Monday March 1st 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

MĂ„nadens klassiker juli 2011

David Gilmour mĂ„ ha kallat huvudverket pĂ„ skivan ”Atom Heart Mother” (1970) för ”a mess, really” och i intervjuer talar bandmedlemmarna om hur litet tid man hade att repa in den oerfarna blĂ„ssektionen, hur svĂ„rt det var att hĂ„lla ett jĂ€mnt tempo i 25 minuter för Roger Waters och Nick Mason, hur tokig Ron Geesin blev nĂ€r det inte blev som han ville. SjĂ€lv tycker jag att verket Ă€r fantastiskt, som ett pulserande stycke samtida konstmusik (inte lika sugande som blytunga/superlĂ€tta ”Echoes”) mindre pretentiöst Ă€n annat samtida ur den brittiska skolan – och det finns faktiskt spĂ€nnade varianter. En sĂ„dan Ă€r en uppsĂ€ttning med studenter vid Pariskonservatoriet frĂ„n mars 2003, vĂ€l inövade, vĂ€lspelande, och jag medger villigt att hĂ„ren pĂ„ armarna reste sig vid den orgaistiska upplösningen av stycket, de enkla harmoniernas vĂ€llust (finns pĂ„ www.dailymotion.com/video/xrb6i_pink-floyd-atom-heart-mother_creation). Engelska undergroundelektronikexperimentarien JLIAT har ocksĂ„ Ă€gnat den ena lp-sidan pĂ„ den första volymen av ”JLIAT Of Musicology” redan för tio Ă„r sedan (det kom fler volymer, i alla fall elektroniska tolkningar av progressiv rockmusik, det mesta av hans produktion finns att ladda ner frĂ„n www.jliat.com) Ă„t det hĂ€r verket och det borde kunna bli en modern klassiker nĂ€ra Nyman och Glass. Det Ă€r lĂ„ngt till sĂ„dana undergroundklassiker som nĂ€r Leif Uvemark med trumpet och orkester och med hjĂ€lp av Gimmicks jazzar upp Albinoni, C.P.E. Bach m.fl. pĂ„ lp:n ”Nyklassiskt” (1973), medges, men allt har sin plats.

Tipset den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r att se Kammaropera Syds infallrika version av Mozarts ”CosĂŹ fan tutte” nĂ€r den spelas i Ystad 15–16 juli eller i VĂ€xjö 5 augusti (fler orter tillkommer sĂ€kert).

NÄja. SpÀnn krigshÀstarna för harven, nu ska myllan ruskas om.

Wispelwey fick göra det, sĂ„ Ă€ven t.ex. Maisky, men det Ă€r inte förunnat alla cellister att fĂ„ spela in Bachs cellosviter pĂ„ skiva mer Ă€n en gĂ„ng. Till den korta raden kan nu lĂ€ggas OphĂ©lie Gaillard, född 1974. 2004 kom hennes förra tolkning pĂ„ Ambroisie och redan nu Ă€r det dags att omformulera, tĂ€nka om och leverera ett nytt album med de sex (ApartĂ©). I mitt sinne kan jag inte fĂ„ för mig att en cellist som fĂ„r chansen att ta sig an Bachs intrikata, krĂ€vande mĂ€sterverk inte ger sitt yttersta. Jag vet, resultatet kan bli olika, frĂ„n Yo-Yo Mas blodfattiga till Starker, Fournier och Casals som de tre musketörerna som drar blod. LĂ€gg dĂ€rtill Rostropovitj, Schiff, ThedĂ©en, Kniazev, ter Linden – ja, det finns ingen Ă€nde, egentligen, pĂ„ skivskatterna. Gaillard stĂ„r sig vĂ€l i konkurrensen, jag skulle inte vilja ha hennes ungdomliga (ja, fortfarande), djupt personliga version som den enda att ta med till en öde ö, men det Ă€r ett förtrĂ€ffligt sĂ€tt att ta sig an Bach – ett av flera, som sagt.

