Thursday January 23rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Peps Persson

Utrustad med Wilmer X-lÄten Persson GÄrd i min iPhone, följer jag Peps egen

vĂ€gbeskrivning till hans gĂ„rd: ”Ja, du fĂ„r gĂ„ hingom jĂ€red dĂ€r ve Jyns-Nils-Gunnars,

sin kan du klya övor stÀnged ve mjölkabored. Sin kan du gÄ rÀtt över mausen, bort

ti vĂ€nstor ing dĂ€r i sköven ve hungahollan”. Trots denna vĂ€ldigt detaljerade och pĂ„

pricken-noggranna beskrivning, sÄ tog det en god stund för mig att komma fram! Min

GPS drabbades av ett tuppjucks-liknande tillstÄnd, alltsÄ: den visade exakt var jag

befann mig – men Ă€ndĂ„ inte! Blev orolig dĂ„ jag, enligt den blĂ„ pricken i mobilen,

skulle befinna mig i bebyggelse men satt mitt i en grusvÀgskorsning med bilen

hickande pÄ tomgÄng. Och ni som kan historien om Robert Johnson och vÀgkorsningar, ni

vet vart jag vill komma! Med rusande motor och ett ryck upp med kopplingen tog jag

dÀrför sikte pÄ första bÀsta hus, rullade in pÄ tomten dÀr en dörr till ett uthus

stod lite uppstÀlld för att frÄga om vÀgen. Ut kikar Peps. Framme. Bra sÄ. Peps

möter mig med ett leende och undrar om jag hade svÄrt för att hitta hem till honom?

Absolut inte, ljög jag och viftade med mobilen och sade, man har ju en GPS, med en

sÄdan Àr det lÀtt


Det Àr ett bra tag sedan man fick höra nÄgot nytt frÄn Peps och mÄnga har undrat var

han blivit av och vad han egentligen sysslar med, 2005 gav han ut senaste albumet

Äntligen.

Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?

–     Jag gĂ„r hĂ€r hemma och tar det lugnt och trivs med livet. Jag spelar in lite

ibland hÀr i min egen lilla studio, men allt gÄr i ett behagligt lÄngsamt tempo. Jag

gör vad jag vill, nÀr jag vill. Jag har ingen press pÄ mig lÀngre och kÀnner

dessutom att jag inte har nÄgonting att bevisa för nÄgon. Dessutom har jag ett

flertal gÄnger drabbats av förmaksflimmer i hjÀrtat som slÄr till helt utan

förvarning. Ibland gÄr det över efter ett dygn, men andra gÄnger mÄste jag Äka till

sjukhuset och fÄ elchocker för att fÄ det att slÄ regelbundna slag. NÀr detta

intrÀffar sÄ tar det ett tag för kroppen att ÄterhÀmta sig. DÄ kan jag ju inte

spela, det gÄr inte. Det Àr dessutom omöjligt att planera in framtrÀdanden eftersom

jag kanske helt utan förvarning tvingas uppsöka sjukhus och dÀrmed pÄ kort varsel

blir tvungen att stÀlla in pÄ grund av detta. Jag Àr fortfarande förvÄnad över att

jag inte Àr odödlig och evigt ung och har förbannat svÄrt att acceptera att hjÀrtat

inte vill hÄlla takten. Men för det mesta sÄ mÄr jag faktiskt vÀldigt bra. Till en

viss del hÀnger det Àven ihop med att jag för ett par Är sedan var jag sÄ trött pÄ

Peps att jag mer eller mindra gjorde allt för att slippa undan honom och funderade

mycket pÄ av hur jag skulle bli av med honom? Jag var helt enkelt tvungen till att

dra mig undan för att omvÀrdera min sjÀlvbild. Det cirkulerade dessutom runt en

massa rykten och missuppfattningar om den dÀr Peps, som jag inte i min vildaste

fantasi kunde förstÄ var de kom ifrÄn? Men det har faktiskt, nu nÀr jag har fÄtt

vara hemma ett bra tag, sjunkit in, ja, alltsÄ den dÀr avigheten gentemot Peps och

jag har fÄtt en behövlig distans till honom (skratt). Vad som egentligen hÀnde var

nog sĂ„ hĂ€r att (
) jag har alltid reagerat nĂ€r folk sĂ€ger att de förvandlas till en

helt annan person nÀr de gÄr upp pÄ en scen, jag har liksom aldrig begripit det. Jag

har alltid, under hela mitt liv, varit en och samma person pÄ scen som vid sidan av.

