Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Yngwie Malmsteen

Gitarrlegenden som spelar skjortan av alla andra gitarrister och som dessutom och har en image som gör att man bara kan falla pĂ„ knĂ€ framför honom i vĂ€rsta Wayne och Garth-stil och utbrista: ” We’re not worthy!”, eller helt enkelt bara för att, som Ritchie Blackmore gjorde, visa sin hĂ€ngivenhet för gitarrfenomenet Yngwie. Alla tycks ha Ă„sikter om Yngwie, men oavsett om man hatar eller Ă€lskar, förstĂ„r eller totalt missförstĂ„r hans musik, sĂ„ gĂ„r det inte att komma ifrĂ„n att han gör det han gör i vĂ€rsta Enterprise-hastigheten och ljusĂ„r bĂ€ttre Ă€n alla andra. Och likt andra riktigt stora gitarrister har han en unik ton i sin gura som gör att man omedelbart hör att det Ă€r Yngwie som finns pĂ„ andra sidan av Stratan – oavsett om han nu drillar skalor sĂ„ snabbt att det lĂ„ter som flygande tefat eller om han tar toner sĂ„ höga att de grĂ€nsar till hundarnas hörselregister. Och att han haft ett vĂ„ldsamt guitar-battle med Allram Eest och dessutom framtrĂ€tt i Bingolotto tillsammans med Åsa Jinder genererar naturligtvis en guldstjĂ€rna i protokollet. VĂ€rt att notera Ă€r att Yngwie för övrigt var den första gitarristen som fick en egen signature-modell av Fender, alltsĂ„ innan Clapton, Beck, Mayer och övriga gnidargubbar fick sina. Utöver detta har han Ă€ven blivit förĂ€rad signature-modeller av Marshall-förstĂ€rkare, Seymour Duncan-mickar, DOD-preamp, Di Marzio-sladd osv. Inte direkt illa av en sjĂ€lvlĂ€rd gitarrist!

Tiden gÄr fort nÀr man har roligt sÀgs det, men aldrig, aldrig, aldrig (skrev jag aldrig?) riktigt lika fort som ett solo av Yngwie Malmsteen. Jag sitter och skakar sönder hjÀrncellerna i takt (?) med Yngwies nya album Relentless och vÀntar pÄ samtal frÄn Miami, nÀr min iPhone börjar vibrera och mua (frÄga inte!), jag svarar:

”Ja det Ă€r Yngve”.

–      HallĂ„ dĂ€r, Ă€r det Lars Yngve?

Javisst, svarar jag.

–    Coolt, det Ă€r Lars Johan Yngve hĂ€r! Du heter alltsĂ„ ocksĂ„ Yngve?

Ja, fast i efternamn, det Àr ett gammalt knektnamn.

–    Aha! Visste du att namnet Yngve kommer frĂ„n vikingatiden och guden Yngve-Frej, och att de unga mĂ€nnen som följde honom kallades för ynglingar?

Nej, det hade jag ingen aaaaaaning om!

–    Nu vet du. SjĂ€lv Ă€r jag intresserad av historia och hĂ„ller sedan tre Ă„r tillbaks, parallellt med musiken, pĂ„ med att skriva en biografi om mitt pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt extrema liv, dĂ€r jag Ă€ven skriver om just vikingarna – inte att förvĂ€xlas med dansbandet och kramgoa!

Du, frÄn början: uppmuntrades du av dina förÀldrar till att spela gitarr eller?

–    Intressant frĂ„ga. Jag kommer frĂ„n en lite bohemisk familj dĂ€r alla hĂ„ller pĂ„ med olika kreativa saker, sĂ„ pĂ„ sĂ„ sĂ€tt kan man sĂ€ga att jag uppmuntrades till att uttrycka mig konstnĂ€rligt. Jag var den yngsta killen i min familj och min Ă€ldre bror och syster var riktigt bra musiker som började spela i unga Ă„r. Min bror spelade piano, trummor, gitarr, bas och dragspel, i princip allt. Min syster var en duktig sĂ„ngerska och pianist, och Ă€r fortfarande en riktigt bra sĂ„ngerska. Hon spelar klassisk flöjt i en orkester. Min mamma ville verkligen att jag skulle bli musiker sĂ„ hon gav mig en gitarr pĂ„ min femĂ„rsdag, fast jag började inte spela förrĂ€n jag var sju Ă„r! Men det var definitivt ingen som hade en tanke pĂ„ att det jag sysslade med skulle leda till nĂ„gon större succĂ©!

