Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

MĂ„nadens klassiker

Norman Paris’ gamla lp ”The Perfect Background Music For Your Home Movies” i all Ă€ra, liksom idĂ©er om varierande Mozart-effekter och hur klassisk musik fĂ„r mĂ€nniskor att bli mer kreativa, vĂ€xter att trivas bĂ€ttre och fĂ„ngar att lida mer under strafftiden, men det tokigaste, pĂ„ sitt sĂ€tt, jag stött pĂ„ pĂ„ sistone var notisen om hur Kungl. filharmonin i London under Benjamin Pope spelade Mozarts Eine kleine Nachtmusik och en av de sista symfonierna för en publik av hundratalet plantor av varierande slag som en happening hos internetaffĂ€ren QVC. Blommorna lĂ€r ha gungat i takt, eller var det mĂ„nne bara draget frĂ„n blĂ„ssektionen? Ladda sjĂ€lv ner konserten frĂ„n  http://www.qvcuk.com/ukqic/qvcapp.aspx/view.2/app.html/params.file.|musictogrowto,html och se om pensĂ©erna blir mer punkiga, om din rhododendron rockar eller om maskrosorna gĂ„r en ny vĂ„r till mötes. SjĂ€lv brukar jag spela Billy Bolero & Thomas Widestrands ”Musik För Sex” för att fĂ„ pelargonerna att rodna ytterligare.

I dessa tider nÀr Cecilia Bartoli under sin skandinaviska turné visade hur fullkomligt perfekt musik kan framföras (nÄja, blÄset kom alltid in för sent, men de var Ätminstone konsekventa: de kom in för sent varje gÄng!) kan man önska att alla kritstrecksrandiga kostymer och Prada-drÀkter som fanns i salongen ocksÄ kunde göra sig besvÀret att t.ex. ta sig en och annan söndag till Klosterkyrkan i Lund för att dÀr höra Förening Lundabarocks konserter eller ta stadsjeepen till nÄgon annan kyrka dÀr det regelbundet arrangeras konserter för en spottstyver med fantastiska ensembler och/eller solister. Prova, det kan vara vanebildande.

Redan nu, trots att sommaren knappt börjat, Ätminstone om man fÄr tro almanackan, vill jag göra oförblommerad reklam för Monica Zetterlund-sÀllskapets konsert den 20 september pÄ Konserthuset i Stockholm, pÄ just Monica Z födelsedag, dÄ hon i Är skulle fyllt 75 Är. Bli inte förvÄnad om stora delar av den svenska jazzeliten finns pÄ plats.

Men skivorna nu. Först ut Àr ett gammalt tips, en skiva jag tycker Àr bedrövligt bortglömd och knappt ens recenserad nÀr den utkom 2006: Ensemble La Monicas debutrecital (SFZ Records) dÄ kvartetten fortfarande var en trio med paret Sönstevold (jomen, Knut, kÀnd för en lysande Stockhausen-skiva nÀr det begav sig) och Suzanne Persson pÄ teorb och barockgitarr. Det hÀr Àr en spÀnnande skiva pÄ mÄnga sÀtt, inte minst för att flertalet tonsÀttare (La Barre, Gaillard, Merci, Durant de la Bergerie) inte Àr de vi ramlar över varje dag, dels Àr sÀttningen klangmÀssigt intressant, fagott och flöjt till gitarren, örat nÀrmast söker efter en cembalo och men blir positivt överraskad. En skiva att leta upp.

Vi Àr bortskÀmda i dessa dagar. Om man Àr intresserad av renÀssansens körmusik, finns det mÄnga möjligheter att lyssna till ensembler som bÄde ger sina professionella och geografiskt laddade tolkningar, med ljudbilder som förstummar och engagemang som omöjligen kan göra oss till passiva lyssnare. Skivbolag som Hyperion, Chandos och Linn har varit konsekventa i sin utgivning och vi skördar frukterna av detta.