Men till sist sÄ kÀndes det som att det inte spelade nÄgon roll vad jag, gjorde

eller sade – pĂ„ eller vid sidan av scenen – för mĂ€nniskor hade redan en bild av mig,

och varje gÄng jag gick upp pÄ en scen sÄ innebar det att jag bara skulle bekrÀfta

det folk redan trodde sig veta. Det har varit oerhört skönt att vara hemma och

slippa all press, och jag kÀnner inget behov av att bevisa nÄgot lÀngre.

Peps du har ju skapat en egen genre, du Àr ett begrepp.

– FrĂ„gan Ă€r hur mycket av den bilden man egentligen sjĂ€lv kan styra? Det Ă€r

ganska mÄnga har legat i för att fÄ mig att stÀlla upp pÄ saker, det har talats om

dokumentÀrfilmer och biografier men jag har tackat nej till allt. Jag har sÄ jÀvla

dÄligt minne! Jag kommer inte ihÄg speciellt mycket frÄn alla Är, stÀllen eller hÀndelser.

NĂ€r vi var ute och Ă„kte sĂ„ hĂ€nde det ofta att Bosse sa: ”Kommer du ihĂ„g nĂ€r vi var

hĂ€r sist, dĂ„ hĂ€nde det och det, och den sa sĂ„!”. Men jag kommer helt Ă€rligt sĂ€llan

ihÄg detaljer och hÀndelser. Jag har Àven under Ärens lopp fÄtt en hel del

förfrÄgningar om jag inte har nÄgonting liggande hemma i byrÄlÄdan, som jag kunde

lÄta nÄgon annan artist spela in, men det har jag inte. Jag anvÀnder sjÀlv det jag

spelar in, och har ingenting pÄ lager, bortsett frÄn lite pÄbörjade och lÄngt ifrÄn

fullbordade saker. DÀremot har jag producerat ett par plattor för att jag tyckte att

det var kul och har inte tagit ett öre betalt för det, jag har dessutom svÄrt för

att sÀtta ett pris pÄ mig sjÀlv och det jag gör.

Men du Àr ju en kulturpersonlighet och det finns ett stort intresse för dig och det

du gör?

–    Nja … kulturpersonlighet … va e det? Jag mĂ„ste erkĂ€nna att jag blir lite förvirrad

av begreppet kultur. Och Ànnu vÀrre blev det nÀr jag plötsligt fick en massa kulturpriser!

För i samband med dessa sÄ kom det plötsligt inbjudningar till estradsamtal och en massa

idéer och förslag pÄ att jag skulle samarbeta men diverse konstellationer, baletter och

kammarorkestrar och jag vet inte vad, som jag bara kÀnde att,vaffan 
 Jag har aldrig

förstÄtt mig pÄ sÄ kallad seriös musik, det har aldrig intresserat mig. I och för sig kan det

ibland ge en intressant upplevelse för stunden,men det Àr liksom inte min vÀrld. Kanske det

handlar om gamla klassfördomar eller nÄt men jag tröttnade pÄ det dÀr med finkultur redan

som tonÄring. Det ingick liksom i klassklÀttringen atttillgodogöra sig nÄgonting som ansÄgs

vara lite finare Àn genomsnittet, dÀrmed kunde dessa mÀnniskor Àven kÀnna sig lite förmer

Àn andra som inte förstod eller uppskattade finkultur.

Men egentligen Ă€r vĂ€l all mĂ€nsklig samvaro och kommunikation kultur…

Finns det nÄgonting som du saknar hÀr ute pÄ landet som staden kan erbjuda?

–     Jovisst – möten med mĂ€nniskor. Jag bor ju strax utanför en rĂ€tt sĂ„ liten by i

vad som vÀl nÀstan kan kallas avfolkningsbygd och det finns inga naturliga

samlingsstÀllen kvar. Till och med lanthandeln har lagt ner. Och eftersom jag

turnerat större delen av de trettio Ă„r jag bott hĂ€r har jag sĂ€llan varit hemma –

Ă„tminstone inte pĂ„ helgerna – sĂ„ jag har inte skaffat sĂ„ mycket vĂ€nner i trakten.

Ibland kÀnner jag mig nÀstan som en eremit. Sen kan jag sakna sÄdant som ett större

bibliotek, en ordentlig jÀrnhandel och naturligtvis musikstÀllen och sÄnt. Men jag

har inte alls nĂ„gon lust att bo i stan. Man skulle haft körkort …

Landsbygden har en tendens till att vara lite ovillig att ta till sig nutid och nya

kulturer, Àr det nÄgonting som du kÀnner igen?

