Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

TILL BENSPRATTLETS LOV

Illustration: Patrik Evereus.

Text: Martin Kristenson.

Heaven – I’m in heaven,

And my heart beats so that I can hardly speak,

and I seem to find the happiness I seek

when we’re out together dancing cheek to cheek

-Irving Berlin

Dans Àr frihet. Att röra kroppen till musik Àr den

totala förlösningen.

-Madonna

Den 23 februari 1933, bara en knapp mĂ„nad efter att Hitler tagit makten i Tyskland, hade Lloyd Bacons musikfilm 42:a gatan premiĂ€r i USA. Den skildrar hur en Broadwayproducent sĂ€tter upp en stor musik- och dansshow mitt under den vĂ€rsta depressionen, och vi fĂ„r följa kĂ€rlekslivet bakom kulisserna, oĂ€ndliga och mödosamma repetitioner, vi fĂ„r se hur producenterna anlitar gangsters för att rĂ€dda förestĂ€llningen och ta del av deras problem och konflikter med showens nyckfulle finansiĂ€r, en stupid miljonĂ€r som hotar att dra in sitt stöd om inte showens kvinnliga stjĂ€rna gör honom till viljes. Vi fĂ„r ocksĂ„ lĂ€ra kĂ€nna balettflickoma, en samling sjĂ€lvstĂ€ndiga och snabbkĂ€ftade unga damer som har fullt upp med att hĂ„lla tafsande dansare och scenarbetare ifrĂ„n sig (”You got the busiest hands!”).

42:a gatan har blivit berömd för sin (förhĂ„llandevis) realistiska beskrivning av det moderna storstadslivet i allmĂ€nhet och teatervĂ€rlden i synnerhet. Det Ă€r en pĂ„fallande skillnad mellan 42:a gatan, som var en Warner Brothers-film, och de romantiska technicolordrömmar som MGM skulle komma att producera nĂ„got decennium senare. Det realistiska anslaget kommer till uttryck framför allt i det faktum att det inte förekommer nĂ„gra dansnummer utanför filmens scenförestĂ€llning – ingen tillĂ„ts brista ut i sĂ„ng pĂ„ gator och torg eller nĂ„got annat osannolikt stĂ€lle (Jfr Singin’ in the rain). I andra avseenden Ă€r filmen mer konventionell: en okĂ€nd balettflicka (spelad av den underbara Ruby Keeler) fĂ„r sin stora chans nĂ€r showens stjĂ€rna vrickar foten bara nĂ„gra timmar före premiĂ€ren – en av showfilmens mest Ă€lskade klichĂ©er.

I filmen fĂ„r vi se tre nummer frĂ„n showens premiĂ€rförestĂ€llning; alla har det gemensamt att de handlar om moderna levnadsmönster med tonvikt pĂ„ förhĂ„llandet mellan könen. Det första numret, ”Shuffle off to Buffalo”, visar ett nygift par som kliver pĂ„ ett tĂ„g för att ge sig av pĂ„ smekmĂ„nad.  Den romantiska stĂ€mningen punkteras dock med besked av Ginger Rogers och Una Merkel som sittande i en sovkupĂ© sjunger om sin bristande tilltro till Ă€ktenskapet:

Matrimotiy is baloney,

SheÂŽll be wanting alimony

in a year or so


When she knows as much as we know

SheÂŽll be on her way to Reno

While she still has dough

Äktenskap Ă€r bara larv, sjunger de, snart kommer hon att ta ut skilsmĂ€ssa och krĂ€va sin man pĂ„ underhĂ„ll. Ingenting i detta nummer tycks tala emot flickornas skepsis, t o m saxofonema hĂ„nskrattar Ă„t det nygifta parets naiva framtidsdrömmar. Numret slutar dock med att paret

försvinner in bakom sovvagnskupĂ©ns förhĂ€ngen – allt Ă€r inte bara elĂ€nde i Ă€ktenskapet, fĂ„r man förmoda.

I det följande numret handlar det inte om Àktenskap lÀngre, utan om sex, Dick Powell besjunger en vacker flicka och kan inte finna nog med eufemismer för sina kroppsliga begÀr:

I’m young and healthy,

and you’ve got charms.

It would really be a sin

not to have you in my arms.

If I could hate you,

IÂŽd keep away.

