Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

aug 2011

Musik som inte bara ett handtag för sjĂ€lslig eskapism, utan ocksĂ„ en intressevĂ€ckande form av organiserat ljud, vilken reaktion ska förvĂ€ntas? John Zorn som vĂ€xlar frĂ„n fyrtiotalsinspirerad jazz till ett osaligt brölande, Annea Lockwood som gör en ljudresa i form av ”A Sound Map Of The Hudson River” dĂ€r vi flyter med (ursĂ€kta) frĂ„n kĂ€llorna ut i havet och omĂ€rkligt blir ljudet av det strömmande vattnet djupare, bĂ„de i ton och fysiskt. Skiljer sig femtiotalets bandmusik sig frĂ„n dagens elektroakustiska, bortsett frĂ„n att dĂ„ handlade det om skalpellsnitt pĂ„ exakt rĂ€tt stĂ€lle, loopar som snurrade pĂ„ spolar runt om i studion, nu Ă€r det bara en knapptryckning och en mjukvara sköter resten? Är det dĂ„ konstigt att man blir suggererad i en tidig gryning nĂ€r medvetandet Ă€r pĂ„ vĂ€g att helt slockna av den genom hela karriĂ€ren lovande hollĂ€ndske formel 1-föraren Jos Verstappen och en cd med hans dialog med depĂ„n under tĂ€vling, med rytande/spinnande motorljud i bakgrunden – det blir som en upptagning frĂ„n en spĂ€nnande, obegriplig civilisation pĂ„ Mars, död sedan Ă„rtusenden, pĂ„ ett sprĂ„k som inte ger mig ledtrĂ„dar.

Men ibland skĂ€ms man. Som nĂ€r Kungliga Filharmonikerna i Stockholm har förmĂ„nen att delta i Proms och ge konsert i Ă€revördiga Royal Albert Hall i London – och vĂ€ljer ett program bestĂ„ende av Sibelius, Grieg och Nielsen. Hur tĂ€nker man dĂ„? Kungliga Filharmonikerna, frĂ„n Stockholm, Sverige. Finns det ingen orkestermusik av svenska tonsĂ€ttare att tillgĂ„ och lĂ„ta ljuda i London? Ingen alls? Ingen? KnĂ€ppgökar. Vem ska förvalta vĂ„rt stora, kvalitetstyngda musikarv om inte ens vĂ„ra egna orkestrar vill torgföra det nĂ€r chansen ges?

En pendang till förra numrets barockopera-pĂ„-dvd-genomgĂ„ng Ă€r en Jean-Baptiste Lully-opera frĂ„n William Christies hand, ett framförande i Paris 2008 av ”Armide” (Fra) och med sedvanlig skicklighet har han det musikaliska klart för sig, precis som i de mĂ„nga Rameau-operor jag skrev om dĂ„, Robert Carsens fĂ€rgmĂ€ssigt enkla scenografi fungerar vĂ€l och sĂ„ngarna med StĂ©phanie d’Oustrac som Armida och stensĂ€kre Paul Agnew som Rinaldo i denna den n:te versionen av Tassos poem, baletten Ă€r inte fullt ut den distraktion den Ă€r i i pĂ„ tok för mĂ„nga moderniserade barockuppsĂ€tningar. Det hĂ€r Ă€r ett stillsamt fyrverkeri i nĂ€rmare tre timmar av Lullys sista mĂ€sterverk, Ă€nnu en i det nĂ€rmaste perfekt Christie-produktion av hans favoritgenre – hur lyckas han?

SĂ„ en samtida opera. John Adams och Philip Glass har gett oss tolkningar av moderna och inte alls sĂ„ moderna Ă€mnen, men det finns Ă€nnu mer som Ă€r Ă€nnu mer samtida, dĂ€r kanske objektet Ă€r viktigare Ă€n musiken, dekoren och ”the inevitable smartness” viktigare Ă€n sĂ„ngen. Dagens moderna operor om Jerry Springer eller om Anne Nicole Smith delar Ă„tminstone en sak med en svensk klassisker, Bengt-Arne Wallins ”Röde Orm frĂ„n Kullen”: dĂ€r finns inga melodier man kan vissla. Poul Ruders tolkning av von Triers film ”Dancer In The Dark” frĂ„n 2000, betitlad ”Selma Jezková” (Dacapo, dvd) Ă€r under sin dryga timme lĂ„ngt ifrĂ„n de moderna uppsĂ€ttningarna i London men delar ovisslingsbarheten med dem, hĂ€r en oresonligt deprimerande historia deprimerande berĂ€ttad men med en intensitet som skapar svĂ€rtan. Ruders Ă€r tveklöst en av Danmarks mest intressanta kompositörer, hĂ€r stĂ€ller han stora krav pĂ„ tittaren.

