste omrĂ„den var de dĂ€r alla sorts mĂ€nniskor bodde.

Estlands nysjÀlvstÀndighet medförde att bostÀderna privatiserades och dÀrför befinner man sig idag i den lite mÀrkliga situationen att ingens förmögenhet eller bakgrund kan bestÀmmas utifrÄn bostadsomrÄdet, förutom de nyrikas som bor i hus med egendomliga arkitektoniska lösningar. NÀr man i Helsingfors kan göra en klassresa genom att promenera frÄn Kronohagen via Södra kajen till de bostadslösa i BerghÀll, Àr en motsvarande samhÀllelig kartlÀggning till fots inte lika enkel i dagens Estland. I Sovjet-Estland tillhörde bostÀderna arbetsgivaren eller var en del av det kommunala bostadsbestÄndet. I och med sjÀlvstÀndigheten privatiserades bostÀderna och hyresgÀsterna kunde lösa in sin bostad till ett symboliskt pris. Som en följd av det bor det nu mÀnniskor frÄn alla samhÀllsklasser i samma hus. Och eftersom folk har sÄ pass olika möjligheter att delta i t.ex. grundrenoveringar har det blivit det problematiskt att utföra sÄdana. DÀrför ser husen ut ungefÀr som förr. Journalisten Antti Sarasmo pÄpekade i tidningen Baltic Guide (aug. 2009) att invÄnarna i LasnamÀe utgör ett demokratiskt genomsnitt av befolkningen.

Kontaktekonomins principer

Sovjetledarnas och partiet ansÄg inte att byggande av egnahemshus skulle gynnas. Eftersom invÄnarantalet i Tallinn p.g.a. Stalins befolkningspolitik fördubblades pÄ ett Ärtionde var bostadsbristen konstant och man var tvungen att tillÄta ett visst egnahemshusbyggande. Man fick dock inte tala om egnahemshus (eramaj pÄ estniska) för privategendom var förbjuden av ideologiska skÀl och dÀrför hittade man pÄ nya namn för husen, till exempel isiklik elamu (personligt bostadshus) eller individuaalelamu.

Eftersom egnahemshus var sĂ„ eftertraktade och sĂ€llsynta var de pojkar och flickor som vuxit upp i sĂ„dana begĂ€rliga pĂ„ Ă€ktenskapsmarknaden; svĂ€rförĂ€ldrar med ett egnahemshus eller t.o.m. en nedre vĂ„ning Ă„tskild för det unga paret var lysande framtidsperspektiv i ett land dĂ€r en egen bostad krĂ€vde Ă„ratal av köande – för att inte tala om det kommande arvet! Detsamma gĂ€llde bilar. SovjetmĂ€nniskan behövde naturligtvis bara allmĂ€nna transportmedel sĂ„ införskaffandet av en bil var liksom införskaffandet av en bostad ett komplicerat projekt. MĂ€tt i Ă„r tog det lika lĂ€nge som att skapa sig en karriĂ€r. ”Pojkens förĂ€ldrar har bil” var en perfekt rekommendation för vilken flicka som helst och för hennes förĂ€ldrar. En Ă€nnu bĂ€ttre rekommendation var ”Pojkens morbror bor i Kanada/Sverige/USA/Australien/Finland.”

I skolhierarkin övertrumfades de mest skötsamma pionjĂ€rerna av barn som Ă€gde en kulspetspenna eller en penal frĂ„n vĂ€st – tecken pĂ„ att familjen hade kontakter! Under en tid dĂ„ sĂ„dana hĂ€r njutbara skolattiraljer inte Ă€nnu rörde sig över grĂ€nsen kunde man sticka ut genom ett paket som t.ex. innehöll tyg frĂ„n Sverige för en skoluniform. OcksĂ„ under den enhetliga skoluniformens tid var det möjligt att stiga i hierarkin, en hierarki som egentligen inte skulle finnas tack vare den enhetliga klĂ€dseln.