– Det ligger djupt i mĂ€nniskan att vara misstĂ€nksam, ju tryggare man blir ekonomiskt

desto mer innesluten blir man för saker och andra mÀnniskor som Àr annorlunda. Vi

behöver verkligen fler stÀllen pÄ landsbygden dÀr man kan mötas. BygdegÄrdar och

Folkets hus fungerar inte, det Àr bara samma, det vill sÀga, en liten klick av

invÄnare som trÀffas dÀr och som envisas med att ha samma ritualer som de haft i 50

Är. De anvÀnds inte pÄ rÀtt sÀtt, de Àr inte öppna. Men det Àr djupt rotat i

trygghetstÀnket: för i vÀrlden sÄ fick folk lÀra sig ett hantverk, och det kunde de

och var trygga i det. Man lÀmnade sÀllan sin region och levde inrutat och pÄ rutin.

Det tar tid att förÀndra nÄgonting som sitter sÄ djupt i mÀnniskor.

Men har du inte saknat scenen?

–     Nej, egentligen inte! Att spela det innebĂ€r ju att man tvingas transporteras

runt i en bil den mesta av tiden, och det Àr ingenting som jag Àr sÀrskilt förtjust

i, faktiskt. Dessutom sÄ Àr det vÀldigt annorlunda nu nÀr Bosse inte lÀngre kan vara

med och lira. Bosse skulle sÄ gÀrna vilja Äka ut och spela, men han har blivit

förbjuden av sin lÀkare. Och det finns ingen annan trummis som Bosse, han spelar

medrytmer inte motrytmer. Han har haft en enorm betydelse för mig under en jÀvla

massa Är, varit min mentor och förebild pÄ en massa olika plan och nÀr han försvann

blev det pÄ nÄt sÀtt mer som ett jobb istÀllet för ett enda lÄngt Àventyr.

Men jag har ju trots allt gjort nÄgra sporadiska framtrÀdanden. Och det Àr klart

att det Àr kul att spela, men allt runt omkring Àr en sÄdan stor apparat att hantera

och krÀver mycket jobb.

Blir du inte rastlös av att gÄ hemma, du som stÀndigt flackat land och rike runt?

– Inte alls. Nu nĂ€r jag har varit hemma har jag Ă€gnat all min tid Ă„t att renovera

mina inspelningsgrejor och undan för undan bytt ut allt det digitala till förmÄn för

riktigt bra analoga grejor som förr i vÀrlden kostade en förmögenhet men som numera

sÀljs till överkomliga priser. Jag har nÀmligen under hela mitt liv varit enormt intresserad

av ljudteknik, och farsan var radiotekniker, sÄ jag Àr mer eller mindre uppvÀxt med en

lödkolv i handen, sÀger Peps och sÀtter pÄ kaffekokaren. Han forsÀtter:

–     Det analoga det förstĂ„r jag och kan reparera nĂ€r det vĂ€l börjar krĂ„ngla,

dÀremot Àr jag en novis i den digitala tekniken och blir fullstÀndigt vansinnig nÀr

de digitala maskinerna inte fungerar och jag inte sjÀlv klarar av att ÄtgÀrda felen.

Vad anser du om musik som spelas in helt maskinellt och digitalt?

–     Som jag ser det sĂ„ har musik vĂ€ldigt mycket med kroppen att göra

och musikinstrument Àr en förlÀngning eller fortsÀttning pÄ kroppen. Och kroppen

fungerar ju för det mesta intuitivt, omedvetet. Datorer har ingen intuition och inga kÀnslor,

dom Àr helt och hÄllet baserade pÄ logik och matematik. FörvÀxta rÀknedosor. NÀr ett band

stĂ„r pĂ„ en scen – eller i en studio  – sĂ„ blir det en massa intuitiv kommunikation som

har mycket större betydelse Àn alla logiska eller matematiska berÀkningar. Det Àr dÄ det

svĂ€nger … det Ă€r dĂ„ det kĂ€nns. I bĂ„de kropp och sjĂ€l! Jag har problem med datorernas

koppling till kroppen ocksÄ, alltsÄ det som kallas interface. Mus o tangentbord funkar liksom

inte sÄ bra. Ett blÄsinstrument Àr ju till exempel direkt kopplat till andningen.

Och sen Àr det det hÀr med tid. Rytm Àr ju ett fenomen i tidsdimensionen men den gÄr inte

riktigt att beskriva med vanlig matematik. Det Àr rÀtt intressant att fysikerna mÄste anvÀnda

musiktermer nĂ„r dom försöker förklara sina strĂ€ngteorier …

SÄ fort nÄgon nÀmner blÄsinstrument sÄ tÀnker jag direkt pÄ panflöjtsspelande

indianer pÄ blÄsiga gÄgator.

