Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

April 2011

I BLM nr 5/1945 skrev Erik Noreen att ”musikens undanskymda stĂ€llning Ă€r utan tvivel till stor skada för en allsidig förstĂ„else av den vĂ€sterlĂ€ndska kulturens art, dess utvecklingshistoria och dess möjligheter”. SĂ„ sant. Om musik bara ska upplevas i levande form av dem som rĂ„kar befinna sig nĂ€ra framförandeplatsen eller som digitala spĂ„r i en dator, dĂ„ kommer ett marginaliserande likt det tidigare Ă„rhundraden förpassat musiken till vara pĂ„ fĂ€rde, nĂ€r sammanhĂ„llande format (cd och/eller dvd, eller tidigare, som lp) för att bĂ„de visa en början och ett slut, bifoga texthĂ€ften som ökar lyssnarens kunskaper generellt och i synnerhet kring interpretens ambitioner, fasas ut till förgĂ€ngligheten sĂ„som arkaiska. De digitala nedladdningarna och, hu, strömmandet av musiken gör den till ett ansiktslöst allmĂ€ngods, en tapet med varierande vĂ€v, tillgĂ€ngligheten gör inte bara att ljudet blir en grov, vanstĂ€lld kompromiss, perspektivet pĂ„ verket och dess plats i historien krĂ€ver letande – och i en tid nĂ€r kĂ€llkritiken stannar vid Wikipedia, kan man bli oroad. Stöd din lokale skivhandlare, eller köp Ă„tminstone musiken pĂ„ nĂ€tet i fysisk form, inte i förgĂ€nglighetens ettor och nollor, de som inte ens försĂ€kringsbolaget vill sĂ€tta vĂ€rde pĂ„.

Samtida

Hans Ottes revolutionerande pianoverk ”Das Buch der KlĂ€nge” har kommit i en ny inspelning (Naxos) och Ralph van Raats tolkning kompletterar tonsĂ€ttarens egen frĂ„n början av nittiotalet, detta Ă€r musik som bĂ„de tar avstamp i minimalismen och i pianots mer suggestiva möjligheter, det Ă€r smĂ€rtsamt vackert, intensivt, Messiaen borde nickat instĂ€mmande liksom Glass och Reich. Rekommenderas förbehĂ„llslöst.

Att Naxos ocksĂ„ tagit med Gavin Bryars i sin serie med brittiska pianokonserter gör att det vi vĂ€ntat pĂ„ lĂ€nge (Bryars pĂ„ Naxos!) nu Ă€r verklighet, med van Raat bakom tangenterna igen för att ta sig an vĂ€rldspremiĂ€ren av ”The Solway Canal” (drömskt vackert), cembaloverket ”After Handel’s Vesper” (gör sig bra pĂ„ piano, ursprungligen för cembalo, vĂ€ver samman Bryars med Nyman) och ”Ramble on Cortona” (minimalisternas lĂ„nga minne och koppling till 1300-talets musik, minst, gör sig pĂ„mint). Bravo!

Mer: Helt annorlunda Ă€r danske Simon Steen-Andersens skiva ”Pretty Sounds” (dacapo) som Ă€r solo- och kammarmusik i ett idiom lĂ„nande mycket frĂ„n samtida rock och pop. asamisimasa heter ensemblen som tar sig an honom. ”Written in Sand” (Simax) heter en annan samling dĂ€r Ă„ldermĂ€nnen bland de samtida Ă€r Hallgrimsson, Ruders och Salonen, SĂžlve Sigerland ger vĂ€lljud Ă„t nordisk violinmusik dĂ€r det nog Ă€r vĂ€l ödmjukt att sĂ€ga att det Ă€r skrivet i sand, utan just vĂ€lspelat. En tredje Ă€r musik för pianotrio, ”Future Classics” (dB Production), tre rejĂ€lt samtida tonsĂ€ttare (Byström, Skog och Tarrodi), dĂ€r Byström ger mest med sin symfoni i gult frĂ„n 2003, formar en egen utvecklingslinje i sin musik.