IstĂ€llet för femĂ„rsplanerna skapade de socialistiska samhĂ€llena, som i verkligheten byggde pĂ„ bytesekonomi, upp ett klassamhĂ€lle dĂ€r materia och kontakter formade ens klasstillhörighet. Pengar hade ingen betydelse i sig eftersom man utan kontakter inte kunde skaffa sig nĂ„got. Rubler eller inte, utan kontakter sĂ„ldes inget under disk, NĂ€r man i Finland om en person kan sĂ€ga: ”Han har pengar” eller ”DĂ€r har vi en som verkligen inte saknar kontanter” var motsvarande uttryck onödiga i Sovjet-Estland. Fast man jagade vĂ€stvaluta som staten jagade folket, finska mark eller dollar, hade ingen sĂ„dana mĂ€ngder att personen i frĂ„ga skulle ha klassats som rik. ”Han har pengar” ersattes av uttrycket ”Han har en bil” eller ”Hon har slĂ€ktingar i Sverige”.

I arbetarnas drömstat bildade de makthavande en nomenklatura och alla som tillhörde den var i praktiken partimedlemmar. Nomenklaturans liv var bekvĂ€mt och förmĂ„nerna obegrĂ€nsade – medlemmarna i nomenklaturan behövde inte köa. Med hjĂ€lp av kontakter och materia var en stigning socialt Ă€ndĂ„ möjlig ocksĂ„ utan partimedlemskap, dessutom var det inte alldeles enkelt att bli medlem. Man ville nĂ€mligen inte ha alltför mĂ„nga akademiker i partiet: den lĂ€mpliga proportionen var en akademiker mot tre arbetare. DĂ„ skulle akademikerna inte fĂ„ ett övertag och kunna genomföra revolution. Den vanliga arbetaren betraktades som en laglydig medborgare som inte efterstrĂ€vade makt och inte ville rubba de makthavandes stĂ€llning.

Även om adelns betydelse upphörde i och med att balttyskarna försvann var födelseursprunget inte helt betydelselöst i arbetarnas paradis. Om man hade fel förĂ€ldrar, d.v.s. sĂ„dana som betraktades som klassfiender eller annars bara fientliga mot Sovjetunionen skapade det mĂ„nga olika sorters hinder för en. Klassglastaket kom emot överallt om slĂ€ktbakgrunden var fel. Sovjetunionen rĂ€ttfĂ€rdiggjorde marginalisering och brott mot mĂ€nskliga rĂ€ttigheter utifrĂ„n klassmotiv. OcksĂ„ prĂ€sterskapet – det som fanns kvar – rĂ„kade ut för förföljelse. Bland dem som utsattes för ”skjutsningar” fanns mĂ„nga personer som ur sovjetmaktens synvinkel hörde till problematiska trossamfund sĂ„som Jehovas vittnen. Genom nysjĂ€lvstĂ€ndigheten fick kyrkan betydande hjĂ€lp frĂ„n vĂ€st och prĂ€sterskapet byggde upp sina led igen med hjĂ€lp bl.a. frĂ„n den evangelisk-luterska kyrkan i Finland. Skjutsade blev inte bara de som hörde till fel trossamfund utan ocksĂ„ de som hade fel klassbakgrund. De mĂ€nniskor som definierades som kulaker antingen dödades, arresterades eller utsattes för ”skjutsning”. Rehabiliteringen av dem Ă€gde rum först efter nysjĂ€lvstĂ€ndigheten som samtidigt gjorde slut pĂ„ förtryck baserat pĂ„ fiktiv eller reell klassbakgrund.

I och med sovjetkoloniseringen var ryssarna i Estland sjĂ€lvfallet en grupp i privilegierad stĂ€llning och de hade t.ex. lĂ€ttare att fĂ„ bostad. Deras sprĂ„k gynnades och en est som talade estniska i butiken blev ofta besvarad pĂ„ ryska: ”Tala mĂ€nniskosprĂ„k!” Estniska rĂ€knades alltsĂ„ inte ens som ett mĂ€nskligt sprĂ„k. Under det nya Estland har ryssarna förlorat sina av etniska skĂ€l beviljade förmĂ„ner och förutsĂ€tts kunna landets officiella sprĂ„k, vilket inte har skett utan konflikter.

