Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Mitt liv som fÄr.


Text: Sofia Rapp Johansson. Jag har varit till frisören och permanentat mej. Det Ă€r dĂ€rför jag brĂ€ker sĂ„ idag. Inte att jag blev missnöjd, nej nej
 men lockarna Ă€r smĂ„ och smĂ€rtsamma.
Jag försökte sova i natt men kudden kÀndes hÄrd och knölig. Hur jag Àn vred pÄ mej kÀndes det som om jag lÄg pÄ en pÄse sten. Det Àr fasansfullt hur ont det gör att sova pÄ sÄdan hÀr prinsesslockar.
Jag beordrade frisören att anvĂ€nda sina minsta spolar. Hon bad om nĂ„d men jag var oresonlig – har jag vĂ€l bestĂ€mt mej sĂ„ har jag!
Frisörens rappa fingrar rullade spole pÄ spole medan hon snyftande jÀmrade sej och sa att hon minsann inte kunde stÄ för resultatet.
Det kommer bli fult, det hÀr sa hon under det att hon rullade upp min tunna lugg pÄ en pytteliten spole.
Efter det tippade hon över mej en vÀtska som luktade nÄgonstans mellan Àggprutt och tjurpink. Det sved men jag visade inte en min.
Jag Àr en hÄrd rackar och vill man vara fin sÄ ska man lida pin, har jag lÀrt mej sÄ jag bet ihop och sÄg likgiltig ut.
Sen skulle man sitta rakt upp och ner och vÀnta.  VÀtskan rann ner i nacken, följde ryggraden och sögs sÄ smÄningom upp av behÄbandet. Jag var helt sÀker pÄ att jag fÄtt brÀnnmÀrken av det. Ryggen, skinnet panna brann men intet min frÄn mina lÀppar.
I spegeln skymtade jag min frisör – hur hon blek stod och höll sej i en hylla med mĂ€rkes schampon. Det gav mej styrka att uthĂ€rda smĂ€rtan Ă€nnu lite till. Jag skulle minsann visa henne!
Efter en halvtimme fick jag böja ner huvudet i en tunna. KÀnslan var förlösande nÀr det svala vattnet sköljde bort syran eller var det nu var hon hade haft pÄ mej.
DÀrefter en ny dos av nÄgot konstig medel, ytterligare en sköljning och sen medel igen.
VÀntan och sÄ sista sköljningen.
Jag sĂ„g i min frisörs ögon att hon helst av allt ville gĂ„ in pĂ„ sitt kontor och grĂ„ta men hon försökte hĂ„lla igen. Men för sĂ€kerhetsskull slĂ€ckte hon lamporna sĂ„ att dom utanför inte skulle se in och en skylt med bokstĂ€verna: STÄNGT sattes upp pĂ„ dörren.
hon reglade med dubbla slag.
En sÄn hÀr frisyr kan ge dÄligt ryckte visste hon sÄ det var lika bra att ta det osÀkra före det helt sÀkra.
Jag fick sÀtta mej framför spegeln igen och hade svÄrt att hÄlla mej för skratt. Men med allvarlig stÀmma intygade jag att det var en fin frisyr, att det var exakt sÄ jag ville ha och att jag tÀnkte betala fullt pris.
Sen betalde jag och gick.
VÀl hemma försökte jag dra ut lockarna nÀr det inte gick försökte jag frysa dom raka. Jag sprejjade hÄret fullt av sockervatten och gick ut i den 25minusgradiga eftermiddagen men inte ens det hjÀlpte sÄ fort isen tinat upp krullade fÀllen ihop sej igen.
Nu har jag varit krullhÄrig i snart ett dygn och jag börjar sÄ sakta att förlika mej med mitt öde.
Men jag mÄste sÀga att jag i ju med min belÀgenhet har fÄtt ett helt annat betraktelsesÀtt. Jag ser annorlunda pÄ livet, mÀnskligheten och framförallt skatterna. Vi krullhÄriga borde vara förskonade frÄn vissa saker. Exempel, köer, hyror och löss.
Det Ă€r inget fel pĂ„ sĂ„dana hĂ€r frisyrer, nej , nej det ska jag bli man för 
  men det Ă€r bara sĂ„ att vissa inte passar i dom. Bevisligen Ă€r jag en av dessa.
En annan sak jag lÀrt mej Àr att krullhÄriga mÀnniskor inte Àr sÀmre Àn rakhÄriga.
Dom har ungefĂ€r samma intellekt och Ă€r skapade (nĂ€stan)  pĂ„ samma vis som alla de andra. Skillnaden Ă€r egentligen bara det dĂ€r med hĂ„ret. Det gĂ„r inte att ha mössa för lockarna gör att mössan lockar av huvudet. Det gĂ„r inte luta huvudet mot exempelvis en kudde eftersom krullet smĂ€rtar. Det Ă€r som sagt som att ligga pĂ„ en pĂ„se stenar  – och dĂ„ snackar vi inte smĂ„grus utan riktiga bamsingar.
Jag försökte sÀtta ett fint litet spÀnne i hÄret (tanken var att nÄgot som glittrar skulle dra uppmÀrksamheten frÄn virrvarret) men jag tappade spÀnnet nÄnstans mitt uppe pÄ hjÀssan och nu kan jag inte hitta det. Vidare har Àven en gaffel, pulka och hundens ben försvunnit upp och in i kalufsen. Vem vet om det nÄgonsin kommer fram igen.
Jag har varnat min systerson för att gĂ„ för nĂ€ra mej – det verkar ju som att hĂ„ret i ju med sina krullar har en egen dragningskraft och det sista jag vill Ă€r att han ska sugas in dĂ€r och försvinna.
Jag skulle aldrig förlÄta mej sjÀlv. Han Àr ju mitt allt!
FortsÀttning följer pÄ www.sofiarappjohansson.se