Men varför blev det just gitarr, man har ju onekligen kÀnslan av att det kunde ha blivit vilket instrument som helst för din del?

–    Min mor hade ju köpt en gitarr till mig nĂ€r jag fyllde fem som jag inte anvĂ€nt utan som hĂ€ngde pĂ„ vĂ€ggen i mitt rum som prydnad. Den 18 september 1970 satt hela familjen och sĂ„g pĂ„ nyheterna pĂ„ kvĂ€llen dĂ„ de berĂ€ttade att Jimi Hendrix hade dött. De visade ett klipp frĂ„n hans framtrĂ€dande dĂ„ han satte fyr pĂ„ sin gitarr pĂ„ Monterey. Jag lade egentligen inte mĂ€rke till musiken just dĂ„, utan jag sĂ„g bara den hĂ€r killen med sin brinnande gitarr och tyckte det var sĂ„ otroligt coolt. Efter det plockade jag ner gitarren frĂ„n vĂ€ggen och började spela.

Samma dag som Hendrix dog föddes alltsÄ gitarristen Yngwie Malmsteen?

–    Ja, det kan man definitivt pĂ„stĂ„.

Det Àr fÄ förunnat att ha stakat ut framtiden i sÄ tidig Älder!

– Jovisst. Och man mĂ„ste förstĂ„ att Sverige i mitten pĂ„ 70-talet pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt var ett konstigt land dĂ€r man till exempel uppmuntrades till att bli svetsare, men knappast till att bli musiker. Det var liksom ingen som ansĂ„g att musiker var ett riktigt yrke pĂ„ den tiden! Men min farbror hade en gammal studio i Stockholm som jag Ă„kte in till dagligen och spelade in i, och efter avslutad inspelning tog jag bandet med mig hem och analyserade dagsformen och det jag spelat in. Varje dag försökte jag att förbĂ€ttra mig nĂ„got litet frĂ„n dagen innan. Det lĂ„ter inte klokt, men sĂ„ var det faktiskt.

Hur utvecklade du din egen spelstil; det ser nÀstan ut som om gitarren spelar av sig sjÀlv, hur har du utvecklat den?

–    Just det dĂ€r med min stil Ă€r lite mĂ€rkligt eftersom den inte vĂ€ckte nĂ„gon som helst uppmĂ€rksamhet hemma i Sverige. Men svaret pĂ„ din frĂ„ga mĂ„ste bli: trĂ€ning, trĂ€ning och Ă„ter trĂ€ning. Jag Ă€r ju helt och hĂ„llet sjĂ€lvlĂ€rd och just detta har vĂ€l ocksĂ„ bidragit till att jag utvecklat en egen stil. Det första jag gjorde nĂ€r jag vaknade pĂ„ morgonen under hela min uppvĂ€xt frĂ„n det att jag fyllt sju, var att spela gitarr, och det sista jag gjorde pĂ„ kvĂ€llen var att somna vid sidan om min gitarr. Och Ă€n i dag sĂ„ har jag fortfarande gitarren till hands mest hela tiden, med den stora skillnaden att om jag numera, lĂ„t sĂ€ga, sitter och ser tv och som vanligt fingrar pĂ„ gitarren och plötsligt fĂ„r inspiration, sĂ„ kan jag gĂ„ raka vĂ€gen in i min egen studio och spela in direkt. Alla instrument stĂ„r uppstĂ€llda sĂ„ det Ă€r bara att köra igĂ„ng, vilket Ă€r en oerhörd fördel.

Men du, 70-talsmusiken bestÄr ju till stor del av lÄnga lÄtar och utdragna solon pÄ alla slags instrument. Hur kunde du vÀcka uppmÀrksamhet med ditt sÀtt att lira dÄ?