Hanna Hartman har redan hunnit ge ut flera skivor med sin egensinniga elektroakustiska musik. Kanske fjĂ€rran frĂ„n bandkompositioner frĂ„n tider som svunnit hĂ€n och ibland vĂ€l nĂ€ra ”funna ljud”, men hon har en tilltalande estetik och idĂ©rikedom, nĂ„got som ocksĂ„ Ă„terkommer pĂ„ skivan ”H ^ 2” (Komplott), nu med mer inslag av röst (Ida Falk Winland) och traditionella (sic) instrument (t.ex. Jonny Axelssons slagverk och Anna Lindals violin) – och jag lĂ€gger glatt mĂ€rke till att Ă€ven bilracing blivit en pusselbit! Bygget av hennes egen lilla vĂ€rld av ljud fĂ„r nya prĂ„ng. Inom samma gebit Kalev Tiits’ ”Stone Dance” (Siba) minnande, titelmĂ€ssigt, om vĂ„ra keltiska anor, men dĂ€r elektroniken skapar andra mönster, mer ambient och med lĂ„nga blickar slagna mot eam av rent franskt slag, det hĂ€r Ă€r spĂ€nnande pĂ„ ett helt annat sĂ€tt Ă€n Hanna Hartman, mer likt Robert Normandeau eller Michel Chion. 30 Seconds To Mars it ain’t!

SĂ„ngligt

Norsk-svenska Trio Mediaeval har haft en skivmĂ€ssig paus sedan ”Stella Maris” som fĂ„r anses vara deras genombrott, frĂ„n 2005. Nu Ă€r de Ă„ter med musik som det inte var tĂ€nkt att kvinnor skulle sjunga, ”A Worchester Ladymass” (ECM), utan benediktinermunkarnas hyllning till Maria pĂ„ 1200- och 1300-talen, manuskriptfragmenten avslutas med musik av Gavin Bryars. En fantastisk skiva, det hĂ€r, skönt sjungen och vi fĂ„r hoppas att trion inte tar sex Ă„r pĂ„ sig innan vi fĂ„r höra dem igen i skivsammanhang, rekommenderas energiskt, ett ömsint körbad.

Orlando de Lassus Ă€r det sĂ„ dags för igen, ”Laudent Deum” (Chandos) heter den hĂ€r skivan, nĂ„got modernare Ă€n ovan, hĂ€r rör vi oss vid 1500-talets slut, och det Ă€r Ă€n en gĂ„ng kören vid St. John’s College i Cambridge som tillsammans med outslitliga His Majestys Sagbutts & Cornetts under sammantagen ledning av Andrew Nethsingha visar upp de konstfĂ€rdiga vindlingar polyfonin tog sig, hur Lassus’ relativt frekventa resande satte sina inspiratoriska spĂ„r. Det var lĂ€nge sedan jag lyssnade pĂ„ en körskiva frĂ„n renĂ€ssansen som inte fyllde mina högt stĂ€llda förvĂ€ntningar, sĂ„ ock hĂ€r (och det kan inskjutas att Ă€ven körskivor av Ă€ldre sort, t.ex. Ă„terutgivna samlingen med motetter och mĂ€ssor av Byrd och Taverner under David Willcocks ledning frĂ„n tidigt 60-tal, Ă€ven den mĂ„ste anses vara en milstolpe [Newton]).

Johann Sebastian & The Boys

TvĂ„ oerhört vĂ€lljudande inspelningar av Johann Sebastian Bachs motetter, de sex vars mĂ„l och Ă€mne inte lĂ€mnar forskningen nĂ„gon ro (begravningsmusik? annat?) har nĂ„tt mig denna mĂ„nad. Sedan tidigare kan jag nog rabbla ett tjog bra inspelningar, med Herreweghes version  frĂ„n 1986 och Hilliardensemblens bland de som bryter mĂ„lsnöret först, dock icke att förglömma svenska ledda av MĂ„nsson eller Ericson eller med Stockholms Bachkör. Trots detta tjog inbjuder Bach, som alltid, till stordĂ„d ur olika vinklar. Föreliggande Ă€r Edward Higginbottom som leder New College Oxfords kör pĂ„ nya, egna skivbolaget Novum och Marcus Creed som leder Vocalconsort Berlin (Harmonia Mundi). I Higginbottoms fall blir jag glad av det faktum att en legendarisk kör pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet kan dokumentera sin framfart, hĂ€r Ă€r det Ă„ldermannen som leder den unga kören till stordĂ„d, fantastiskt framfört i ett inte allt för slukande ljud. Creed Ă„ sin sida, som jag sĂ€llan hört i Ă€ldre musik, bjuder pĂ„ en mindre besĂ€ttning och en nĂ„got stillsammare tolkning, linjerna Ă€r lika tydliga som hos Higginbottom men det hĂ€r Ă€r kommer nĂ€rmare, bjuder inte pĂ„ samma emfas – men bĂ„da versionerna har en innerlighet som fĂ„r dem att ligga nĂ€ra mĂ„lsnöret.