Kapitalismens och bristekonomins kollision

Byggandet av kommunismen skedde inte i önskvĂ€rd takt och vĂ€stkultur sipprade in genom hĂ„len i jĂ€rnridĂ„n trots makthavarnas motstĂ„nd. Den imperialistiska drycken Pepsi landsteg i min barndoms Sovjet och blev snabbt den populĂ€raste drycken. Jag brydde mig inte om Pepsi – i Finland var lemonad inte deficit – men tyvĂ€rr var denna buteljerade dryck, vid sidan av kaffe och te, den enda min mamma av hygieniska skĂ€l lĂ€t mig dricka nĂ€r vi var pĂ„ restaurang. Pepsi var ocksĂ„ den enda alkoholfria drycken och den servitrisen rekommenderade till vilken matrĂ€tt som helst. Den ultimata gourmetdrickan alltsĂ„.

Saker som inte dög för överklassen i vĂ€st blev i Sovjet en metonymi för framgĂ„ng: vĂ€sterlĂ€ndska trĂ€ningsdrĂ€kter, vindtygsjackor och tennisstrumpor och klĂ€der försedda med SeppĂ€lĂ€s logo var guld vĂ€rda. Och de utlĂ€ndska turisterna – de ofta i vitt klĂ€dda finlĂ€ndarna – representerade den egentliga överklassen, kolonialherreklassen. Bara sommarhjĂ€lmarna fattades. Kolonialherrarnas ljusa fĂ€rgkod hade Ă€ven andra betydelser: de sovjetiska tvĂ€ttmedlen var av sĂ„ lĂ„g kvalitet att det inte var alldeles lĂ€tt att tvĂ€tta vita klĂ€der. Dessutom fanns det smuts och damm överallt i Sovjet sĂ„ det var inte förnuftigt att till vardags gĂ„ i vita klĂ€der, för att inte tala om strumpor. DĂ€rför blev det vita frĂ„n vĂ€st ett nytt tecken pĂ„ överklass. Skiljelinjerna fanns lite överallt: lokalbefolkningen hade inget Ă€rende till valutabarerna dĂ€r man kunde hitta varor som inte fanns i butikerna för ursprungsbefolkningen. Var man klĂ€dd som en kolonialherre gick vardagsbestyren lĂ€ttare att utrĂ€tta och man fick ocksĂ„ gĂ„ förbi kön till rubelrestaurangerna. Man kan alltsĂ„ sĂ€ga att köandet var ett slags klassbarometer. Nomenklaturans medlemmar och vĂ€sterlĂ€nningarna behövde inte köa, det var infördingarnas ensamrĂ€tt. Köandet definierade ocksĂ„ folks fritid för all fritid gick Ă„t till köande. UnderhĂ„llningsindustrins produkter som strömmade in i landet efter nysjĂ€lvstĂ€ndigheten avslöjar Ă€ven att man nu hade tid att Ă€gna sig Ă„t nöjen. Tidigare anvĂ€ndes den tiden till att fĂ„ vardagen i kontaktsamhĂ€llet att rulla. Det nya Estland tog ivrigt emot konsumerismen. I Finland Ă€r den konsumerande individens historia lĂ€ngre men den status man skapar genom sin konsumtion mycket annorlunda Ă€n i Estland, dĂ€r de yttre tecknen pĂ„ vĂ€lmĂ„ga fortfarande Ă€r viktiga. Estland har mer av bling-bling och det Ă€r vanligt att leasa en stĂ„tlig bil. FinlĂ€ndaren vill Ă€ga sin bostad, sin bil och sin bĂ„t medan det i Estland Ă€r viktigare att se ut som om man kunde Ă€ga. Det Ă€r inget under för Ă€goförhĂ„llandena har stĂ€ndigt förĂ€ndrats och den Ă€gande klassen Ă€r frĂ„n Ă„rtionde till Ă„rtionde ung medan gamla pengar saknas.

Den egendom min familj hade i Finland gjorde att vi tedde oss rika i Sovjetunionen: en gammal bil, ett egnahemshus och klÀder frÄn SeppÀlÀ. I Finland Àr inget av det hÀr i sig ett tecken pÄ nÄgon viss klasstillhörighet. Min barndom och ungdom tillbringades alltsÄ i tvÄ olika samhÀllsklasser: i Finland tillhörde vi den lÀgre medelklassen och för att klÀttra krÀvdes bara att vi Äkte över grÀnsen till Sovjet. Klassresan var alltsÄ kort och snabb. Ett motsvarande fenomen torde vara ovanlig i det moderna Europa och under min livstid har det inte till Finland anlÀnt folk frÄn andra lÀnder som skulle ha fÄtt en högre status Àn finlÀndarna, i Finland Àr en utlÀnning alltid en andra klass medborgare.