–    Ja, du. Ingen reagerade speciellt vare sig pĂ„ min stil eller pĂ„ det jag spelade hĂ€r hemma, men jag var envis och fortsatte att lira. Jag köpte Guitar Player sĂ„ ofta jag kom över den eftersom det var den enda musiktidningen som faktisk skrev om gitarrister pĂ„ den tiden. I den hade de en kolumn under rubriken ”Spotlight” dĂ€r de skrev om intressanta nya gitarrister. SĂ„ jag skickade in ett band till tidningen pĂ„ vinst och förlust och gjorde mig verkligen inga stora förhoppningar om att de skulle höra av sig. Men efter tre veckor började jag fĂ„ en massa telefonsamtal frĂ„n USA frĂ„n alla möjliga etablerade musiker pĂ„ de mest mĂ€rkliga tider pĂ„ dygnet, och till och med Kiss ringde! Och sĂ„ en dag ringde Mike Varney, som lĂ„g bakom just Spotlight-kolumnen i Guitar Player, och berĂ€ttade att han skulle starta ett eget skivbolag, Shrapnel Records. Han uppmanade mig att komma över, vilket jag naturligtvis ocksĂ„ gjorde, Ă€ven om det var ett stort steg att ta. Men nĂ€r jag vĂ€l Ă„kt över gick det hela vĂ€ldigt fort. Jag accepterades direkt och blev hyllad som en innovatör. Det kĂ€ndes lite overkligt med den omedelbara uppstĂ„ndelsen eftersom jag lirade exakt likadant over there som jag gjort i Sverige i Ă„ratal utan att nĂ„gon brytt sig nĂ€mnvĂ€rt.

Men att komma över sjÀlv, med bara din gitarr, det mÄste ha varit lite skrÀmmande, vÀl!

– Absolut. Jag var inte mer Ă€n 19 bast. Jag glömmer aldrig mitt första gig i USA som var med Steeler, och som support för Glen Hughes och Pat Thrall, och det var verkligen inte inför stor publik. Men pĂ„ giget veckan dĂ€rpĂ„ kom det en ganska stor publik för att kolla in vad jag gjorde. DĂ€refter gick det vĂ€ldigt snabbt.

PĂ„ tal om snabbt: det lĂ„ter oerhört fort men ser inte galet snabbt ut nĂ€r du spelar! Precis som nĂ€r Pierro Gross Ă„kte slalom – fast tvĂ€rtom!

– Ja, det Ă€r mĂ„nga som analyserat min stil och utvecklat olika teorier, och speciellt japanerna har bemödat sig om att göra empiriska undersökningar utan att egentligen komma fram till nĂ„gonting sĂ€rskilt.

Som alla karriÀrer har det gÄtt lite upp och ner. 1985

nominerades han till en Grammy. Allting sĂ„g ljust ut, full speed ahead till 1987 som var en enda lĂ„ng motgĂ„ng: Han körde och krockade, lĂ„g en vecka i koma och höll pĂ„ att förlora kĂ€nseln permanent i sin högerhand. Hans manager lurade honom pĂ„ mĂ„ngmiljonbelopp, hans hus förstördes i ett jordskalv, och till rĂ„ga pĂ„ allt dog hans mor. Men istĂ€llet för att grĂ€va ner sig i sorg plockade han Ă„ter fram gitarren, gav ut sitt sjunde album och lirade mer inspirerat Ă€n nĂ„gonsin. 1993 var det Ă„terigen dags för problem, dĂ„ Yngwies dĂ„varande svĂ€rmor ringde polisen och uppgav att Yngwie hade kidnappat hennes dotter. Jag glömmer aldrig bilderna som kablades ut frĂ„n Yngwies hem. En morgon vĂ€cktes han av en surrande helikopter och en svartklĂ€dd insatsstyrka. Yngwie – yrvaken med hĂ„ret, alltsĂ„ sĂ„ som hĂ„ret spretar pĂ„ alla lĂ„nghĂ„riga nĂ€r de Ă€r yrvakna, iklĂ€dd enbart frottĂ©badrock och morgontofflor – öppnade ytterdörren efter megafonuppmaning frĂ„n polisen att komma ut med uppstrĂ€ckta hĂ€nder. Yngwies flickvĂ€n förnekade dock att hon varit kidnappad och Ă„talet lades naturligtvis ned. Oavsett vad som hĂ€nt i privatlivet har bara legenden om Yngwie vuxit. I allt detta Ă€r det ibland lĂ€tt att glömma bort Yngwies status. Han röstades till exempel fram av Times som en av de tio mest inflytelserika gitarristerna genom tiderna.

Du har numera en rÀcka med signature-grejer, vilken Àr du stoltast över?

– Ja
 Det gĂ„r inte att komma ifrĂ„n att det var stort att som första gitarrist fĂ„ en egen signature-modell av Fender, det kĂ€nns oerhört Ă€rofullt. Jag var ju dessutom den första artisten nĂ„gonsin som fick en Stratocaster gratis! PĂ„ min första soloplatta Rising Force har jag en Strata pĂ„ omslaget, och efter en spelning 1986 pĂ„ Long Beach Arena kom det fram en kille frĂ„n Fender som erbjöd mig gitarrer gratis. Jag trodde först att det var nĂ„gon sorts skĂ€mt eftersom Fender var kĂ€nda för att inte ge bort sina gitarrer gratis, men det var det inte!

