Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Samtal med Norges mest omstridda författare

Text: Martin Theander. Det var kanske inte exakt det han strĂ€vade efter, men Karl Ove KnausgĂ„rd kan knappast vara annat Ă€n nöjd med att koras till Norges sexigaste man av Elle. Första bandet av författarens sjĂ€lvbiografi i sex delar har fĂ„tt svenska recensenter att gĂ„ upp i falsett och ner i spagat. I Norge har 2010 inneburit rasande mediastĂ„hej kring hur hans ”Min kamp” anses hĂ€nsynslöst hĂ€nga ut alla han har umgĂ„tts med i sitt liv, ur ett provokativt navelskĂ„dande perspektiv. SĂ„ kan det gĂ„ nĂ€r man försöker reda ut hur ens pappa egentligen fungerade, i en innerlig skrivande jakt pĂ„ meningen med livet.

KnausgÄrd bor pÄ tryggt avstÄnd frÄn stÄhejet, i Malmö, med fru och tre barn. NÀr vi möts pÄ konsthallen ser kafébesökarna sig om efter honom. Inte för att de vet vem han Àr, för det gör de flesta svenskar inte. Snarare för att han Àr den sortens mÀnniska man lÀgger mÀrke till. Reslig, aningen vemodig men samtidigt vÀnlig blick, inramad av en hÄrman vÀrdig en lejonkung. Alla som missar att denne mans stadiga utsida skyddar en insida dÀr en brÀcklig gosse delar rum med en av vÄr tids mest begÄvade författare, Àr ursÀktade. KafégÄrden i sval höstprakt Àr vad som gÀller för kaffe, cigg och prat.

- Har du lÀst Mein kampf?

– Jag lĂ€ste halva första delen i somras. Skulle till Island, tog med den för att jag Ă€r ombedd att skriva om den – men jag vĂ„gade inte sitta pĂ„ flyget med den. Det Ă€r den ondaste bok som Ă€r skriven, i folks medvetande, eller hur? En helt omöjlig bok egentligen. Om du hade suttit pĂ„ tĂ„get till Lund och lĂ€st Mein kampf, sĂ„ hade ju de runtomkring hoppat i stolarna.

- NÀr kÀnde du att du verkligen var författare?

– NĂ€r jag började pĂ„ debutromanen. Jag var 27 och hade skrivit pĂ„ heltid i Ă„tta Ă„r. Jag kunde plötsligt bara skriva och skriva, och i skrivandet dök det upp saker som jag inte hade tĂ€nkt pĂ„. ”Att skriva” blev som ”att lĂ€sa”. Det jag skrev var frĂ€mmande. Detta gav en distinkt kĂ€nsla av enorm lĂ€ttnad. Det tillstĂ„ndet har jag letat efter sedan dess. SĂ„ har jag fĂ„tt det och tappat det, fĂ„tt det och tappat det.

- Vad tÀnkte du första gÄngen du hade tappat det?

– Jag var vĂ€ldigt rĂ€dd för att det var över. Att jag var en enboksförfattare som inte skulle kunna skriva mer. Och det var slitsamt. Viljan Ă€r vĂ€ldigt stark men förmĂ„gan vĂ€ldigt liten. SĂ„ kan man hĂ„lla pĂ„ lĂ€nge utan att fĂ„ till det. Och bara hoppas. Det tog fem Ă„r innan jag hittade tillbaka till det och skrev min andra bok. DĂ„ kĂ€nde jag att okej, dĂ„ fĂ„r det ta fem Ă„r. NĂ€sta gĂ„ng tog det tre Ă„r, och sĂ„ kom detta som blev Min kamp. Jag har skrivit hela tiden och aldrig tappat det, men jag kan aldrig göra detta igen. Det sĂ€ttet att skriva pĂ„ tömmer jag ut nu.

- Varför ville du göra en sjÀlvbiografi?

– Först hade jag bara tĂ€nkt skriva om min fars död, det var allt. Men sedan ville jag gĂ„ vidare in i det. Viktigast blev att inte skriva litterĂ€rt. Att inte försöka göra nĂ„gon historia utan bara berĂ€tta rakt ut. Och att jag skrev om mig sjĂ€lv. Det var som om en mur hade brutits ner, en enorm frihet i att bara kunna skriva som det var. Som om man skriver vad som har hĂ€nt i ett brev till en vĂ€n. Det hade aldrig slagit mig att det var möjligt.

- TĂ€nkte du ”det hĂ€r skall bli sex band”?