VĂ€l inne pĂ„ sĂ„ngligt, har Colin Davis Ă€n en gĂ„ng tagit sig an Haydns oratorium Ӂrstiderna” pĂ„ LSO:s egen etikett (sedan tidigare har jag en inspelning frĂ„n 1968 dĂ€r han har ett smĂ€rre haydnskt dragrace med moderna instrument och pigga tempi), Miah Persson lyser lika klart som vi vant oss vid och Londonsymfonikerna Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n rumptunga i den hĂ€r konsertupptagningen; ibland, precis som LSO:s förra del i sin Haydn-serie, ”Skapelsen”, gĂ„r det litet för fort och det missas en del, men det finns en upptĂ€ckarglĂ€dje och spontanitet som uppvĂ€ger, lĂ„ngt frĂ„n von Karajans metronomtickande DG-utgĂ„vor – och jag sĂ€ger bara: Miah Persson!

VĂ€rda att nĂ€mna: en Capriccio-cd med tvĂ„ konserter och en symfoni av Salieri, ”La Veneziana” har Ă„terutgetts med en ensemble frĂ„n Budapest som ger bra, rejĂ€la tolkningar av denne pĂ„ tok för sĂ€llan hörde. Nystartade skivbolaget Novum bjuder pĂ„ Ă€nnu en version av Mozarts rekviem, Edward Higginbottom leder bĂ„de sin New College Oxford-kör och Orchestra of the Age of Enlightenment och trots att antalet inspelningar av Mozarts mytomspunna verk Ă€r tresiffrigt, med rĂ„ge, finns det skĂ€l att skaffa denna nya: det Ă€r SĂŒssmayrs version, solisterna plockas frĂ„n kören, ljudbilden Ă€r knivskarp och det hĂ€r Ă€r ett rekviem som ocksĂ„ gĂ„r undan och dĂ€rmed, konstigt nog, blir Ă€n mer intensivt Ă€n de lĂ„ngsamt vandrande, molltyngda frĂ„n femtiotalet. Naxos har ocksĂ„ slĂ€ppt en kul cd döpt till ”At the Opera” med Johann Nepomuks pianovariationer pĂ„ egna och andras operor, givetvis ett smalt nöje och inget att rekommendera framför ursprungsverken, men Madoka Inui tar dem pĂ„ allvar och det tjĂ€nar de pĂ„. Mer allvarlig och lĂ„ngt spĂ€nstigare, utförd pĂ„ olika cembali, Ă€r ett tvĂ€rsnitt ur Thomas Tomkins’ ”Lessons of Worthe” som var hans samling av dĂ„tidens (slutet av 1500-,  början av 1600-talet)  krĂ€mdelakrĂ€m i klavermusikvĂ€g, Bertrand Cuiller tar sig an musik av Tomkins sjĂ€lv (visst vore han dum om han inte ansĂ„g sin egen musik vĂ€rd att spara!?), William Byrd och John Bull pĂ„ en varierad, förtrĂ€fflig skiva (Mirare). Ny Ă€r ocksĂ„ bĂ„de ensemblen Serikon frĂ„n Göteborg (och med namn som utmĂ€rkta Anna Jobrant kĂ€nd(a) frĂ„n Göteborg Baroque) och debut-cd:n ”Along Uncharted Routes” (Footprint) som mixar högt och lĂ„gt frĂ„n 1500-talets Europa, Azzaiolo och Striggio tillhör mina personliga favoriter hĂ€r, ensemblen försöker vara Ă€n mer tidstrogna och uppmuntra det improviserade.