But it ainÂŽt my nature,

I’m.full of Vitamin A, say,

I’m young and healthy,

so lets be bold,

in a year or two or three

maybe we will be too old.

Budskapet kan knappast bli tydligare: en ung och frisk man, full av A-vitaminer, vad skulle inte han kunna Ă„stadkomma om bara den unga damen ville slĂ€ppa till nĂ„gon gĂ„ng ( han tycks dock inte ha nĂ„gon större tilltro till sin mannakraft: om 1 – 3 Ă„r Ă€r vi nog för gamla, sjunger han lite uppgivet). Till skillnad frĂ„n det föregĂ„ende numret finns hĂ€r inga ironiska glidningar eller satiriska slĂ€ngar. Den utomĂ€ktenskapliga kĂ€rleken framstĂ€lls som nĂ„got alltigenom gott.

SĂ„ kommer till slut showens, och tillika filmens, stora final – titelsĂ„ngen ”42nd Street”. Det Ă€r ett suggestivt musik- och dansnummer, mĂ€sterligt iscensatt av den legendariske koreografen Busby Berkeley. ”Hear the beat / of dancing feet”, sjunger Ruby Keeler och tar oss med till 42:a gatan, New Yorks nöjescentrum pĂ„ 30-talet. Hela numret har en jagad och hektisk stĂ€mning, vi hör skott, bilhorn, polissirener, vi ser en mor smiska sitt barn i takt med musiken, vi passerar en tidningspojke med sensationsrubriker om det senaste mordet. En kvinna blir överfallen av en man i sin lĂ€genhet, hon flyr ut genom fönstret, medan mannen skjuter ett par skott efter henne. Kvinnan fĂ„ngas upp av en ung man som tar nĂ„gra danssteg med henne innan den försmĂ„dde Ă€lskaren rusar fram och knivhugger henne i ryggen.

”It’s a rhapsody of laughter and tears”, sjunger ensemblen till slut, ”naughty, bawdy, gaudy, sporty, 42nd Street”. FrĂ€cka, osedliga, prĂ„liga 42:a gatan!

Det Àr ett mÀrkligt dansnummer, inte minst dÀrför att det romantiserar livet pÄ 42:a gatan, samtidigt som det visar upp bilder av vÄld, fylla och kriminalitet. Men vad som hyllas hÀr Àr inte vÄldet, utan snarare stadens mÄngfald, myllret av mÀnniskor, gyttret, friheten pÄ gott och ont. Hela numret Àr ett vÀl koreograferat kaos, dÀr jÀttar och dvÀrgar, svarta och vita, mÀn och kvinnor dansar omkring varandra.

42:a gatan Ă€r en apoteos över jazzĂ„ldern och de nya ideal som vĂ€xte fram i USA efter första vĂ€rldskriget. Det var Scott Fitzgerald som myntade begreppet ”jazzĂ„ldern” för att beteckna 20-talet – en tid som i likhet med musiken hade högt tempo, var improviserad (inga fĂ€rdiga scheman, inga fastlagda slutmĂ„l) och individualistisk (stort utrymme för solister). SĂ„ngtextema i 42:a gatan Ă€r ironiska, tvetydiga, genomskĂ„dande. De beskriver inte bara en kroppens frihet, utan en friare livsstil överhuvudtaget. Men den starka och mycket pĂ„tagliga frihetskĂ€nsla som finns i de gamla Hollywoodmusicalerna har naturligtvis mindre med sĂ„ngtexterna att göra och mer med musiken, rytmerna, de lĂ€tta dansstegen, kamerarörelsema. NĂ€r Ruby Keeler steppar pĂ„ taket till en taxibil i finalen till 42:a gatan, gör hon det för sitt eget höga nöjes skull, hon Ă€r skamlöst onyttig, hennes dans Ă€r ett sjĂ€lvĂ€ndamĂ„l och uttrycker ingenting annat Ă€n glĂ€djen att finnas till. Hon tar ett steg Ă„t sidan, glömmer plikterna och hĂ€nger sig Ă„t sina drömmar. Hollywoods showfilmer tycks ansluta sig till George Orwells insiktsfulla tanke att ”pĂ„ det hela taget vill mĂ€nniskorna vara goda, men inte för goda, och inte hela tiden”.