Peps Persson anser att instrumentet Àr en förlÀngning av kroppen, och musiken som skapas Àr en mix av kropp och sjÀl.

– Ja, jag hĂ„ller med, speciellt gitarren med alla olika toner man kan skapa.

Har du aldrig funderat pÄ att spela in ett bluesalbum?

–    Hm
 jag vet inte. Jag Ă€r öppen för roliga saker, och visst
 en lĂ„t skulle jag mycket vĂ€l kunna lira in, men ett helt album
 För mig kĂ€nns blues som ett förvisso vĂ€ldigt fint, men jĂ€vligt litet och högst begrĂ€nsat rum, som det bara finns plats för ett bord och en stol i. Jag behöver lite mer utrymme Ă€n sĂ„ och det mĂ„ste kĂ€nnas rĂ€tt och vara berĂ€ttigat att göra en sĂ„dan sak. Jag menar, ta en sĂ„dan lĂ„t som U2:s When love comes to town, som Ă€r en hyfsad lĂ„t, men i samma ögonblick som B. B. King tar de dĂ€r tvĂ„ tonerna pĂ„ sin gitarr sĂ„ ryser jag. Just att kunna skapa den typen av kĂ€nslor med sĂ„ smĂ„ medel som tvĂ„ toner, det visar pĂ„ vilken fantastisk gitarrist han Ă€r. Eller ta ett band som AC/DC, som i princip spelat tre ackord i trettio Ă„r och som Ă€r bĂ€st i hela vĂ€rlden pĂ„ att sĂ€tta dessa tre ackord. Och ett annat band som i sina bĂ€sta stunder Ă€r grymma Ă€r ZZ Top. Men jag har i dagslĂ€get svĂ„rt för att tĂ€nka mig att spela in en bluesplatta. Å andra sidan bestĂ€mde jag mig en gĂ„ng i tiden för att aldrig spela in ett akustiskt album, och sedan gjorde jag det Ă€ndÄ 

Men orkar du lyssna pÄ band som inte Àr sÄ musikaliskt briljanta men som ÀndÄ gjort fenomenal musik som Ramones?

–    (suck) AlltsĂ„, vid Ramones mĂ„ste jag dra linjen, dĂ€r gĂ„r grĂ€nsen. För mig Ă€r Ramones riktigt skrĂ€p, rena rama botten. De kunde ju för fan knappt stĂ€mma sina gitarrer!

Okej, nÀr lirade du Johnny B Good sist?

–    Din, dindin, dindindindindin, dendudun, dindindindindin, din
 Fan, det mĂ„ste ha varit pĂ„ en soundcheck nĂ„gon gĂ„ng, haha


Du verkar vara en typ som gillar kvalitet och originalgrejor!

–    Absolut. Jag krĂ€ver original oavsett vad det gĂ€ller för saker, jag nöjer mig bara med det bĂ€sta och Ă€r trogen de mĂ€rken jag gillar. Jag anvĂ€nder bara Rolex-klockor, ibland tvĂ„, men dĂ„ Ă€r de instĂ€llda pĂ„ olika tidszoner. Jag har alltsĂ„ inte fyra som en del pĂ„stĂ„tt. Min far dĂ€remot, hade fyra klockor, men det var för att han lagade klockor! Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi drömma om att köra nĂ„gon annan bil Ă€n Ferrari. De flesta gitarrmĂ€rken har egna förstĂ€rkare och en hel del har erbjudit mig deras produkter, men lĂ„ngt innan Fender gav mig den hĂ€r gitarren, sa jag, ”Tack, men nej tack”. Och allt annat Ă€n Marshall Ă€r bara skrĂ€p.

Jag misstÀnker att du har en hyfsad samling av gitarrer som Àr riktiga rariteter?

– Ja du, jag har en gedigen samling. Jag har till och med en av de första tio Stratorna som tillverkades, ”3 / 54″ stĂ„r det skrivet med blyerts pĂ„ undersidan. Mars 54, första mĂ„naden, första Ă„ret. Jag har Ă€ven en del prototyper som inte ens de pĂ„ Fender kan förstĂ„ hur jag lyckats fĂ„ tag pĂ„.

Nyligen visade du upp fina Ferraris i Stars & Cars. Vad Àr det med Ferraris som Àr sÄ fantastiskt?