– Intressant att du nĂ€mner just panflöjt, just det dĂ€r med att blĂ„sa i rör Ă€r en

vÀldigt gammal form av musikskapande.Ett annat gammalt instrument Àr trummor,

och just rytmen har alltid varit central för mig. Jag började faktiskt min

musikaliska bana med att spela trummor, men jag var nog inte nÄn sÀrskilt bra

trummis – ingen teknik, hade aldrig fĂ„tt lĂ€ra mig grunderna med jĂ€mna virvlar och

sÄnt dÀr, fast jag tror att jag svÀngde. Sen ville jag ju sjunga ocksÄ sÄ nÀr jag

och ett par bröder frÄn Hanaskog bröt oss ur dansbandet vi spelade i och bildade

rockband sÄ skaffa vi en annan trummis. Sen startade jag ett eget band hemma i

Tjörnarp och dÀr spelade jag rollen som frontfigur med sÄng och gitarr. NÀr jag

spelar trummor nuförtiden blir det mest reggae.

Men just rytmen förefaller vara ett mÀnskligt privilegium,

man ser ju exempelvis inte att apor eller andra djur dansar till en rytm!

Du har ju varit i USA och lirat, varför inte bege sig till rötterna i Afrika?

– Du jag har varit i Afrika och t.o.m. turnerat i Zimbabwe och Zambia nĂ„gra veckor.

VÄren 1987 var vi ett gÀng svenska musiker, som Àven deltog pÄ ANC-galan pÄ

Skandinavium 1985, som Ă„kte dit och spelade. (Peps fick dessutom en vegetarisk

omelett uppkallad efter sig pÄ motellet i KweKwe, Zimbabwe: Omelett Pepsi). Sen har

jag varit pÄ semester i Gambia ocksÄ.

Hur ser du pÄ att mycket av dagens musik produceras pÄ löpande band!

– Det dĂ€r handlar ju om musikindustrins utveckling. Inspelad musik har ju varit business

Ă€nda sen grammofonskivan uppfanns och precis som annan industri har man rationaliserat

och marknadsanpassat . Mindre hantverk, mer robotar. Och precis som i andra branscher

sÄ har det gjort att smÄbolagen slukats av jÀttarna och det finns inte plats för nÄgra eldsjÀlar

med andra intressen Àn att tjÀna sÄ mycket pengar som möjligt. Branschen Àr full av

rÀknenissar och marknadsförare som har lyckats styra in hela apparaten i en ÄtervÀndsgrÀnd

dÀr ingen lÀngre har lust att betala för  dom likriktade och ointressanta produkterna.  Kidsen

kör med hembrÀnt.Hela branschen Àr en jÀvla röra just nu. Den nya tekniken har sparkat omkull

hela spelbordet och pengarna har flyttats över till IT-branschen som skiter fullstÀndigt i den gamla

strukturen med förlag och skivbolag. Och musikskapandet har demokratiserats sÄ att vem som helst

kan göra en platta hemma i sovrummet och lÀgga ut pÄ nÀtet eller  pressa upp och sÀlja till publik

och kompisar. Faktum Àr att det finns en större mÄngfald Àn nÄnsin men det Àr nÀstan omöjligt

att fÄ nÄn överblick av utbudet om man inte hÀnger över internetdatorn fem timmar om dan.

Och ingen blir rik pÄ skivor lÀngre.

Men vad tycker du om rap, det Àr rytm dÀr det mesta Àr samplat och programmerat?

–    AlltsĂ„, rap Ă€r ju nĂ€stan mer en litterĂ€r genre Ă€n en musikalisk. Eller en modern form

av det gamla muntliga berÀttandet som var sÄ vanligt förr i tiden. Egentligen Àr det

samma sak med blues och kanske all vokalmusik, Ätminstone den dÀr texten

överhuvudtaget vill sÀga nÄt. SprÄket har ju ocksÄ bÄde rytm och melodi  sÄ det finns

ju inga skarpa grÀnser mellan text och musik. Men dom kan ju ta olika mycket plats

sÄ att sÀga. Beatsen som kompar rapparna Àr ju dÀr för att stötta rytmen och kÀnslorna

i texten och eftersom allting redan Ă€r sĂ„ bundet av ”rhymes and lines” sĂ„ funkar det

faktiskt ovanligt bra att sampla och programmera kompet.

Men eftersom texten Àr sÄ central sÄ mÄste man ju haja den moderna slangen och

det Ă€r jag för gammal för – Ă„tminstone om det handlar om den amerikanska ghetto-

varianten.

Hur kom du i kontakt med reggae?