KrigshĂ€star? London Baroques ledare och cembalist har gett oss en femtioelfte version av Bachs Goldbergvariationer (Chandos), en av de mest direkta och rent ut sagt stompiga pĂ„ senare tid (och det kommer flera varje Ă„r, Nicholas Angelich kom med en försiktigare version pĂ„ Virgin hĂ€romveckan) och tveksamt Ă€r det om den ryske ambassadören, Keyserlingk, som bestĂ€llde denna insomningsmusik, inte hĂ„llit sig vaken rakt genom hela framförandet. Legendariske oboeisten Heinz Holliger gĂ„r baklĂ€nges och tar de konserter och sinfonior frĂ„n Bachs sakrala verk dĂ€r Johann Sebastian sedermera bytte ut oboen mot cembalo och andra instrument och byter tillbaka, precis som Alexei Ogrintchouk gjorde pĂ„ en Bis-skiva för inte sĂ„ lĂ€nge sedan, skillnaden Ă€r nog den intensitet och rena skönhet Holliger har i sin oboes ton, inte minst i inledningen frĂ„n kantat 21, ”Ich hatte viel BekĂŒmmernis”, som ocksĂ„ ger namn till cd:n (ECM) – och det ska nĂ€mnas att ECM samtidigt slĂ€pper ”Induuchlen”, Ă€nnu en samling av Holligers egna lĂ„ngt mer krĂ€vandeo och taggiga musik. Vacker, intensiv och fullkomligt inkĂ€nnande Ă€r ocksĂ„ den femte volymen (Sterling) i genomgĂ„ngen av den musik Lars Sellergren spelade in för Sveriges radio. HĂ€r Ă€r det, pĂ„ tvĂ„ cd, sex pianosonater som framförs pĂ„ estraden, det Ă€r sĂ€kert, enkelt, lĂ€mpligt och utan Ă„thĂ€vor, inga konstigheter, bara ett gestaltande av det Sellergren ser genom Beethovens partitur, med teknik och finess, likt den melodirikedom han hittade i Bachs WTC (finns ocksĂ„ pĂ„ Sterling). Avslutningsvis en dvd dĂ€r Friedrich Gulda ger oss en egensinnig ”Hammerklavier”-sonat av Beethoven frĂ„n Bonns Beethovenfest 1970 (Euroarts), inramad av en engelsk svit av Bach och Beethoven Eroica-variationer – Gulda Ă€r avspĂ€nd, lekfull men oerhört intensiv, rekommenderas.

Tillbaka till samtiden. Bengt HambrĂŠus’ skriver i sin oumbĂ€rliga bok ”Om notskrifter” (1970) ”men vi bör samtidigt vara medvetna om, att det ofta endast Ă€r en gradskillnad mellan de spelare som utför exempelvis ett orgelverk av Bach eller en Beethovensonat och den som utför musik av Cage eller Bussotti. I bĂ„da fallen Ă€r interpreten medskapare – det Ă€r ofta endast konventionen som avgör ifall hans prestation skall anses vara mer eller mindre sjĂ€lvstĂ€ndig.”  Jag nĂ€mner det eftersom tonsĂ€ttaren Steve Reich sjĂ€lv skriver att Kristjan JĂ€rvis nya cd (Chandos) med ”The Desert Music” och ”Three Movements” Ă€r enastĂ„ende, ja, han gĂ„r sĂ„ lĂ„ngt att han sĂ€ger att det senare verket ”is the best I have ever heard” – vad finns det dĂ„ att lĂ€gga till mer Ă€n en rekommendation, nĂ€r Reich, likt sina minimalistiska Ă„rgĂ„ngskamrater, vanligen fĂ„r lĂ„ta en egen ensemble framföra verken för att sĂ€kerstĂ€lla kvalitet och höjd. Kan man tĂ€nka sig att vi nu nĂ„tt det stadium dĂ€r de frĂ€msta, traditionella orkestrarna Ă€r mogna att ta sig an Nyman, Bryars, Riley, Andriessen, Gordon pĂ„ samma sĂ€tt som de gjort med Adams och Glass?

Bis avslutar nu sin lĂ„ngsamma cykel av Gösta Nystroems symfonier med Malmö symfoniorkester med ”Sinfonia del Mare” (hans första) och ”Sinfonia Breve” (hans tredje), Christoph König dirigerar och i den tredje symfoni, ett av mĂ„nga verk med hav och kust som tema, briljerar Malena Ernman i Ebba Lindqvists poesi som Nystroem smakfullt lagt in, en symfoni som kontrasterar med den första, rappa, runt tjugo minuter lĂ„nga post-ParisĂ„ren. Kan man hoppas pĂ„ att Bis nu tar sig an t.ex. Sten Bromans orkesterverk?

Jan-Erik Zandersson