Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Ensam – aldrig mer

Text: Sofia Rapp Johansson. Åren hade gĂ„tt och jag hade ensamheten

insprÀngd i varje cell. Utanförskapet som bara

vĂ€xte och omslöt mej mer och mer – jag hade insett

att leva innebar bedrövelse.

Som liten och naiv hade jag Ànnu inte lÀrt mej

min plats – ambitiöst och desperat försökte jag fĂ„

vara med. Sökte kontakt och gemenskap. LÄnade

ut leksaker och slantar köpte godis och bjöd –

inhandlade mina kamrater. Men sÄ fort godsakerna

var slut och glassen uppÀten sprang dom ivÀg och

gömde sej. Spottade mot mej slÀngde grus, under

glada hejarrop frÄn sina förÀldrar.

Slagorden ekande över gÄrden och vaggade mej till

söms om kvÀllarna. Jag hade alltid en kniv instoppad

mellan kudden och madrassen.

Jag lÀrde mej hur bittert livet var och jag började

förakta det.

Hatade mÀnskligheten och dess grymhet. Trivdes

bÀst som ensam. Men visst hade jag en liten lÀngtan

nĂ„nstans lĂ„ngt inom mej. Att fĂ„ vara med – att fĂ„

en egen kompis. En vÀn som var bara min och som

tyckte om mej


Och det var dÄ nÄn gÄng som jag upptÀckte dej.

Avskild stod du precis som jag, enslig i ett hörn

av skolgÄrden. Jag sÄg pÄ nÀr nÄgra av de Àldre

manipulerade dej. Tyranniserade, tog vad dom ville

ha och sen lÀmnade din trasiga kropp dÀr, blödande

glödande och övergiven.

Jag vet fortfarande inte vad som fick mej att gÄ

fram. Kanske var det en sista överlevnadshandling


kanske en högre makt eller ödet – jag tittade mej

omkring efter att klockan ringt in och sen smög jag

dit. Försiktigt sÄ ingen skulle se.

HjÀrtat bultade i bröstet och benen kÀndes som

gummi. Om nÄgon sÄg mej nu skulle jag fÄ sÄ mycket

spö pÄ nÀsta rast att jag inte kunde gÄ tillbaka till

skolan pÄ hela veckan.

Jag sÄg dej ligga i söndriga skÀrvor pÄ marken och

deras skor hade lÀmnat djupa avtryck pÄ dej.

Ditt skinn var spegelblankt av sorgen som bÀlgade.

Jag samlade ihop, sa lindrande ord hjÀlpte upp pÄ

fötter, stöttade, försökte finnas till.

Och den gÄngen sÄg du pÄ mej med dina mörka

– mörka ögon och all förtvivlan som fanns dĂ€r i


all bottendjup förtvivlan – fick mina egna ögon att

tÄras. Det var sÄn smÀrta att det tycktes skimra om

dej, pÄ ett magiskt och trollbindande vis. Och fast

du var krÀnkt och exploaterad sÄg jag styrkan och

kraften. Det rusade omkring oss som luften frÄn ett

reningsfilter.

Och du log, och borstade bort lorten. Tackade för

hjÀlpen och frÄgade vad jag hette.

KÀnslan dÄ din röst trÀffade mej och landade

som mjuka tussar i mina öron gjorde mej knÀsvag,

orden ekande inom mej och jag började stamma helt

oförmögen att bete mej pÄ nÄt annat vis.

Det gick rysningar genom min kropp och vÀrmen

spred sej sakta och dröjande frÄn muskeltrÄdarna till

fingeravtrycken. FrÄn magen till hjÀrtat och jag kÀnde

mej inte ensam lĂ€ngre 
 jag tillhörde.

Jag hade samhörighet i sjÀlen och jag hade en vÀn!

Det tog nÄgra veckor innan jag trÀffade dej igen.

Veckor vars dygn kÀndes som nautiska mil och

timmarna lika oÀndliga som levnadsloppet. Men

samtidigt rusade tiden – rusade och frustade och det

fladdrade i kroppen nÀr jag tÀnkte pÄ dej.