– Allra första gĂ„ngen jag hörde reggaeliknande musik var i slutet av 60-talet nĂ€r

jag satt och rattade in utlÀndska radiostationer, men jag fastnade egentligen inte

riktigt för musiken just dÄ, utan tyckte snarare den lÀt vÀldigt mÀrklig. Man hade

liksom vridit till boogien och petat in en tydligt rytmisk förvridning (Peps gungar

fram och tillbaks i stolen samtidigt som han ljudligt beskriver baktakt) och lÀgg

dÀrtill halvtaskiga pressningar och lÄgbudgetproduktioner, vilket tillsammans, i en

knastrig radio, gjorde att det lÀt vÀldigt mÀrkligt. Det var Chris Blackwell (Island

Records grundare) som gjorde att reggaen slog igenom i hela vÀrlden. Han var inte

bara businessman – visst utnyttjade han musiken till att tjĂ€na pengar pĂ„, men sĂ„ har

det ju alltid varit – han var genuint intresserad av musiken, som egentligen kom ur

mento, jamaica-calypson, och ghettona var ju fulla av musik. Han började importera skivor

frÄn Jamaica och sÀlja dem ur kofferten pÄ sin bil i England, och sÄ höll han pÄ ett

tag innan han bestÀmde han sig för att försöka att sÀlja reggaen pÄ vÀrldsmarknaden

och satsade pÄ Jimmy Cliff. Men det funkade inte riktigt, sÄ han gav Marley och

hans band nÄgra tusen till att gÄ in i studion, och skickade dÀrefter bandet och

tejperna till England och lÀt nÄgra vita engelska popmusiker göra lite pÄlÀgg och pÄ

det viset sÄ fick musiken ett sound som hittade fram till en stor publik och

marknad.

Just det dÀr med skivetiketter, de var ju en kompass för vad man kunde förvÀnta sig

av musiken, vad anser du om dagens musik som sprids via nÀtet?

–Det Ă€r rĂ€tt, det finns ingen kompass, inget filter som hjĂ€lper en att orientera sig.

Internet har förvandlat vÀrlden mer Àn nÄt annat jag kan komma pÄ och det Àr inte lÀtt

för en gammal hund att vÀnja sig vid dom nya spelreglerna. Som musiker eller

författare, filmskapare och sÄ vidare kanman ju tycka att man blir bestulen pÄ

sin produkt av nerladdarna men vad ska man göra, det finns ju ingen vÀg tillbaka.

Förvisso finns det en klick IT-folk som gör sig enorma förmögenheter pÄ det hÀr

och det Àr vÀl dom pengarna som borde fördelas rÀttvisare.

Jag mÄste börja dra mig hemÄt. Men jag mÄste fÄ veta

nÀr vi fÄr höra nytt material av dig?

– Jag vet inte. Jag hĂ„ller pĂ„ och pular med lĂ„tar hĂ€r hemma i uthuset, har i och för

sig en massa idéer i olika riktningar men nÀr det blir nÄgot utgivet vet jag inte.

Bosse ska komma hit nÀr det börjar bli lite varmare i luften, men jag

har ingen aning om vi kommer att lira eller om vi bara kommer att sitta hÀr ute och

dricka kaffe och snacka. Det fÄr bli vad det blir, helt enkelt. Och hela

musikindustrin Ă€r ju i ett synnerligen turbulent skede – man kanske skulle satsa pĂ„

nÄgon sorts prenumerationssystem istÀllet med stÀndiga uppdateringar och ommixningar

via Internet dÀr ingenting nÄgonsin blir fÀrdigt. Fast jag Àr jÀvligt misstÀnksam

mot detta postmoderna gungfly…

Mörkret börjar sakta sÀnka sig över skogen, och kvillrande fÄglar och hoande ugglor

dyker upp i soundtracket som omger Persson gÄrd. Jag sÀger Auf wiedersehen till

Peps, som lovat att han ska spela upp lite nya saker för mig nÀsta gÄng vi trÀffas

över en kopp kaffe. NÀr jag svÀnger ut pÄ landsvÀgen och har Peps vinkande i

backspegeln sÄ har jag fÄtt veta att Peps trots allt mÄr bra och trivs med livet.

Det vÀrmer inombords. Jag tÀnker dessutom osökt pÄ en annan Persson, nÀmligen

Edvard, framför allt raderna i Jag har bott vid en landsvĂ€g: ”
 Det Ă€r minnenas

kvĂ€ll,‹ det Ă€r ro i ett tjĂ€ll,‹ bortom vĂ€gen det skymmer allt mer.‹ Efter oro och

strid, ‹tvenne mĂ€nskor fĂ„tt frid, ‹det Ă€r bara varandra de ser”.

Lars Yngve