– Jag har fem stycken, och jag Ă€r lika rĂ€dd om dem som om de vore mina barn. Jag kan hĂ„lla pĂ„ med dem i timmar, beundra dem och sköta om dem, och jag Ă€r in i minsta detalj petig med allt. Jag kan mycket vĂ€l gĂ„ och grunna och kĂ€nna mig oerhört frĂ„gande till om det optimala verkligen Ă€r en gul slangklĂ€mma eller om det egentligen inte borde vara en röd istĂ€llet, haha


Du gillar ju hög hastighet, hur snabbt spelar du om man skulle mÀta det i kilometer?

–    Du, det har jag ingen aning om, men det skulle inte förvĂ„na mig om det finns nĂ„gon som har koll pĂ„ hur fort jag spelar! Men förmodligen stĂ„r varvrĂ€knaren pĂ„ rött


Förebild?

– Paganini Ă€r en idol, och han var extrem pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt. Han levde en rock’n’roll-livsstil lĂ„ngt innan rocken uppfunnits. Han var dessutom en mycket kontroversiell person. Folk trodde att han hade en pakt med djĂ€vulen, han satt i fĂ€ngelse för mord och hade sex med Napoleons syster. Han var en helt jĂ€vla galen kille, en riktig entertainer som klarade av att göra saker med sin fiol som ingen annan tidigare gjort.

Som du fast med din Strata?

–    Ja, kanske. Och visst, Ă€ven jag har ju levt ett ganska extremt liv i perioder, med hela rockstjĂ€rnelivet och med allt vad det innebĂ€r, men jag har lĂ€mnat allt det dĂ€r bakom mig nu. Jag har familj och trivs med livet och kĂ€nner mig oerhört privilegierad. Jag stiger faktiskt upp klockan sju varje morgon och tar vara pĂ„ tiden pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt. Dessutom hĂ„ller jag mig i form genom att spela ganska mycket tennis pĂ„ min egen tennisbana.

Formen pÄ en racket och en gitarr Àr ju snarlik!

–Jag ska sĂ€ga dig att jag faktiskt Ă€r ett riktig tennisfreak. Jag Ă€r en hĂ€ngiven tennisfan och har en tv-kanal som bara sĂ€nder tennis dygnet runt. NĂ€r jag fĂ„r tillfĂ€lle till det sitter jag gĂ€rna pĂ„ centercourten hĂ€r i Miami och ser pĂ„ nĂ€r storheter som Nadal och Federer spelar.

Har du nÄgon förebild nÀr det gÀller klÀder eller blundar du och tar det som finns tillgÀngligt i garderoben?

– I fallet med klĂ€der gör jag som Einstein gjorde; han köpte tio uppsĂ€ttningar av samma sorts klĂ€der, sedan lade han inte ner mer tid pĂ„ det, han hade alltid likadana klĂ€der pĂ„ sig. Men i mitt fall handlar det i stĂ€llet om 100 par svarta brallor och lika mĂ„nga skjortor, haha


Stryker du dina skjortor sjÀlv?

– Nej för fan


StÀmmer det att Richie Blackmore föll ner pÄ knÀ nÀr han trÀffade dig?

–    Ja, det gör det – otroligt. Jag hĂ€ngde en hel del med dem nĂ€r de gett ut Perfect Strangers.

Har du fÄtt frÄgan om att lira med dem?

– Jag har spelat med dem, jag lirade med dem i Japan. Det kĂ€ndes overkligt att stĂ„ pĂ„ samma scen och lira tillsammans med sina gamla hjĂ€ltar. Jag fick ju deras album Fireball av min syster i unga Ă„r och den skivan gjorde ett oerhört starkt intryck pĂ„ mig, sĂ„ de Ă€r milt sagt up there.

Vad Àr det löjligaste ryktet du hört om dig sjÀlv?

–    Jag har hört ganska mĂ„nga helt sjuka rykten om mig sjĂ€lv, varav de flesta naturligtvis Ă€r pĂ„hittade. Men visst, jag har mig sjĂ€lv att skylla för en del saker. Och visst har det gĂ„tt lite vilt till vid nĂ„gra tillfĂ€llen, men det Ă€r som sagt ganska lĂ€nge sedan nu.

Det blir alltsÄ inget hÄlligÄng nÀr du ska turnera runt med Relentless?

– Jovisst blir det det, massor. Men allt hĂ„lligĂ„ng kommer att ske pĂ„ scenen – inte utanför den.

Lars Yngwie