Die Kunst der Fuge har jag haft med hĂ€r i spalten redan flera gĂ„nger och jag kan inte lova bot och bĂ€ttring; i takt med att det kommer spĂ€nnande utgĂ„vor, blir de omnĂ€mnda. Nu Ă€r det Sit Fast, gambakvartett som jag hört lika mycket i samtida som tidig musik, som tar sig an detta smĂ„tt mytiska Bach-verk (Eloquentia), skruvar litet dĂ€r, anpassar litet hĂ€r. Det finns mĂ„nga favoriter, bĂ„de i det som kanske Bach avsĂ„g, för klaveret (Hill pĂ„ cembalo eller Feltsman pĂ„ piano) och inte minst i sĂ€ttningar som mejslar ut, följer slingorna i verket som strĂ„kkvartetter, brassensembler, strĂ„kbesĂ€ttningar (Capella Lundensis pĂ„ en fantastisk dvd med vad jag tror var Meme Åkessons sista konsert) – variationsrikedom Ă€r nĂ€rmast oĂ€ndlig (och glöm inte en sentida favorit, George Richies orgel-cd/dvd som framkallar passionerade kĂ€nslor vid varje genomlyssning) och ett arkaiskt och lĂ€tt improviserat nĂ€rmande i Sit Fast fall bibehĂ„ller intresset. SpĂ€nnande.

Att genom ett idogt övande, nötande, ge möjlighet till en personligt hĂ„llen nyansrikedom Ă€r pianisten Paul Lewis ett strĂ„lande exempel pĂ„. Jag har skrivit om honom tidigare hĂ€r, hyllat hans genomgĂ„ng av Beethovens pianokonserter och nu har han ocksĂ„ tagit sig an ett annat centralt verk i Beethovens oeuvre, Diabellivariationerna (Harmonia Mundi), den lilla valsslinga femtiotalet tonsĂ€ttare fick sig tillsĂ€nd med önskemĂ„l frĂ„n Diabelli om variationer – givetvis fann Beethoven denna vals som komplett kvalitetsbefriad och under hans vĂ€rdighet, men Ă€ndrade sig och formligen visade var skĂ„pet ska stĂ„ med trettiotre variationer pĂ„ temat. Det vimlar av fantastiska tolkningar (Serkin, Schnabel, Gulda, Brendel Ă€r nĂ„gra som poppar upp, t.o.m. Pollini visar en kĂ€rleksfull sida i den hĂ€r musiken och vi ska inte glömma bort Hans PĂ„lssons inkĂ€nnande som av nĂ„gon anledning hamnat i bakvattnet – och nyligen hade jag tillfĂ€lle att lyssna till en av BBC:s lunchkonserter, den hĂ€r gĂ„ngen frĂ„n antikvariatsstaden Hay On Wye i Wales dĂ€r unge tysken Igor Levit gjorde Diabellivariationerna pĂ„ ett ypperligt/lovande sĂ€tt den tredje juni) men Lewis gör det ack sĂ„ lĂ€tt för en stackars skribent, eftersom det hĂ€r kanske inte Ă€r den ultimata versionen av variationerna, men den Ă€r tamigf-n den solklart bĂ€sta jag hört pĂ„ mycket lĂ€nge, dĂ€r Lewis ocksĂ„ ger variationerna tempimĂ€ssig variation, adderar mycket av sin innötta kĂ€rlek till Beethoven och det blir ett formligt fyrverkeri framför flygeln, rekommenderas Ă„ det vĂ€rsta.