Den 22:a cd:n i Miklós Spånyis genomgÄng av C.P.E. Bachs verk för soloklaver (Bis) fyller mig med samma tillfredsstÀllelse som de tidigare 21. Makalöst att kunna hÄlla uppe bÄde intresse och kvalitet. W. F. Bachs orgelverk presenteras av Julia Brown, Àven hon nÀstan ett husnamn hos Naxos nÀr det gÀller orgelmusik, och hÀr Àr det fugor och koralförspel, allt Wilhelm Friedemann presterade, den hÀr cd:n konkurrerande med en cpo-utgÄva frÄn i vintras med Friedhem Flamme (och, ja, det finns fler!), men Julia Browns tolkningar framstÄr i ett eget ljus, den smidiga, vÀlljudande orgeln hjÀlper till, och gör det hÀr till topprekommendationen just nu nÀr det gÀller den skÀrv av W.F. Bachs orgelmusik som blev publicerad och dÀrmed tillgÀnglig för oss.

The full Monteverdi

”Songs To Mary” (Profil) Ă€r en samling 1600-talssĂ„nger dĂ€r Maria stĂ„r i centrum, hĂ€r framfört av Robert Crowe (”manlig sopran”, som det sĂ€gs pĂ„ omslaget) och med Michael Eberth bakom orgeltastaturen. PĂ„ denna fullmatade skiva tar Grandi, Monteverdi, Kerll och Frescobaldi plats, men det Ă€r Carissimi som fĂ„r det största utrymmet med tvĂ„ vĂ€l tilltagna motetter. Det mĂ€rks att Robert har blivit kĂ€r i de hĂ€r styckena, annars hade nog röstlĂ€get i kombination med orgeltonerna tröttat öronen snabbare. 80 intensiva minuter, dela upp dem i lagom portioner.

Monteverdi fyller det andra debutalbumet frĂ„n nya etiketten Novum, Higginbottom har hĂ€r tagit den fullkomligt centrala Vespro della beata Vergine 1610, ett verk som fyllde en hel kvĂ€ll, med musik som dĂ„ mĂ„ste lĂ„tit bĂ„de gammal och ny. Mina favoriter sedan tidigare Ă€r Savalls, Christies och Bernius’ versioner, med Gardiners frĂ„n 1974 i en sĂ€rskild hörna, tolkningar som har det lilla extra. Denna nya toppar nog inte listan, men en vĂ€lsjungen, sammanhĂ„llen vesper med utmĂ€rkta instrumentalister, dĂ€r solisterna ur kören i de flesta fall gör bra ifrĂ„n sig. Intressant bĂ„de som tankemĂ€ssigt framförande och som en vĂ„gad debut för ett nytt skivmĂ€rke.

Äldre

Sophie Yates fortsĂ€tter ta sig an 1700-talets cembalomusik, nu har turen kommit till fransmannen Claude-BĂ©nigne Balbastre (1727–1799), pappa organist som Ă€ndock hann med att producera arton (!) barn varav Claude var nr 16, hĂ€r hans andra samling (av tvĂ„) frĂ„n 1759. Har du följt Sophies utgĂ„vor genom fransk, engelsk och spansk klavermusik blir du inte besviken, en tystlĂ„ten och följsam cembalo förstĂ€rker intrycket av lĂ€tt anslag och begĂ„vat komponerad musik, utgĂ„vorna trĂ€ngs inte, sĂ„ passa pĂ„.

Baldassare Galuppi har varit förpassad till ströinspelningar pĂ„ de mest skiftande bolag och The Divine Arts serie med hans klavermusik varit ett lysande undantag – tills nu, nĂ€r Naxos ocksĂ„ tar tag i denna och lĂ„ter Matteo Napoli leverera den första volymen av en utlovad komplett utgĂ„va. Opera och körverk finns tillgĂ€ngliga i högre grad Ă€n musiken för klaver, som mĂ„nga gĂ„nger inte ens blev publicerad utan bara Ă€r bevarad i manuskriptform. Napolis, nĂ€rmast ny huspianist hos Naxos, spelglĂ€dje och brist pĂ„ pretentioner fĂ„r mig att vilja följa serien.