Sovjetmaterians status i vĂ€st var lĂ„g och att öppna en butik i vĂ€st som sĂ„lde sovjetgrejer hade inte skapat nĂ„gra köer, uppkomst av en professionell köar-yrkesgrupp eller nĂ„got annat lika vilt vilket blev pĂ„följden nĂ€r de första McDonalds öppnades bakom grĂ€nsen (Ă€ven om jag Ă€r av den Ă„sikten att vĂ€l lönar sig att kĂ€mpa om att fĂ„ rejĂ€l sovjetisk seljanka). Sovjetkvaliteten var ofta lĂ„g, men inte heller sovjetdesignen tilltalade folk i vĂ€st. Ett föremĂ„l som börjat tillverkas i Sovjet producerades lĂ€nge, sĂ„ lĂ€nge att det var helt omöjligt att förestĂ€lla sig t.ex. ett dricksglas av annan modell Ă€n den som fanns. Det var onödigt att inbilla sig att man hade brytt sig om att förbĂ€ttra designen. Att uppdatera var ett frĂ€mmande begrepp – det gĂ€llde allting. Ett föremĂ„l eller en möbel formade sin omgivning i Ă„ratal. Konsthistorikern Kai Lobjakas har sagt att om nĂ„gon mer sĂ€llsynt produkt (till exempel nya Tarbeklaas-glas) började sĂ€ljas sĂ„ slogs man om dem och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt blev dessa föremĂ„l symboler för vardagslivets prövningar, bevis pĂ„ en vunnen kamp. Till exempel var rökglaset som Tarbeklaas skapade pĂ„ 50-talet en verklig skatt och man fick det inte nĂ„gon annanstans i Sovjetunionen. Estnisk design var i ropet i hela republiken för Estland var Sovjets vĂ€stligaste del. NĂ€r man förde med sig dessa dyrbara föremĂ„l till Finland förlorade de sin status. I en finlĂ€ndsk bokhylla var ett estniskt rökglas bara ett bevis pĂ„ ens konstighet och lite skrattretande.

Planekonomins följder för designen innebar en opersonlig, tidlös och icke-individuell visuell vĂ€rld. Sovjetdesignen var anonym. Det smala utbudet gĂ€llde ocksĂ„ media. Det fanns en damtidning, Noukogude Naine. PĂ„ dess första sida fanns alltid samma sentens: Koigi maade proletaarlased, ĂŒhinege! (ProletĂ€rer i alla lĂ€nder, förena er!) Pressen koncentrerade sig pĂ„ att berĂ€tta om arbetarnas liv och den proletĂ€ra revolutionens högtidsdag – julen och pĂ„sken och de andra kyrkliga högtiderna frĂ„n det sjĂ€lvstĂ€ndiga Estlands tid var förbjudna, stĂ€mplade som gamla, motbjudande och borgerliga. Inte konstigt att damtidningar utan klasshysteri frĂ„n vĂ€st stod högt i kurs.

Genom postluckan i vÄrt hem i JyvÀskylÀ droppade det regelbundet in en uppmaning till proletÀrt förenande, tidningen Kodumaa, som var den enda som fick skickas till utlandsester. Den var inpackad i ett kuvert tillverkat av brunt ryskt kraftpapper. BokstÀverna pÄ adresslappen var alltid utspridda för att paketet utsatts för hÄrdhÀnt behandling. Kraftpappret luktade sÄ kraftigt att man visste att tidningen kommit utan att ens behöva se den. Det har förblivit ett mysterium för mig hur sovjetpropagandisterna kunde inbilla sig att ifrÄga varande tidning kunde fungera som lockbete i vÀst nÀr det genom brevlÄdan samtidigt droppade in fÀrggrann reklam för tidningen Anna med allehanda rese- och billotterier.

Det hindrade inte Sovjetledarna att försöka motarbeta den vÀsterlÀndska degenereringen och minska kapitalismens dragningskraft. NÀr man i Sovjet förstod att diskodansen i vilket fall som helst skulle nÄ landet satte man snabbt alla gymnastiklÀrare pÄ kurs i diskodans sÄ att de skulle kunna lÀra ut sovjetisk diskodans. I Estland minns man Ànnu de absurda farserna med styva gymnastiklÀrare som drog kurser i sovjetisk diskodans med entydigt bestÀmda rörelsemönster.

