Tuesday September 22nd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

DET VAR EN SÅDAN DAG

Bild: Ann Blom

Text: Thomas Millroth.NÀr jag skriver detta, hÄller Kejsarkronorna pÄ att slÄ ut i trÀdgÄrden. Vi har planterat tre nya plommontrÀd. I köket vÀntar en stor skÄl ramslök pÄ att bli soppa.

ÄndĂ„ kĂ€nns inget roligt.

Jag lĂ€ser i tidningen: ”Ulf Lundell vann”. Vann? Hans match mot Kivik Art pĂ„ Stenshuvud har varit en sorglustig historia. Det har kĂ€nts som kampen om pĂ„vens skĂ€gg, huruvida David Chipperfield/Antony Gormleys ”A Sculpture for the Subjective Experience of Architecture” Ă€r ett konstverk eller inte? FrĂ„n detta alltmer berömda ”betongtorn”, hĂ€vdar riksskalden, att nyfikna turister kan spana ner pĂ„ hans privatliv. Och dĂ„ Ă€r det ju inte konst, det Ă€r en byggnad, som i sĂ„ fall saknar bygglov.

En löjlig tuppfÀktning, har jag tÀnkt.

I min hjÀrna har det lÄtit: ZZZZZZ.

VĂ€ck mig! LĂ„t det ta slut snart!

Men sÄ slÄr mig dagens rubriker i ansiktet.

KammarrÀtten har slagit fast, att denna betongskulptur Àr att betrakta som en byggnad och dÀrtill en sÄdan utan bygglov.

Konsekvens: rivning av ”svartbygget”.

Snarkningarna i min hjÀrna byts mot ett sonja-Äkessonskt NEEEEJ.

Men, jo.

Ett litet ljus i natten Àr den smala chansen att Högsta Förvaltningsdomstolen slutligen hÀver beslutet och fastslÄr att konstverket av Chipperfield och Gormley Àr konst.

Men tiden gÄr och risken Àr vÀl att Kivik Art tappar energi pÄ vÀgen. Den hÀr sortens brÄk och bad will har bara Ulf Lundell rÄd med. Inte Kivik Art.

Kivik Art Àr en sorts utsiktstorn som behövs i det lokala konstlivet. En plats för mer Àn det som ryms runt knuten.

Egentligen hade jag inte alls tÀnkt skriva om Lundells eventuellt hotade privatliv.

PĂ„ Kristianstads konsthall pĂ„gĂ„r nĂ€mligen utstĂ€llningen ”Inre röster” av Per Svensson och Leif Elggren.

Ett myller av ljud, byggen, teckningar.

Det Àr en lust att gÄ pÄ upptÀcktsfÀrd.

SÄ hÀr ska konst vara. Oförnuftig och poetisk.

Det Àr ingen konst att vilja komma Ät sina medmÀnniskor och projekt som misshagar en.

Det hÀr Àr dÀremot konst.

Ur en stor mÄnghörning kommer hjÀrtljud, som Per Svensson har registrerat pÄ sin kropp.

SÄ enkelt. Och grundlÀggande.

De tvÄ konstnÀrerna har tillsammans tagit upp ljudet frÄn konsthallens susande ventilation.

SĂ„dana irriterande ljud, som bara finns.

Accepterade men ohörda.

Dock hörda som irritation. De trÀngs med vÄra tankar och sinnen.

Tystnad Àr nÄgot att be stilla om.

I riktig tystnad finns ro.

Riktigt tystnad finns vÀl inte. Den amerikanske kompositören John Cage konstaterade ju det, dÄ han besökte ett helt tyst rum. Alla störningar och susningar han registrerade kom frÄn hans egen kropp.

Det Àr den som dagens lÄtsastystnad frÄn ventilation och en massa andra onödiga nÀrljud konkurrerar med.

