Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

PÄ samma vÄglÀngd

Text: Petra Mede. ”Inte ett Sommarprogram utan en olycklig barndom”, sa min kompis Peter lite raljerande till mig hĂ€romdagen. Jag lyssnar pĂ„ i princip alla Sommar i P1, varje Ă„r. Och det Ă€r sannerligen en hel del sorgligheter man fĂ„r höra. Men nĂ€r jag rannsakar mig sjĂ€lv sĂ„ mĂ€rker jag att det Ă€r just de programmen jag tycker allra mest om. Och det blir Ă€nnu tydligare efter att jag, som hĂ€romdagen, lyssnade pĂ„ ett Sommar som till stor del var just det motsatta. ”Vi har nu varit gifta i 42 Ă„r. Vi har fem barn och nio barnbarn. Det Ă€r underbart”. Musik. Okej, tĂ€nker jag. Det hĂ€r var nog bara upptakten. Snart hĂ€nder det nĂ„got i den hĂ€r historien. NĂ„gon hake, nĂ„got som inte gĂ„r som han tĂ€nkt sig. ”Vi beslöt att, vid sidan av jordbruket, ocksĂ„ ta in konstnĂ€rer till vĂ„ra Ă€gor. Den första vi bjöd in var den vĂ€rldsberömda Yoko Ono. Hon kom och succĂ©n var ett faktum”. Musik. Okej, tĂ€nker jag lite irriterat. Men jordbruket med alla kor. Gick de i konkurs kanske? ”Idag har vi ett av Sveriges helt ekologiska jordbruk och det gĂ„r fantastiskt bra”. Okej, tĂ€nker jag. Och sen tĂ€nker jag inte mer. I alla fall inte pĂ„ programmet. Med all respekt kĂ€re sommarpratare, men jag tror ”you lost me at Yoko Ono”. Jag kan bara gratulera till ett lyckat liv. Visst, det kanske kom nĂ„gra bitar som inte enbart berĂ€ttade hur bra allt gĂ„tt, men pĂ„ det hela taget verkade livet gĂ„tt varsamt, friskt och ekonomiskt oberoende fram med dig. Grattis och hatten av.

Det kanske Àr mig det Àr fel pÄ. Har jag en fetisch för olyckan? Jag sitter som klistrad vid radion nÀr en av vÄra folkkÀra artister berÀtta om sin minst sagt tuffa barndom, i ekonomisk misÀr och med drogmissbrukande förÀldrar. Och nÀr hon sjunger sin sÄng om sina dubbla kÀnslor inför en mamma som svikit sÄ mÄnga gÄnger, dÄ Àr mina tÄrar inte lÄngt borta. Jag blir stÄende orörlig, mitt i diskandet, nÀr en av vÄra allra största fotbollsspelare talar om sin brors tragiska död och hur respektlöst hans familj behandlats av kvÀllspressen. NÀr han sedan, i programmet, vÀnder sig direkt till tidningarna och sÀger vad han tycker och tÀnker om dem, rakt ur hjÀrtat, dÄ Àr det med sÄn tyngd att jag nÀstan vill applÄdera dÀr jag stÄr, med diskborsten i handen.

Det Àr som att historier inte blir historier förrÀn nÄgot inte gÄr vÀgen. Jag lyssnade en gÄng pÄ en radiopjÀs dÀr allt bara var bra. Lyckan lyste med sin nÀrvaro hela tiden hos familjen Solros. Det blev oerhört komiskt men efter en stund ocksÄ outhÀrdligt att lyssna pÄ. Som ett slags ickeliv. Det fanns ingen historia.

Jag hoppas förstĂ„s inte att mĂ€nniskor ska gĂ„ omkring och uppleva massa hemskheter och olyckor. Men till min kompis Peter fĂ„r jag nog sĂ€ga: ”Ja, faktiskt, det behövs nog en dos trauman, tragiska barndomar och ett gĂ€ng misslyckanden för ett riktigt intressant Sommar. SĂ„ en stilla förhoppning Ă€r vĂ€l att programmet en dag mĂ„ste lĂ€ggas ner”.