Galenskap mÄ vara att göra en ny inspelning av Antonio Vivaldis De fyra Ärstiderna. Den hÀr mÄnaden föreligger tvÄ och det ska en hel del till för att vÀcka intresse kring en sÄ sliten samling konserter. Musici Aurei under Luigi Piaovano och med Grazia Raimondi som violinsolist (Eloquentia) har spelat in sin version i ett garage, men inte vilket garage som helst: Garage Bulgari i Rom som huserar Nicola Bulgaris (jomen, vi talar Bvlgari!) samling Buick-bilar, vÀrldens kanske frÀmsta. I texthÀftet finns vackra bilder av dessa vackra bilar (fotograf: Michele Mari), en apart konsertlokal men resultatet Àr spÀnstig Vivaldi. David Grimal & Les Dissonances blandade i sin tur in Piazzolla vid en konsert i Dijon förra Äret (Aparté) och det Àr de förvisso inte först med och ett drag jag gÀrna programmerar bort i cd-spelaren för att fÄ Vivaldis programmusik för sig, dynamiken finns kvar i mötet med publiken. TvÄ bra tolkningar med sÀrskilda förutsÀttningar, att lÀgga till ett hundratal andra bra tolkningar.

TvÄ pÄ H

Jephtha blev HĂ€ndels sista oratorium, gamla testamentet rides again, och vi Ă€r inte bortskĂ€mda med tolkningar, nu en liveupptagning frĂ„n norska radion frĂ„n 2008 utgiven av Bis (norska radiotekniker lever vĂ€l upp till Bis’ högt stĂ€llda ljudmĂ€ssiga krav!) med Fabio Biondi hĂ„llandes i taktpinnen, belgiska Collegium Vocale Gent och Stavanges symfoniorkester och med en blandad solistkĂ„r dĂ€r James Gilchrist tar tĂ€ten i mina öron, Ă€ven om inspelningen inte i sin tur tar tĂ€ten bland de, förvisso inte vĂ„ldsamt mĂ„nga, jag hört. Med starkare solister hade det hĂ€r varit en mer vinnande inspelning, nu fĂ„r vi vinna pĂ„ priset (tvĂ„ cd till priset av en).

Om Àn Vittorio Negri varit inne och pillat pÄ partituret till HÀndels Concerti grossi op 6, Àr det en frÀsch tagning frÄn sent Ättiotal som nu Äterutgetts (Newton), blandensemblen I Musici levererar vÀlljud, bitvis fjÀrran frÄn HIP:a krav och förvÀntningar. HÀndels kreativa mÄnad pÄ hösten 1739 som resulterade i de hÀr 62 satserna framhÀrdar jag i att hÄlla Pinnock som en bÀttre uttolkare av, men flyt gÀrna med i I Musicis smÀrtfria flöde.

Londonfilharmonikernas pÄ egen etikett utgivna tagning av Haydns Jesu sista sju ord pÄ korset i en stort anlagd tolkning under Vladimir Jurowski och med en stark ensemble (Lisa Milne!) mÄ vara en kompott (Jurowski har gjort ett eget arrangemang av orkester- och oratorieversionerna utan att för den skull fÄ med hela skeendet [Haydn gjorde en strÄkkvartettversion ocksÄ, den ibland mest nakna och krÀvande versionen]) som Àr vÀl personlig, men det Àr inget fel pÄ intensitet och, inte minst, solisternas stora engagemang, kanske förstÀrkt av att detta Àr inspelat live.

Och sjunde delen i Naxos’ kompletta serie av Haydn mĂ€ssor har kommit, J. Owen Burdick tar den stort anslagna ”Schöpfungsmesse” och lĂ€gger till en liten missa brevis i sin senaste reviderade version. Samma betyg som tidigare: himlen mĂ„ icke rĂ€mna, men det hĂ€r Ă€r vĂ€ldigt bra.