Elggren och Svensson har byggt ett tyst rum klÀtt med Àggkartonger. HÀr kan jag sitta och betrakta konstnÀrerna pÄ en monitor, hur de i Chalmers tekniska högskolas tysta rum registrerade sina hjÀrt- och andningsljud.

Den amerikanske röstspecialisten Michael Esposito trodde sig kunna urskilja röster bland de inspelade ljuden.

Och nu Àr vi inne pÄ verkligt esoteriska omrÄden. Var de frÄn andra sidan?

Fan troÂŽt!

Men det dÀr envetna lyssnandet bortom det nÀrmaste biter sig fast. Leif Elggren har i en rad projekt, som ocksÄ finns pÄ cd, lyssnat av olika Àldre miljöer för att finna spÄr bortom de mest uppenbara. Tillsammans med Esposito har han gjort inspelningar i Emanuel Swedenborgs lusthus.

Vad hörde de? Oklart. Men bara att de fÄr mig att lÀgga örat till högtalaren en bra stund förÀndrar mina förnimmelser.

Litet osÀkrare vÀnder jag öronen mot vardagen igen.

Inne i det tysta rummet i Kristianstads konsthall hör jag allt annat Àn tystnad, brus och sorl lÀcker in. Antagligen frÄn konsthallens vernissagepublik. Eller?

Nej, nu blir jag osĂ€ker pĂ„ vad jag hör. GĂ„r ut och kikar. Jovisst, dĂ€r Ă€r han vars skratt hördes, dĂ€r Ă€r hon med den höga rösten


Tystnad Àr ett slags uppmÀrksamhet, som mÄste modelleras varsamt.

Som ett sÀtt att sjunga. Som Freddie Wadling.

Wadling sitter vid scenen, tung, vilande i sig sjÀlv. Jag lÀgger mÀrke till hans tunga huvud och smala hÀnder.

Leif Elggren, Per Svensson och Michael Esposito sÀtter sig till rÀtta bakom elektronik och apparater. Wadling sitter försjunken framför sin mikrofon. Som om han inte mÀrkte nÄgot omkring sig.

Lyssnar inÄt. Verkar inte reagera pÄ de smÄ ljud, som smyger sig runt i rummet. Elggren rattar fram hackande takter, Svensson lÄter sus vÀxa lÄngsamt. En svÀvande matta av skarpa och upplösta ljud över vÄra huvuden.

NÄgot magiskt mÀnskligt blandar sig i. En vÀrme. NÀrvaro. Ett stilla nynnande som Àr mer Àn elektronik. DÄ ser jag att Wadling rört sig litet grand, att han liksom smakar pÄ ljuden, blundande ser ut mot publiken. I tjugo minuter stÄr allting stilla.

SÄ hÀr smakar riktig tystnad.

Det verkar som en klyscha, men de riktigt bra konstnÀrerna, skalderna, musikerna lyssnar pÄ sig sjÀlva för att identifiera och ta sig förbi de hinder de inte vill att vi ska tÀnka pÄ.

Freddie Wadling, Per Svensson och Leif Elggren Àr sÄdana.

Vi konsumerar massor av ljud och annat skrot utan att tÀnka pÄ det.

Omgivna av banaliteter Àr det kanske just dessa vi mÄste hÄlla span pÄ.

Det hĂ€r Ă€r en krönika som startat i misshag och missunnsamhet – för att inte anvĂ€nda starkare ord. Jag vill att den ska landa i de banaliteter vi mĂ„ste hĂ„lla reda pĂ„. Tomas Tranströmer har skrivit: ”Detta vĂ€xelspel mellan det skröpligt triviala och det spĂ€nstigt sublima lĂ€rde mig en massa. Det var poesins villkor. Det var livets villkor.”

SĂ„ avrundade jag allvarligt – nĂ€r jag egentligen velat sluta litet mer vĂ„rligt uppsluppet. Men angrepp pĂ„ kultur Ă€r alltid allvarliga saker.

Och i dag var en sÄdan dag.