Den viktigaste historien

NĂ€r jag diskuterade med journalisten Kaja Kunnas mĂ€rkte vi att det i bĂ„das estniska slĂ€kt fanns en historia framom andra, den allra viktigaste identitetsberĂ€ttelsen: den hur vĂ„ra förfĂ€der köpte sig fria och fick ett eget namn. SlĂ€kten Kunnas frigörelse började med att namnet GrĂŒnthal gavs Ă„t slĂ€ktens förfĂ€der under livegenskapens tid pĂ„ Ösel. Namnet hĂ€rrörde sig frĂ„n att slĂ€kten var bosatt pĂ„ en mycket frodig plats. Även om ett eget namn inte betydde fullstĂ€ndig frigörelse frĂ„n godsherren avslöjade det Ă€ndĂ„ att man hade en lite bĂ€ttre stĂ€llning Ă€n den vanliga stataren. Kunnas förfader hade fĂ„tt godsherrens godkĂ€nnande som kock pĂ„ gĂ„rden och fick bli förryttare under jakten. NĂ€r livegenskapen officiellt upphörde fick Kajas farfars far Karl GrĂŒnthal flytta frĂ„n Ösel till Kuivastu gĂ€stgiveri i Muhu och lyckades dĂ€r förtjĂ€na sĂ„ bra att han kunde bygga ett hus mitt i Muhu dĂ€r han sedan startade en egen butik.

Min förfader, slĂ€ktens första fria bonde, dog 1621. Han Ă€r begraven i Kullamaa – korset Ă€r ett gammalt estniskt rundkors dĂ€r Ă„rtalet stĂ„r kvar och det Ă€r ett av de Ă€ldsta bevarade gravkorsen pĂ„ en estnisk grav. Han hade inget slĂ€ktnamn och pĂ„ gravstenen stĂ„r det Sitt A Kodt Mats, i estnisk folkmun Sitakoti Mats, skitpĂ„se-Mats pĂ„ svenska. Av allt att döma var han en betydande person för hans grav finns mitt bland de balttyska och svenska adelsgravarna. Sin frihet fick han genom att flitigt uppvĂ€xa svin och sedan sĂ€lja dem, jĂ€mte spannmĂ„l. Smeknamnet kom frĂ„n pĂ„sen han stĂ€ndigt bar med sig och i vilken han samlade hĂ€stgödsel nĂ€r han under dagarna jobbade för godsherren. HĂ€stskiten forslade han hem och gödslade sin egen Ă„ker med sĂ„ att sĂ€den skulle vĂ€xa bra. Efter en tid kunde han köpa sig fri frĂ„n livegenskapen.

Traditionellt har samhÀllet enligt den nordiska klassuppfattningen inordnats i stÄnd: adel, prÀsterskap, borgare och bönder. I Estland var en vÀsentligare indelning den som gick mellan de balttyska godsherrarna och (de livegna) esterna. De livegna blev fria först 1816 men bönderna var fortfarande fjÀttrade av sitt arbetstvÄng. Godsherrarnas rÀtt att straffa sina bönder kroppsligt upphörde inte förrÀn 1865 dÄ Estland var en del av det baltiska guvernementet. Sitakoti Mats, som hör till min mors slÀkt, dog som en fri man samtidigt som min farfars farfar Mart försvann spÄrlöst efter att ha rÄkat i onÄd hos sin godsherre. Godsherren skickade ivÀg honom med spritkÀrror till Tallinn. KÀrrorna ÄtervÀnde till gÄrden men utan Mart. Ryktet vet berÀtta att godsherren beordrat honom att lÀmna landet. Det Àr allt man kÀnner till om Mart.

Det tar lĂ„ng tid att göra en klassresa om ens slĂ€kt varit slavar – i USA Ă€r det de svarta som Ă€r fattigast och mĂ„nga av dem anser att det Ă€r en rest av slaveriet. Historikern Ants Hein har pĂ„pekat att det i dagens Europa inte finns andra lĂ€nder Ă€n Estland och Lettland dĂ€r adelns makt var stark Ă€nnu i mitten av 1800-talet. I Baltikum var adeln, som utgjorde en halv procent av befolkningen, överklass bĂ„de politiskt och ekonomiskt. MaktstĂ€llningen bröts först nĂ€r det ryska imperiet föll samman och Estland blev sjĂ€lvstĂ€ndigt. 1919 godkĂ€ndes en jordreform som gjorde slut pĂ„ adelns markĂ€garskap.

