Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Annorlunda

Text:Sofia Rapp Johansson Jag Ă€r en före detta parkbĂ€nksgnidare, pantburkssamlare och trappuppgĂ„ngsboende. Olyckligt omedveten om nĂ„gonting annat? NĂ€rĂș!

Bittert sÄg jag pÄ nÀr Svenssons samlades kring köksbordet med sina vÀlfyllda kastruller.

Matoset spred sej som ett hÀllregn över den uteplats jag just plundrade. Glada röster hördes otydligt genom de gulisolerade vÀggarna.

Med nÀsan tryckt mot fönsterrutan sÄg jag pÄ nÀr munnar mÀttades och hjÀrtan svÀmmade över. Jag ville in i vÀrmen, jag ville vara en del av det.

Men Ă€r man uppvuxen i ett missbrukarhem, med missbrukande förĂ€ldrar och missbrukande mor och farförĂ€ldrar – vad Ă€r dĂ„ oddsen att klara sej?

IstĂ€llet för inskolning pĂ„ dagis lĂ€rde jag mej hĂ„lla vakt i affĂ€rerna. Jag lĂ€rde mej snegla mot de runda speglarna i taket. Jag lĂ€rde mej kĂ€nna igen fĂ€rgen pĂ„ de klĂ€der affĂ€rsbitrĂ€dena anvĂ€nde. Jag lĂ€rde mej olika lĂ€ten för varning. ”Varning mamma, nu kommer det nĂ„gon” och mammas hand slĂ€ppte genast det utvalda föremĂ„let eller köttstycket.

Vi kom undan. Vi klarade oss.

Senare; IstÀllet för den obligatoriska skolgÄngen fick jag lÀra jag mej rulla jointar. Jag visste skillnaden pÄ gram och hundralappar innan jag kunde cykla. Med vÄgen manipulerad att visa mer, vÀgde jag upp det vita pulvret och skopade in i smÄ frimÀrkspÄsar. Jag travade de bruna och sött doftande haschbitarna pÄ varandra. VÀgde in och sorterade upp.

Men jag lĂ€rde mej aldrig klockan. För hos en missbrukarunge existerar ingen tid. Hos oss Ă€r dagarna uppdelade av först morgonens baksmĂ€lla: förĂ€ldrarna mĂ„ste fĂ„ i sej sprit sĂ„ dom orkar kliva ur sĂ€ngen. NĂ€r morrgonberusningen gĂ„r frĂ„n att vara salongsdefinierad till ”nu ska det fanimej bli fest” hĂ„ller man sej undan. Inte vara i vĂ€gen. Inte störa, men inte vara för lĂ„ngt borta. DĂ„ brĂ„ken, skriken och rösterna tystnat – samlar man ihop de urdruckna burkarna i pĂ„sar och gömmer i stĂ€dskĂ„pet. NĂ€r natten vilar lika kompakt som tystnaden lĂ€gger man sej tillrĂ€tta och blundar.

Ett dygn. En dag, som alla andra. Vad tjÀnar det till att veta tiden pÄ klockan, nÀr tiden har sin egen gÄng i ett missbrukar hem?

Jag visste vad mediciner gör med mÀnniskor ögon. Jag lÀrde mej trolla.

Sen vÀxte jag upp, blev tonÄring och tvingades in det samhÀlle jag föraktade. Jag kÀnde mej annorlunda och fel. Hur jag Àn försökte sÄ fanns inte de dÀr sociala koderna i mej. Jag begrep dom helt enkelt inte. Vardagen var ett enda lÄngt chifferknÄpande och tillslut orkade jag inte försöka vara normal. I vargtimmen vred och vÀnde jag mej men fick aldrig klÀm pÄ nÄgra SvenssonŽs-etiketter. Jag förstod aldrig alla oskrivna regler.

Kanske var det dÄ inte sÄ konstigt att jag böjde mej mot rÀnnstenen. DÀr kÀnde jag mej hemma- deras sprÄk talade jag.

Åren gick. PĂ„ rekordtid byttes min unga kropp mot den vuxnes. Jag böt trappuppgĂ„ngar och parkbĂ€nkar med bar hela tiden den dĂ€r gnagande olusten inom mej. Den tycktes ha förskansats sej i mitt bröst. LĂ„g som ett vakuum och tryckte mina lungor.

NÀr jag död hittades av en förbipassagerare, nÀr ambulansen kom med sina Äterupplivningsförsök. NÀr jag sÄg fiskmÄsarna nedanför mej, krafsa pÄ min grav. Hur dom drog upp vÄta, röda maskar ur jorden. Jag sÄg vackra blommor vissna och glömmas bort. Jag sÄg mossan klÀttra upp och sprida sej över stenen. Hur mitt namn löstes upp.

NĂ€r den sista mĂ€nniskan lĂ€mnat de sista fotavtrycken ovanför mina kvarlevor – dĂ„ visste jag att jag skulle fĂ„ frid.

Men det blev aldrig sÄ. Jag fick inte den frid jag sÄ innerligt önskade. Jag dog aldrig den dÀr dagen, dÄ en medmÀnniska hittade min livlösa kropp. Ambulansens slangar nÄdde djupt in i mej. NÀr den bedövande stöten blixtrade genom min kropp, slogs ögonen upp. Stirrade in i ett par mörka pupiller. Jag hörde sirenerna pÄ avstÄnd. Jag hörde klockan slÄ i den sal dÀr jag ÄterhÀmtade mej. Jag hörde fridens dörr slÄ igen, dÄ förstod jag att jag inte ens i döden passade in.

DĂ€r hade det kunnat vara över – min olyckliga saga kunde ha fĂ„tt sitt slut.

En natt steg plötsligt en man in. Hans gestalt avtecknade sej som en mörk kontrast mot allt det sjukhusvita. Hans andedrÀkt bildade rökmoln runt min sÀng. Ingenting sa han, men hans blotta nÀrvaro fick vartenda hÄrstrÄ pÄ min kropp att resa sej. Jag vÄgade inte andas.

Orörlig lÄg jag nerbÀddad medan slangarna fyllde mej med nÀring.

NÀr han gick lÀmnade hans skugga imma pÄ fönsterrutorna.

Kanske hÀnde det nÄgot den natten. Kanske fick hans nÀrvaro mej att vakna upp. Kanske var det hans blick som tvingade mej att se mej sjÀlv.

Förnedringen i den jag blivit.

Kanske, rÀddade han mitt liv.