Talandes om Beethoven, mĂ„ste jag ocksĂ„ nĂ€mna att den framstĂ„ende cellisten David Geringas tillsammans med pianisten Ian Fountain pĂ„ en trippel-cd (HĂ€nssler) tagit sig an alla (nĂ€stan…) verk för cello och piano, denna provkarta som visar i avskalat skick Beethovens framvĂ€xande vision, nedslag frĂ„n i princip hela hans levnadsbana. Straffar kanske inte min favorit (Fournier/Gulda), men det hĂ€r Ă€r mer Ă€n tre timmars glĂ€dje och allvar. Ett annat tips Ă€r en dubbel-dvd (Euroarts) med pianisten Claudio Arrau som 1970 och 1977 tar sig an Ă„tta av Beethovens sonater i Bonn vid den Ă„rliga Beethovenfesten dĂ€r, lĂ„ngt ifrĂ„n varandes tidsdokument, mer konsertant intensitet som pĂ„minner om Arraus storhet live och som finns inspelad i allt för begrĂ€nsad grad, rekommenderas.

Vivaldis sakrala musik finns i tvĂ„ lysande och hyfsat kompletta utgĂ„vor om man inte bara vill doppa tĂ„rna i ett och annat Stabat Mater: Robert Kings pĂ„ Hyperion och Vittorio Negris nĂ„got Ă€ldre pĂ„ Philips. Nu har Leonardo GarcĂ­a AlarcĂłn satt samman ”Vespro a San Marco” (Ambronay), ett program av kvĂ€llsmusik som det kanske kunde tett sig vid kvĂ€llsvespern, det hĂ€r Ă€r ovanligt outsirat, rakt, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt vĂ€ldigt jordnĂ€ra och sluter man ögonen kan man fĂ„ för sig att man Ă€r pĂ„ plats, att det Ă€r litet kvĂ€llskyligt i domen, bĂ€nkarna kĂ€nns i ryggslutet, det vilar en stĂ€mning av lugn, en kvĂ€ll som gĂ„r mot en natt som ska skĂ€nka vila och stilla försoning med dagens öden.

Vissa kombinationer Ă€r mer lyckade Ă€n andra. Akustiken i LĂ€nna kyrka, energiske Peter Pontvik och hans Ensemble Villancico samt barockmusik frĂ„n Ecuador. Det hĂ€r Ă€r en utgĂ„va det formligen frĂ€ser om, sssst, mĂ€rk hur du bĂ„de kĂ€nner igen musiken och absolut inte gör det, i ett kyrkorum som slĂ€pper fram alla nyanser och en ensemble som vĂ€l mĂ€ter sig med det pionjĂ€rskap den franska etiketten K617 visat genom strapatsrika besök i den sydamerikanska djungeln. Det hĂ€r Ă€r en av Ă„rets mest spĂ€nnande skivor, ”¡Una tonadilla nueva!” (cpo), rusa Ă„stad och köp, njut och upprepa.

Kort: Dietrich Buxtehude, Bachs inspiratör och vĂ„r halvdansk-svensk-tysk, blir mer och mer frekvent pĂ„ cd, nu Ă€r det ensemblen Da Pacem med sopranen RaphaĂ«le Kennedy som i programmet ”Une alchimie musicale” (K617) försöker ge oss en kokande sjuttiominuters hĂ€xkittel med sĂ„ mĂ„nga uttryck och avtryck frĂ„n hans hand som möjligt, ett program framtaget 2007 och som man sedan turnerat med, ett attraktivt hopkok. En annan kittel eller, för all del, smörgĂ„sbord, Ă€r den tacksamma andra delen av Drottningholms barockensembles traversal med musikskatter frĂ„n samlingarna pĂ„ Leufsta bruk (Bis), dĂ€r det blandas högt och lĂ„gt, besĂ€ttningarna skiftas snabbare Ă€n pĂ„ ett galĂ€rskepp, allt utfört med entusiasm och humor, ljudbilden angenĂ€m och i denna andra volym skiner sĂ„vĂ€l Tartinis violinkonserter som Johnsens cembalosonat, nu vill vi ha nummer tre ocksĂ„!