Slaveriets narrativ i det finlÀndska samhÀllet Àr en mycket avlÀgsen historia Àven om det ocksÄ frÄn Finland fördes slavar till Ryssland under Stora ofreden, men i Estland har slaveriretoriken inte försvunnit ur sprÄket. Den estniska identiteten har upprÀtthÄllits i sÄngerna och till slaveriet hÀnvisas bl.a. i Koit (av Tonis MÀgi) som sjöngs flitigt under Den sjungande revolutionen (den som ledde till landets nysjÀlvstÀndighet):

On jĂ€lle aeg selg sirgu lĂŒĂŒa ja

heita endalt orjarĂŒĂŒ//

HĂ”ik – murrame kĂ”ik,
et vabana saaks hingata taas.
NĂ€e – on murdunud jÀÀ
ulatagem kĂ€ed, ĂŒhendagem vĂ€ed. //

Maa, isademaa, on pĂŒha see maa,
mis vabaks nĂŒĂŒd saab

Laul, me vÔidulaul, kÔlama see jÀÀb
peagi vaba Eestit nÀed!

Den estniska historien vimlar av berÀttelser om slaveri/ockupation/fÄngenskap. Samma topos Äterkommer i legender, statshistorien och i biografier. Det Àr kanske dÀrför frihet Àr ett vÀrde som stÄr över allt annat. OcksÄ för mig Àr den allra viktigaste berÀttelsen i min slÀkts historia den hur Sitakoti Mats blev en fri bonde. Kanske Àr det dÀrför de nordiska jÀmlikhetstankarna nÄr Estland med sÄ stor fördröjning? Eller Àr man mindre lyhörd för att jÀmlikhet var nÄgot sovjetpropagandan aldrig glömde att hamra in i folks medvetande?

PĂ„ samma sĂ€tt Ă€r klass ur estnisk synvinkel helt ointressant – man propagerade ju för klassdiskussion under ett halvt Ă„rhundrade. Otvivelaktigt Ă€r det svĂ„rt att förestĂ€lla sig att nĂ„gon som gĂ„tt i en sovjetisk skola skulle intressera sig för ett Ă€mne som man blivit tvungen att skriva ett oĂ€ndligt antal skolessĂ€er om. För att inte tala om den vetenskapliga kommunismens hĂ€rlighet som obligatoriskt lĂ€roĂ€mne. Ibland frĂ„gar man mig i Finland hur mĂ„nga riktiga kommunister det fanns i Estland. Det bĂ€sta svaret pĂ„ frĂ„gan har levererats av regissören och redaktören Imbi Paju, sedan lĂ€nge bosatt i Finland. Hon har sagt att hon sĂ„g sin första kommunist nĂ€r hon kom till Finland.

NÀr jag jÀmför hur man i Finland och i Estland talade om arbetare Àr skillnaden klar. I Finland diskuterade man arbetarfrÄgor pÄ allvar. I Estland gjorde ingen det. Sovjetpropagandan gjorde det omöjligt för ingen orkade bry sig om de frÄgor den ansÄg viktiga. DÀremot fungerade proletariatet och kommunismen bra som anekdotmaterial. Med estniska ögon sett var de finlÀndare som sjöng arbetarsÄnger helt enkelt sjuka i huvudet.

Det förflutna med sin indelning i ester och balttyska herrar Ă€r visuellt nĂ€rvarande i Estland pĂ„ ett alldeles annat sĂ€tt Ă€n klassamhĂ€llet Ă€r det i Finland. I Estland finns inte en sĂ„ liten by att det skulle saknas en herrgĂ„rd, man kan helt enkelt inte undgĂ„ herresĂ€tena – nĂ„got man mycket vĂ€l kan göra i Finland. Sovjetmakten tog symbolerna i bruk: de medeltida kyrkorna och herrgĂ„rdarna gjordes om till skolor, sinnessjukhus, vĂ„rdinrĂ€ttningar eller andra anstalter för gemensamt bruk. Kyrkan, överklassen och medelklassen utplĂ„nades samtidigt som man övertog deras symboler och skapade en ny överklass: partiet.