JordbĂ€vningen i Lissabon 1755 förstörde mycket av vĂ„ra möjligheter att lyssna till Philippe Rogiers (1561–1596) musik, men tack och lov hade en del, sĂ€g en femtedel, hunnit spridas över klotet, bĂ„de i tryckt och i manuskriptform. Född i det vi idag kallar Frankrike, död i Madrid, hans sakrala musik traditionstyngd och ytterst devot, emedan hans sekulĂ€ra ansĂ„gs modern och framsynt. Redan som elvaĂ„ring hamnade han som körsĂ„ngare vid hovet i Madrid och eftermĂ€let som tonsĂ€ttare var gott under hans samtid och under flera Ă„rtionden efter hans död.

Ensemblen Magnificat (pÄ skivan frÄn tid till annan förstÀrkta med instrumentala inslag av His Majestys Sagbutts and Cornetts) har tidigare gett oss fantastiska tolkningar av Victoria, Tallis och andra mÀstare frÄn renÀssansen och dÀrför Àr det med stor tillfredsstÀllelse att notera att föreliggande sacd blir en smÀltdegel av mÀssor, tvÄ stycken, och annat med besÀttningar av varierande numerÀr (inkl. en motett av Palestrina). Rösterna slingrar sig igenom varandra och bildar en svÀvande vÀv, ett vÀldigt attraktivt sÀtt att lÄta linjerna smÀlta i stÀllet för att bryta. Det hÀr blir rena introduktionsskivan, ett tvÀrsnitt genom ett liv med 250 verk, en inkÀnd genomgÄng som lockar till fler besök i Rogiers musikaliska landskap.

Skivbolaget Linn har tagit det faktum att det Ă€r 450 Ă„r sedan Rogier föddes som intĂ€kt för att utge denna spĂ€nnande översiktsskiva (som vanligt nĂ€r det gĂ€ller Linn: ypperligt ljud!) och oavsett skĂ€l, Ă€r jag tacksam att den finns, för det vimlar inte av cd dokumenterande Rogiers gĂ€rning. Sedan tidigare har Linn utgett den stora mĂ€ssan Missa ego sum qui sum som ocksĂ„ Londons King’s College-kör under David Trendell slĂ€ppte pĂ„ skiva förra vĂ„ren, en rekommendabel skiva, Ă€ven den. Erik van Nevel har gett oss en körsamling pĂ„ lilla Eufoda, men i övrigt, under cd-eran, finns Rogier mestadels som en av flera tonsĂ€ttare pĂ„ samlingar.

För precis ett Är sedan spelade kören Musica Contexta in Le Divin Arcadelt (Chandos) med trenne tonsÀttaren frÄn ett Rom som svunnit hÀn: Arcadelt, Palestrina och de Silva. Ensemblen Àr förstÀrkt med trogna The English Cornett and Sackbut Ensemble (igen!) och programmet Àr intressant sammansatt som en vandring genom Rom mot slutet av 1500-talet, fyrtio dagar efter Kristi födelse, vi Àr i februari, med stopp i olika kyrkor för att fÄ lyssna till en varierad, renÀssansbaserad musikmix, frÄn Silva via Palestrina till Arcadelt, tidsmÀssigt, och just Arcadelt hör jag som ett fynd, flyhÀnt, vackert. SlÄ gÀrna följe.