Vidare in i nutiden. För pass tio Ă„r sedan kom det en fin körsamling med musik av James MacMillan pĂ„ Chandos, ”The Birds of Rhiannon”. Han Ă€r bĂ„de intressant och kompromisslös, inte minst nĂ€r det gĂ€ller sin djurpa, kristna tro, och nu nĂ€r Hyperion gett oss en ny, obetitlad samling sakrala körverk, dyker hans Magnificat frĂ„n 1999 upp igen, fast nu har han varit inne och tajtat till partituret ytterligare. Wells Cathedral Choir ger kanske fullt ut den svĂ€rta jag vĂ€ntar mig i musiken, men Matthew Owens leder sina styrkor med mjuk hand dĂ€r det sĂ„ krĂ€vs och dĂ€r Ă€r det nog nĂ€rmare den skottska övertygelsen hos MacMillan.

”Ingwe” (Naxos) Ă€r Georges Lentz’ mĂ€rkliga blandning av skrikande, heavy metal-gitarr och lugn/stillhet, det hĂ€r har mĂ„nga bröder och systrar inom noise-musiken eller den dĂ€r nĂ€rbelĂ€gna, skillnaden Ă€r vĂ€l att Lentz’ Ă€r tonsĂ€ttare ”pĂ„ riktigt” och fĂ„tt unge Zane Banks att spela efter sin pipa – förlĂ„t, efter sitt partitur.” Ingwe” Ă€r ingen travesti pĂ„ en annan kĂ€nd gitarrists namn, utan Ă€r ett av aboriginernas ord för ”natt” och det var under natthimlen ute i The Great Australian Outback, i Brewarrina, han hittade inspirationen, att kombinera med spiritualiteten hos det ursprungliga – ja, det hĂ€r Ă€r en speciell skiva, men jag tror nog jag finner Glenn Brancas gitarrsymfonier mer suggestiva. Dock heder Ă„t Naxos som vĂ„gat utge detta, kan man hoppas pĂ„ mer frĂ„n det seriösa avantgardet?

Tre av mina favoriter bland samtida svenska tonsĂ€ttare Ă„terfinns pĂ„ Uppsala kammarsolisters ”Bow 56” (Phono Suecia), dĂ€r jag blir sĂ„ hoppfull nĂ€r jag hör hur utommusikaliska idĂ©er realiseras pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet, Anders Nilssons vemod i ”Höst”, Åke Parmerud som inte alls Ă€r sig lik frĂ„n den elektroakustiska musiken i sin strĂ„kkvintett, Kent Olofsson som triggar fantasin med ”Higgs Boson” men utan bakgrundskunskapen, hade det varit en lika ”bra” stycke – en förtrĂ€fflig skiva med dagens musik.

FörtrĂ€fflig Ă€r bara förnamnet nĂ€r det gĂ€ller min nye favorit, nederlĂ€ndske Michel van der Aa (som enligt en intervju lyssnar bĂ„de pĂ„ Radiohead och Bach för tillfĂ€llet) och hans kammaropera för sopran och video, ”One”. Sopranen Barbara Hannigan fĂ„ngar det som van der Aa sĂ€ger i flera intervjuer, att han hade svĂ„rt att sova som barn, det var oroligt, han var uppe och vandrade – och att hans musik kanske vandrar i ett landskap mellan det verkliga och det vi upplever nĂ€r vi sover, vare sig det Ă€r nĂ„got drömt eller nĂ„got helt annat. Symboliken kring kvinnan, den som blir mer och mer framtrĂ€dande, tror jag, nĂ€r de fyrtiofem minuterna i operan fortgĂ„r, Ă€r allmĂ€nmĂ€nsklig men fördjupad i van der Aas koppling mellan det som sjungs och det som videotekniken visar. Fascinerande. (Och han har ocksĂ„ gjort den kortaste opera jag kĂ€nner till, ”With my ear on the ground”, frĂ„n förra hösten, om de rĂ€ddade chilenska gruvarbetarna; den varar en minut: http://www.vanderaa.net/video-withmyearontheground)

Jan Erik Zandersson