– Nej, men jag anade att det skulle bli lĂ„ngt, för jag hade 1 100 sidor nĂ€r förlaget och jag började diskutera. SĂ„ det fick bli en bok om döden, en om kĂ€rlek och liv, en om barndom, och sĂ„ vidare. Det skrivs en massa om att det Ă€r cyniskt och utrĂ€knat gjort, men allt Ă€r bara ett resultat av tillfĂ€lligheter.

- Har du Ă„ngrat dig?

– Nej, jag Ă€r vĂ€ldigt glad att jag gjorde det. Och för att allt har blivit en mĂ€rklig och vild blandning av liv och litteratur. Inte bara i boken, men ocksĂ„ i livet. Det kĂ€nns som ett stort experiment. Mitt liv blir ocksĂ„ ett experiment. Till slut blir allt en egen grej som jag kan skriva om, leka med. Men det Ă€r farligt, det finns ju ocksĂ„ levande mĂ€nniskor i det hĂ€r. För nĂ„gon som Ă€r med i böckerna men inte vill vara med, Ă€r det sĂ„ klart en provokation att jag sitter och snackar pĂ„ Skavlan.

– Har du stöd frĂ„n dem som gillar att lĂ€sa?

– Det Ă€r vĂ€ldig skillnad mellan dem som har lĂ€st och inte lĂ€st. Signeringarna i Norge tar aldrig slut. Kön bara fortsĂ€tter, alla har nĂ„got att berĂ€tta om sin upplevelse av lĂ€sningen. Den som har med deras liv att göra. Det Ă€r dĂ€r det börjar, att folk pratar om sitt liv. Eller tĂ€nker över sitt liv. Inte sĂ„ mycket om min bok egentligen, utan om deras eget liv.

De som klagar Àr bara avundsjuka för att du skriver om dig sjÀlv.

– Hahaha. Nej. Det Ă€r nĂ„got man fĂ„r nĂ€r ett fenomen blir stort, tidningarna letar efter det moraliskt tvivelaktiga. De har ringt min familj och alla mina vĂ€nner helt vĂ€gen tillbaka tills jag var sju Ă„r. Min före detta fru gjorde en radiodokumentĂ€r i Ă€mnet, och det Ă€r klart att media hakar pĂ„. SĂ„ letar de efter mer. De försökte fĂ„ Per Olov Enquist att uttala sig negativt, men dĂ„ sade Stefan pĂ„ förlaget att Enquist vill inte kommentera det. ”Kan jag skriva att han inte vill kommentera det?”. ”Nej, men du kan skriva att Stefan pĂ„ Norstedts inte vill ge dig Enquists telefonnummer”. En timme senare hade de fĂ„tt tag i Jan Guillou, sĂ„ dĂ„ fick jag ett sms ”Guillou gĂ„r till angrepp pĂ„ KnausgĂ„rd”. Guillou har inte lĂ€st boken vad jag vet. Det Ă€r inget farligt, det Ă€r bara infantilt. Det Ă€r stort avstĂ„nd mellan det jag hĂ„ller pĂ„ med i mina egna ögon, och denna storm – det Ă€r en avgrund mellan.

- Kunde du förestÀlla dig detta nÀr du började pÄ första delen?

– Fullkomligt otĂ€nkbart.

- Men du fick absolut genomslag.

– Ja! Och det Ă€r vĂ€l varje författares dröm att bli lĂ€st av dem som vanligtvis inte lĂ€ser böcker, eller bara en om Ă„ret. Man vill ju bli lĂ€st. Man vill bli lĂ€st av kritikerna ocksĂ„ sĂ„ klart, men att komma utanför den kretsen Ă€r en gĂ„va. Det betyder att nĂ„got i min stil vĂ€nder sig bĂ„de till vana och ovana lĂ€sare, och dĂ„ handlar det inte om litteratur pĂ„ det vanliga sĂ€ttet. Det handlar egentligen om livet, och det kan alla förhĂ„lla sig till. Min förra roman sĂ„lde 10 000 ex pĂ„ tvĂ„ Ă„r och det var vĂ€ldigt bra. SĂ„ vi hade en förstaupplaga pĂ„ 10 000 pĂ„ denna, men totalt har serien hittills sĂ„lt 230 000. Stor volym i Norge, det bor hĂ€lften sĂ„ mĂ„nga dĂ€r som i Sverige. SĂ„ norsk media Ă€r vĂ€ldigt upptaget av vad jag har tjĂ€nat. En av frĂ„gorna jag fick frĂ„n Skavlan, otroligt insinuant, var ”Kan du tĂ€nka dig att dela pengarna med dem du har skrivit om?”.