Bernardo Storace (1637–1707) Ă€r inte en tonsĂ€ttare vars skivor springer ner en, direkt. PĂ„ finska Alba finns Ballo della Battalias samling ”Una Sera Siciliana” dĂ€r Annamari Pölhö finlemmat tar sig an cembloverken bland ensembleditona. Ett exempel av fĂ„, dĂ€rför ytterst trevligt nĂ€r Naxos bjuder pĂ„ ett ursnitt ur samlingen Selva di varie compositioni med Naoko Akutagawa, japansk cembalist som ocksĂ„ tagit sig an Le Roux och Graupner för skivbolagets rĂ€kning, van vid smĂ„vĂ€garna bortom allfarvĂ€garna, cembalon lĂ„ter musiken tala, 1664 publicerades samlingen och hĂ€r kan vi verkligen tala om en innovationslĂ„da med inspiration frĂ„n mĂ„nga hĂ„ll, Ă€ndĂ„ sammahĂ„llet, rikt pekande framĂ„t, modernt i sin uppfinningsrikedom, det vore svĂ„rt att inte rekommendera denna skiva, om inte annat sĂ„ enbart för repertoaren, men med Naoko bakom tastaturen kommer inte framförandet pĂ„ skam, det heller. Köp.

DG lĂ„ter Ă€nnu en av sina skyddslingar ta sig an Mozart, den hĂ€r gĂ„ngen Ildebrando d’Arcangelo, baryton, som iklĂ€der sig de röstmĂ€ssiga roller han byggt sin karriĂ€r pĂ„ sedan 1994, operorna radar upp sig, Ă€ven ett par konsertarior, likt sammet brder musiken ut sig som ett tjockt, inbjudande tĂ€cke, men det tar ocksĂ„ bort konturerna, skĂ€rpan. Noseda dirigerar Orchestra del Teatro Regio di Torino med klĂ€dsam bravur, men kanske skulle tĂ€cket dragits bort, mer sjĂ€l lagts i tolkningarna – kanske hade detta varit ett Ă€mne för en liveinspelning i stĂ€llet för att fĂ„ fram nerven?

Minor masters eller favoriter frĂ„n samtiden som inte alla lagt mĂ€rke till Ă€n? Vi tar tvĂ„. Kamran Ince, amerikan som tillbringade uppvĂ€xten i Turkiet, jag kom först i kontakt med honom med en gammal Argo-cd, ”Fall of Constantinople” betitlad efter hans andra symfoni, sedan dess har bĂ„de den tredje och fjĂ€rde utgetts och nu Ă€r det dags för femman som stĂ„r i centrum pĂ„ ”Galatasaray” (Naxos), en hyllning till den grekiska fotbollsklubben med samma namn, dĂ€r ocksĂ„ tre andra verk ramar in symfonin, det hĂ€r Ă€r postminimalism, det Ă€r en lĂ€ttare form av John Adams, bĂ„de vad gĂ€ller tonsprĂ„k och inspirationskĂ€llor, det Ă€r inte utmanande men det Ă€r lĂ€tt att tycka om. SĂ„ ock med Michael Daugherty som tagit amerikanska ikoner som StĂ„lmannen och annat ultraamerikanskt som utgĂ„ngspunkt för sitt skapande, framgĂ„ngsrikt eftersom han Ă€r bland de mest spelade samtida tonsĂ€ttarna i USA (kanske t.o.m. #1?) som förankrar hans luftiga musik likt sandsĂ€ckar. Det Ă€r Naxos som slĂ„r till igen, pĂ„ tvĂ„ cd. PĂ„ Rutgers blĂ„sensembles recital bidrar han med tvĂ„ verk med N.Y.C. som sjĂ€lvklar bas, ”Raise the Roof” som hyllar skyskraporna dĂ€ruppe och ”Brooklyn Bridge” som ger ett mer jordnĂ€ra perspektiv pĂ„ staden; Marin Alsops cd har bĂ„de Sunset Strip och Route 66 med pĂ„ programmet och den som inte tar till sig denna sprittande, bruksmusik i klassiska klĂ€der fĂ„r vĂ€l fortsĂ€tta höra pĂ„ atonalt, improviserat saxofonbröl frĂ„n norra Tyskland eller motsvarande, Daughertys lĂ€ttflygande pastejer spelar i den mittfĂ„ra Reich och grabbarna lĂ€mnade fri, en sorts postminimalism med stora, technicolor-gester, mycket amerikansk blĂ„bĂ€rspaj och en stor dos humor.

Jan-Erik Zandersson