En ny klass av arbetslösa

Ingen suktade efter en ny herreklass nĂ€r Estland pĂ„ nytt blev sjĂ€lvstĂ€ndigt pĂ„ 90-talet och dĂ€rför Ă„tergav man inte balttyskarna den egendom de förlorat under den första sovjetockupationen. FinlĂ€ndarna försökte till en början ivrigt köpa skog men ocksĂ„ det satte man stopp för. Fast nomenklaturan och partifolket förlorade sin makt satt de mĂ€nniskor som hört till partiet pĂ„ positioner som det var lĂ€tt att gĂ„ vidare frĂ„n. Det var ingen konst för dem att skapa sig en förmögenhet. Fast det sjĂ€lvstĂ€ndiga Estland öppnade nya möjligheter för mĂ„nga hade mannen pĂ„ gatan ingen tillgĂ„ng till och ingen kunskap om var den egendom fanns som man kunde kapa Ă„t sig. NysjĂ€lvstĂ€ndigheten innebar alltsĂ„ ingen klassrevolution Ă€ven om partimedlemmarna förlorade sina gamla förmĂ„ner. Med den egendom som stals av folket under Sovjettiden byggde man efter nysjĂ€lvstĂ€ndigheten upp ett nytt klassamhĂ€lle – ett dĂ€r pengar minsann spelar en roll. Resultatet blev att vi idag i Estland har mĂ€nniskor som Ă€r extremt rika, eller extremt fattiga.

Depressionen har introducerat en klass som Estland inte tidigare haft: de arbetslösa. Situationen Àr sÄtillvida ny att det inte förekom arbetslöshet i Sovjetunionen och i det nysjÀlvstÀndiga Estland var arbetslÀget bra. Eftersom det inte fanns arbetslösa i Estland hade man svÄrt att förstÄ 90-talets depression i Finland eller överhuvudtaget problemet med arbetslöshet. Det var kanske inte sÄ konstigt, för Àven en finlÀndsk arbetslös hade det bÀttre stÀllt Àn en est.

Jag minns vÀl hur diskussionen om arbetslösheten inte vÀckte nÄgon som helst genklang i Sovjet-Estland. Det gjorde den inte heller direkt efter sjÀlvstÀndigheten. Finland var rikt, det sÄg man ju pÄ varuhusen med sitt överflöd av varor. Det fanns ingenting man mÄste köpa under disk. Eftersom pengar i Sovjetunionens bytes- och bristekonomi inte spelade nÄgon större roll hade folk som levde i det systemet svÄrt att förstÄ att en arbetslös inte hade pengar att köpa allt som fanns pÄ Stockmanns dignande hyllor.

Vissa forskare anser att folk i Estland kommer att klara av depressionen eftersom man under sovjettiden lÀrde sig att ÄteranvÀnda i all oÀndlighet och att bruka sitt trÀdgÄrdsland. Erfarenheter av brist Àr alltsÄ inte helt okÀnda. Det ligger mycket sanning i pÄstÄendena och sjÀlvstÀndigheten utplÄnade inte trÀdgÄrdstÀpporna och vÀxthusen. Estland har inte det slags levnadsstandardproblem att man skulle behöva utlÀndska bÀrplockare, för varje familj och slÀkt odlar egna Àpplen och gurkor, plockar svamp och bÀr. OcksÄ de som hann vÀnja sig vid fÀrdigmat har nu börjat odla lök och morötter, och har man inte lÀrt sig trÀdgÄrdsskötsel frÄn barnsben finns det alltid mor- och farförÀldrar som kan skola en i hur man gÄr till vÀga.

Min tant var framsynt nÀr hon pÄ 90-talet inte ville flytta in i ett hus som bara var försett med elspis. En bostad som har bÄde ved- och elspis Àr ett förnuftigt val i dessa tider. Arvet frÄn sovjettiden kommer Ànnu lÀnge att pÄverka esterna för det Àr inte möjligt att riva hela stÀder och i de sovjetiska byggplanerna behövde man inte fÀsta nÄgon vikt vid energiÄtgÄngen. Det rÄdde ingen brist pÄ energi och priset var lÄgt. UppvÀrmningskostnaderna var betydelselösa. Nu Àr lÀget ett annat.