Det var en svart skymning och frosten lÄg som

Àdelmetaller över grÀsmattan. StjÀrnorna blinkade

och tindrade frÄn en klar himmel. Det var höstgrader

ute och jag bar tjock tröja, halsduk och vantar och jag

gjorde som jag nĂ€stan alltid gör om kvĂ€llarna – gĂ„r

runt i kvarteren och iakttar. Observerar och skÄdar.

Ser familjer som samlas vid middagsbordet, röda om

kinderna och deras upphetsade röster. Munnarna

som ler och grÄter. FörÀldrars omvÄrdnad och

beröring. Ser hur fönstren förÀndras hur tyllgardiner

bytts mot ljusare spetsgardiner nÀr vÄren kommer

eller som nu om hösten, hur stearinljus tÀnds och

vÀxter som vÀxer och frodas.

RÀknar hundarna i deras hundgÄrdar. Katter och

ÀppeltrÀd, med eller utan Àpplen. Skorstenar, rök

och vedhuggning. Allting betraktar jag och jag

blundar och drömmer. LÄtsas att jag Àr en av alla

dom. KvÀllarna som bara Àr mina, och medan jag

promenerar mellan kvarteren, kÀnner jag vÀrmen

som sprider sej i magen. Av vÀlbehag, avundsjuka och

lÀngtan.

Jag ser en man röka en bit bort. Han har en tjock

mössa nerrullad över det stora hÄret. Han stÄr pÄ

fyrans busshĂ„llsplats och pratar med sej sjĂ€lv – till en

början tror jag att han Àr en dÄre. Rymd frÄn nÄgon

mentalinrÀttning. SÄ automatisk börjar mina ben

styra över till andra sidan. Men dÄ hör jag en annan

röst
 en röst vars ljud fĂ„r hela min vĂ€rld att skaka och

jag mÄste stanna för att inte ramla omkull.

Tvekande gÄr jag tillbaka, det Àr nÄnting som jag

inte kan styra över lÀngre. Benen har en egen vilja

och kroppen följer bara efter – blind och bedövad.

Jag stÀller mej bredvid och sneglar lite Ät hans hÄll.

Tröjan kÀnns ovÀntat trÄng och jag blir alldeles fuktig

över huden. StÄr sÄ dÀr och kÀnner mej skrattretande

och löjlig, men vet inte vad jag ska göra. Eller bete

mej. StÄr bara och stirrar och andas och hjÀrtat slÄr

ut blodet i Ädrorna sÄ det dÄnar i öronen. Nattens

himlakroppar som excellerar över oss och jag kÀnner

mej ganska nöjd med att bara fÄ stÄ hÀr, sÄdÀr nÀra.

DÄ stÀller han sej framför mej och knÀna blir Äter

mjuka. Jag börjar flÀmta och av nÄn andledning blir

jag rÀdd, fruktansvÀrd rÀdd. Vill springa dÀrifrÄn

men benen lyder inte. Varför stÄr jag bara dÀr med

armarna dinglandes efter kroppen och tittar tomt

tillbaka.

Den konstiga mannen fortsÀtter tala med sej sjÀlv.

Hans ögon ser gula ut i lampskenet och han skakar pÄ

huvudet. Det prasslar i hans klÀder men sÄ plötsligt

rÀcker han mej en cigarett.

Mina kinder brinner i mörkret medan han hjÀlper

mej att tÀnda den och hela tiden rabblar hans mun

frÀmmande ord.

Jag drar djupa andetag. Vill fÄ dej i mej sÄ fort som

möjligt. SpÀnner kÀkarna för att inte börja hosta.

Röken svider i lungorna men snart erfar jag hur du

fyller mej. Hur varje kÀnseltrÄd inom mej mjuknar

– vĂ€rms upp, och jag kĂ€nner mej inte ensam lĂ€ngre.

Aldrig mer.