- Hahaha!

– Vad skall man svara pĂ„ det? Jag svarade att jag har gjort av med alla pengarna. NĂ€r jag lĂ€mnade TV-studion stod det redan pĂ„ löpsedlarna i Norge ”Har brugt op alle pengene” och ”Pengene han har hĂ„vet in har han brugt”. Man kan inte ta det pĂ„ allvar. Fast folk som lĂ€ser det tĂ€nker vĂ€l ”Skurk, vill inte dela med sig, gjorde av med alla pengarna”.

- Har du nÄgonsin fÄtt panik och kÀnt dig som en Judas?

– Ja det har jag, absolut. Men bara inför familjen. Alla som nĂ€mns vid namn har godkĂ€nt. De andra har jag tagit bort eller Ă€ndrat pĂ„. Det har gjorts sĂ„ anstĂ€ndigt som man gör det. Jag skriver inte styggt om nĂ„gon. Problemet Ă€r att jag skriver om min far och att somliga inte vill att det skall göras. DĂ„ menar jag att den rĂ€tten har jag, och det Ă€r konfliktens kĂ€rna. Det Ă€r egentligen bara det som Ă€r konflikten.

- Du ger mÄnga olika bilder av din far. Det finns en enorm vilja till förstÄelse i skildringen. Tycker du ÀndÄ att du har svikit honom?

– Jag Ă€r vĂ€ldigt kluven, men jag försöker faktiskt ge en sĂ„ sann bild som möjligt. Jag Ă€r ute efter komplexitet. Det Ă€r ju förstĂ„elsen som driver mig. KĂ€rnan i berĂ€ttelsen Ă€r att allt mĂ€nskligt pĂ„ sĂ€tt och vis gĂ„r att ursĂ€kta, Ă€ven min egen pompositet. Jag har ingen hĂ€mndagenda eller avslöjandeagenda. Jag ville skriva om ett liv. Skavlans vinkel var att ”han utelĂ€mnar sina nĂ€rmastes otrohet, sjĂ€lvmordsförsök och alkoholism”, och det framstod ju som helt förfĂ€rligt. SĂ„ Ă€r det faktiskt inte. Men jag skriver om det.

- TÀnker du mycket pÄ din far?

– Mindre och mindre. Jag tĂ€nkte mycket pĂ„ honom hela tiden fram tills jag pĂ„började skrivandet. Men det kan ju hĂ€nda att det finns ett helvete, och dĂ„ möts vi nĂ€r jag kommer dit. Jag Ă€r rĂ€dd för min far. Trots att han Ă€r död kĂ€nner jag det nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ honom.

- Hittar du honom i dig sjÀlv?

– Ja. Han pĂ„började sitt frihetsprojekt med att skilja sig nĂ€r han var 40. SĂ„ blev jag sjĂ€lv 40, och var otroligt frustrerad över min tillvaro. Jag tyckte att jag levde helt inautentiskt. Det tror jag att han ocksĂ„ tyckte. Jag stod frĂ€mmande inför att slĂ€ppa taget som han gjorde, men de destruktiva strömningarna har Ă€ven jag. SĂ„ fick jag egna barn, och plötsligt Ă€r man mer jĂ€mstĂ€llda. Jag kan inte sĂ€ga att jag förstĂ„r honom. Men mer nu Ă€n förr.

- Du ser mer av honom i dig Àn du tidigare gjorde?

– Nej, men jag förstĂ„r mer av honom nu Ă€n förr.

- Vad kan du sÀga om Sverige, som du har ett decennium av dagliga erfarenheter frÄn?