Titlar att Àra

Helt kort om nĂ„gra krigshĂ€star utslĂ€ppta ur stallet. ”The Great Violin Sonatas” Ă€r en Ă„terutgivning (Newton) av Henryk Szeryngs och Ingrid Haeblers legendariska tolkningar av Mozart, det hĂ€r Ă€r oerhört inkĂ€nnande, vackra tolkningar som fĂ„tt nytt liv (ingen skillnad i form av remastering eller annat gentemot tidigare utgĂ„va, dock). Mozart i högform, symfonierna 39 och 41, har John Eliot Gardiner gett, Ă€n en gĂ„ng, livsutrymme pĂ„ egna skivbolaget Soli Dei Gloria nu nĂ€r Bach-kantatcykeln Ă€r fĂ€rdigutgiven, vĂ„rlika och sĂ€kra versioner av mĂ€sterverken. Ännu en ny komplett utgĂ„va av Beethovens symfonier har sett dagens ljus, och vi behöver inte vĂ€nta, alla finns dĂ€r i en fem-cd-box (NaĂŻve), det Ă€r Emmanuel Krivine som följt sin kritikerrosade nia med att nu ge oss alla, live, pĂ„ tidstrogna instrument. JĂ€mförelsen med föregĂ„ngarna sĂ€ger att det Ă€r litet lĂ„ngsammare bitvis, litet snabbare bitvis, med stor dramatik understundom, att de tidstrogna instrumenten inte Ă€r det som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r avgörande, utan balansen i orkestern, som fĂ„r dem att nĂ€stan dansa fram; verkligen en dark horse bland utgĂ„vorna och vĂ€l vĂ€rd att satsa pengar pĂ„/i. Och nĂ€r vi talar om Beethoven, ur arkiven Robert Casadesus som spelar sonat op 101 och den femte pianokonserten under Hans Rosbaud (1978 och 1961 respektive), stora, mĂ€ktiga tolkningar (Newton); sĂ„ ock med nya ICA Classics framrotade BBC-inspelning med Emil Gilels i första och tredje pianokonserten, under Adrian Boult 1967 och det hĂ€r Ă€r rysk perfektion, kĂ€nslosamt framfört, med ett ljud man kan överleva.

Jussi & Steve

Firandet av att det i Är Àr 100 Är sedan Jussi Björling föddes fortsÀtter och pÄ tre cd med nÀrmare fyra timmars speltid fÄr vi nio konserter frÄn Gröna Lund under femtiotalet oss till livs (Bluebell). Styvt femtio gÄnger stod Jussi pÄ Skansens (frÄn 1933) eller Gröna Lunds (frÄn 1934) scen och det Àr varierade program som bÄde omfattar lÀttare romanser och goda operastycken, skivorna visar en bakvÀnd kronologi dÀr vi reser frÄn 1960 mot 1950. Ett vÀrdigt tidsdokument dÀr ljudet mÄ svaja stundtals, men dÀr det Àn en gÄng Àr en fröjd att fÄ mer av Jussis gudabenÄdade stÀmma.

Den Ă„rliga tonsĂ€ttarfestivalen pĂ„ Konserthuset i Stockholm hade i Ă„r Steve Reich som föremĂ„l för sin hyllning och tack vare P2 har jag hört alla de fantastiska konserterna (jag köpte ocksĂ„ t-shirten innan festivalen började, rock’n’roll-estetiken har nĂ„tt konserthusen). ”Phase To Face” Ă€r en kort dokumentĂ€r om Reich (Eric Darmon och Franck Mallet [!] har gjort den) och den mĂ„ under sina 52 minuter inte fĂ„ tillfĂ€lle att loda nĂ„gra vidare djup, dĂ€remot framstĂ„r Reich som sedvanligt inbjudande och sympatisk, det finns musikexempel spridda och likt Nyman-dokumentĂ€ren jag skrev om förra mĂ„naden befinner sig dokumentĂ€ren pĂ„ resa. Ett liten lyft pĂ„ förlĂ„ten, nu ser jag fram emot en fullödig, lĂ€ngre skildring och kanske en BBC-dramatisering av spĂ€nstiga möten nĂ€r minimalismen var ny och konserterna hölls pĂ„ loft pĂ„ nedre Manhattan (och vi kan nu rĂ€kna in bra dokumentĂ€rer portrĂ€tterande Adams, Reich, Glass och Nyman)

Coda

Avslutningsvis kan jag inte lĂ„ta bli att sĂ€ga tvĂ„ ord om en orgel-cd som inte riktigt faller inom min lyssningshorisont, men Ulla Olssons ”A Royal Swedish Goth Wedding” med sin skumraskmusik frĂ„n sent 1800-tal av bl.a. Vierne och BoĂ«llmann Ă€r bĂ„de framförd med hög integritet och teknisk precision, likvĂ€l som goth-estetiken talar om ett mod att möta lyssnaren utan kompromisser (och sjĂ€lv Ă€r jag bara tacksam att inte vara goth:are, eftersom det kĂ€nns som det skulle ta vĂ€ldigt lĂ„ng tid varje morgon att fĂ„ pĂ„ sig alla svarta, milt sagt innovativt utformade klĂ€der, kedjor, snören och smink – jag blir alltid lika imponerad av alla dessa musikstilar som stĂ€ller sĂ„ stora tidsmĂ€ssiga krav pĂ„ sina anhĂ€ngare!).

Jan-Erik Zandersson