Men dansfilmema gĂ„r mycket lĂ€ngre Ă€n sĂ„ – i sina bĂ€sta stunder upplöser de den tunga verklighetens tröghet och begrĂ€nsningar. Det kan ske pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt, t ex genom Fred Astaire och Gene Kelly, vars fjĂ€rilslĂ€tta danssteg tycks upphĂ€va tyngdlagen. I finalen till 42:a gatan sprĂ€nger Busby Berkeley alla grĂ€nser. Med de avslutande dansnumren lĂ€mnar han filmens realism bakom sig och ger sig ut i en vildsint bildfantasi. Filmens dansnummer ska förestĂ€lla framföras pĂ„ en teaterscen, men det vi ser Ă€r sĂ„dant som bara kan göras pĂ„ film. Vi Ă€r inte lĂ€ngre kvar pĂ„ Broadwayscenen, pĂ„ 42: a gatan eller i New York, vi Ă€r inte ens kvar i verkligheten. Vi befinner oss istĂ€llet i en vĂ€rld dĂ€r dansens frihet möter filmens.

Berkeley Àr hÀr i sitt esse. Han placerar kameran i taket eller nere vid dansarnas fötter, allt för att ge maximal skönhetsupplevelse. Scenen roterar, höjs och sÀnks, balettflickoma dansar runt i geometriskt avancerade formationer. Denna koreografiska skönhet kan dock bara avnjutas av biopubliken. Den teaterpublik som enligt filmens fiktion sitter i salongen lÀmnas helt utanför.  Detta Àr en filmisk upplevelse och ingenting annat.

I filmens finalnummer kan biopubliken aldrig vara sĂ€ker pĂ„ att nĂ„gonting Ă€r vad det frĂ„n början verkar. Ruby Keeler dansar pĂ„ scengolvet, som dock omĂ€rkligt förvandlas till taket pĂ„ en taxibil.  En folktom gata kryllar helt plötsligt av mĂ€nniskor. Kameran glider omkring bland kulisserna och tar vĂ€gen in genom ett fönster, dĂ€r vi ser en kvinna bli överfallen. Hos Berkeley Ă€r scenrummet ofta uppbyggt som kinesiska askar. Hans dansnummer kan göra Ă„skĂ„daren lĂ€tt sjösjuk, de skapar en kĂ€nsla av att nothing is real. Och mycket riktigt: i likhet med Disneys Fantasia blev Berkeleys filmer kultförklarade av 60-talets psykedeliska generation. ”Ungdomarna tycker om att se dina filmer och bli höga pĂ„ marijuana”, förklarade en Broadwayproducent för Berkeley pĂ„ 60-talet.

SÄ hÀr frisprÄkig och öppen kunde man alltsÄ vara i Hollywood i början pÄ 30-talet, innan en stark opinion tvingade filmbolagen till en mycket strÀng sjÀlvcensur. 42:a gatan hade knappast kunnat bli gjord bara ett Är senare. 1934 var Äret dÄ Hollywoods egen censurbyrÄ Hays Office började tillÀmpa den s k produktionskoden pÄ allvar. Denna kod var en regelsamling som detaljerat beskrev hur brottslighet, vÄld, religion och sex skulle skildras pÄ film. Bland dessa regler fanns ocksÄ angivet hur dans lÀmpligast skulle filmas:

Danser som antyder eller representerar sexuella handlingar eller osedliga passioner Àr.förbjudna. /.. / Danser dÀr oanstÀndiga rörelser betonas ska betraktas som obscena. Danskostymer avsedda att möjliggöra otillbörligt blottande eller oanstÀndiga rörelser i dansen Àr förbjudna. Danser avsedda att hetsa upp publiken .. danser med överdrivna kroppsrörelser dÀr fötterna förblir stillastÄende, krÀnker anstÀndigheten och Àr felaktiga.

De musicaler som gjordes efter kodens införande var följaktligen inte alls sÄ djÀrva som 42:a gatan. 40-talets MGM-musicaler var mindre spretiga och mer farniljeanpassade. Det gjorde nu inte sÄ mycket. De sexuella anspelningarna försvann (eller gjordes mer sublima), men danserna uttryckte fortfarande samma starka frihetslÀngtan. Och t o m i en sÄ oskuldsfull familjefilm som Butik med musik frÄn 1949 kunde Judy Garland brista ut i följande lÀtt anarkistiska sÄng:

I don’t care!  I don’t care!

When it comes to happiness I want my share.

Don’t try to rearrange me,

there’s nothing that can change me,

’cause I DON’T CARE!