– Det Ă€r högre temperatur och större frihet i offentligheten i Norge. Å andra sidan Ă€r kvaliteten högre i det svenska offentliga samtalet, i bildningsnivĂ„n och anstĂ€ndigheten. Men det rĂ„der en enorm brist pĂ„ sjĂ€lvinsikt i Sverige. HĂ€r rĂ„der enighet, de avvikande Ă„sikterna stĂ€ngs ute. Man tror att sĂ„ hĂ€r som vi ser det, Ă€r faktiskt sĂ„ som det Ă€r. Och om det inte Ă€r sĂ„, som i Danmark, sĂ„ tror man att det beror pĂ„ nĂ„got förfĂ€rligt ondskefullt. Det finns liksom inga alternativ, det avvikande Ă€r ont. Det Ă€r vĂ€ldigt mĂ€rkligt att som utomstĂ„ende befinna sig i detta. Kampanjen i Aftonbladet Ă€r fantastisk, ”Jag gillar olika”. Nej – alla hĂ€r gillar ju samma, det Ă€r det som Ă€r hela poĂ€ngen. För att ta invandringsfrĂ„gan, sĂ„ Ă€r det faktiskt politiskt legitimt att vara emot invandring. Man kan inte snacka nerĂ„t mot det, för det finns ju folk som tycker sĂ„ hĂ€r. Man mĂ„ste ta det pĂ„ allvar. Om man tar in sĂ„ mĂ„nga invandrare som Sverige har gjort, sĂ„ skapar det naturligtvis problem. Och skall man lösa problemen sĂ„ mĂ„ste man i alla fall erkĂ€nna att de Ă€r problem. Jag tror att man erkĂ€nner det mer i Malmö Ă€n man gör i Stockholm.

- Har du sett nÄgot i Malmö som talar för det?

– Ja, min dotter gĂ„r pĂ„ en innerstadsskola som rymmer mĂ„nga olika kulturer. Och de har uppenbarligen jobbat mycket med det, för det fungerar vĂ€ldigt bra. Det Ă€r fantastiskt att fĂ„ gĂ„ pĂ„ en sĂ„dan skola. Jag fick aldrig det. Man fĂ„r vĂ€ldigt mycket extra. Men det fĂ„r man inte utan att jobba för det, och man kan inte jobba för det utan att det lyfts fram. I Norge finns nĂ€stan ingen invandring jĂ€mfört med Sverige. Det tror jag heller inte man Ă€r klar över hĂ€r. Det som egentligen Ă€r imponerande med Sverige Ă€r ju att det kommer sĂ„ mĂ„nga och att det gĂ„r sĂ„ djĂ€vla bra.

- Ser du skillnader mellan Malmö, Stockholm, resten av Sverige?

– Sverige Ă€r vĂ€ldigt centraliserat. Stockholm Ă€r hela Sverige nĂ€r man bor i Stockholm. Efter fyra Ă„r i Stockholm hade jag inte ens en bild av Malmö. Inte pĂ„ TV, ingenting – det finns nĂ€stan inte i media. Om du jĂ€mför gatubilden i Malmö och Stockholm sĂ„ Ă€r det vĂ€ldigt stor skillnad pĂ„ antal kulturer. I Stockholm Ă€r alla invandrere i getton utanför centrum. Det finns en annan vitalitet i Malmö. Och det Ă€r mer nerslitet, det gillar jag ocksĂ„. DĂ€rför bor jag bor hĂ€r. Det Ă€r hĂ€rligt att vara utanför.

- Vad tycker du bÀst om i Norge?

– Det Ă€r dĂ€r jag kommer frĂ„n, Sörlandet, som Ă€r ganska likt BohuslĂ€n. Och sĂ„ dĂ€r min mors familj kommer frĂ„n, Vestlandet. Jag blir lika nedslagen varje gĂ„ng jag tar mina barn dit och frĂ„gar om de mĂ€rker nĂ„gon skillnad mot Malmö. ”Nej?”. ”Men vad heter det dĂ€r dĂ„?” ”Ah, det Ă€r ett fjĂ€ll!”. Men SkĂ„ne-naturen Ă€r otroligt fin. Kulturlandskapet, vackra trĂ€d, böljande Ă„krar, kust. Det gillar jag.

KnausgĂ„rd delar tiden i Malmö mellan familjesysslor och slutförandet av den sjĂ€tte och sista delen i Min kamp, som kommer ut pĂ„ norska nĂ€r den Ă€r klar. PĂ„ svenska har Norstedts publicerat hans ”En tid för allt” 2006 och ”Min kamp” (del 1) i Ă„r. I Tyskland har del 1 fĂ„tt namnet ”Sterben”.

Han startar ocksĂ„ förlaget Pelikan (”efter det bĂ€sta stĂ€llet i Stockholm”) ihop med sin bror och tvĂ„ kamrater, varav den ene Ă€r Geir Øygarden som under sju Ă„r har arbetat med förlagets första bok. Den dokumenterar hans upplevelser som levande sköld under Irak-kriget och landar pĂ„ 1 300 sidor med utgivning tidigt 2011.