Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Mitt liv Àr inte mÀrkvÀrdigare Àn nÄgon annans

Text: Sofia Rapp Johansson. Mitt liv Ă€r inte mĂ€rkvĂ€rdigare Ă€n nĂ„gon annans, mitt liv Ă€r egentligen ingen bergochdalbana – men mina kĂ€nslor. Mina kĂ€nslor följer en strid ström av impulser och idĂ©er och kroppen följer efter. Agerar ibland utan att min tankeverksamhet har fĂ„tt nĂ„gon talan. Ibland sitter jag bara stilla och undrar vad det var som hĂ€nde dĂ€r. DĂ„. Hur orkade jag resa mej upp efterĂ„t. Hur orkade jag gĂ„ ut i solskenet och ta tag i det som skulle göras. Hur orkade jag bry mej om nĂ„gonting annat Ă€n min egen bedrövelse?

Varför, vill jag veta och hur?

Men det Ă€r nu som livet Ă€r mitt – jag har bara fĂ„tt en kort stund hĂ€r pĂ„ jorden, och allt som varit har lett mej till det hĂ€r.
Min vĂ€g var sĂ€kert redan utstakad
 mina fötter visste vart de skulle trampa innan jag sjĂ€lv hade en aning om det. Ibland vĂ„gar jag kĂ€nna att jag lever – ibland vĂ„gar jag stanna upp en stund och lĂ„ter mej hĂ€nföras av allt det vackra som finns.

Egentligen var jag, jag nĂ€r jag var sĂ„dĂ€r liten ocksĂ„. Utsatt. Det var min kropp dom torterade det var mina tankar dom stal – min barndom. Det var jag hela tiden Ă€ven om det idag kĂ€nns nĂ€r jag berĂ€ttar det – som en saga. En ond, avskyvĂ€rd saga.

Jag vill vÀnda blad, jag vill att det hemska ska ta slut men hela tiden dyker bara mera mörker upp. Om det gör ont att förlora nÄgon man Àlskar sÄ smÀrtar sÄdana hÀr minnen som brinnande klot inom en. Ingen som inte varit dÀr kan till fullo förstÄ men jag vet att mÀnniskor kan jÀmföra sina egna smÀrtor. StÀlla dessa i proportion till vad dom inbillar sej.
”Hur kĂ€nns det lilla gumman”, kan dom undra, ”hur kĂ€nns det att bli sprĂ€ckt av en förskĂ€rare och sedan inte fĂ„ lov att tala om det för nĂ„gon. Hur kĂ€nns det lilla vĂ€n, att förlora sin barndom”?

Jag var sÄ ensam. Jag var sÄ vuxen fast jag inte var det.

Jag har besökt mitt gamla liv – jag har varit dĂ€r och sett. Jag har tillĂ„tit mej att kĂ€nna pĂ„ det dĂ€r. Jag har andats samma luft, sett mĂ€rkena pĂ„ den vita betongvĂ€ggen
 samma som dĂ„. Samma som dĂ„- som den gĂ„ngen, samma som alla gĂ„nger man önskade sej död hellre Ă€n utsatt.
Det Àr inte lÀtt att vara ett barn i en vÀrld med alldeles för mÄnga dumma mÀnniskor.
Det Àr inte lÀtt att bÀra minnena med sej in i vuxenlivet och sedan förvÀntas fungera normalt.
Sorgen, smÀrtan och alla minnen kan ingen hjÀlpa mej att bÀra. Den stenen fÄr jag lyfta ensam.
Men jag kan ge igen genom att fortsĂ€tta leva – genom att vĂ€gra tiga.
Om alla utsatta stÀller sej pÄ kotorget hÀr i Hudik och skriker, sÄ slÄr jag vad om att vi skulle höras till mÄnen!

Det Ă€r ett ensamt projekt att bearbeta sorg. Det gör ont och ofta vill man stoppa undan kĂ€nslorna, glömma bort och springa, springa, springa genom livet – livrĂ€dd för att stanna – livrĂ€dd för att det förflutna ska hinna ikapp men det Ă€r just det dom vill. Förövarna, torterarna alla de som utsatte oss.
Vi ska inte lĂ€ngre fly frĂ„n dom – vi ska stanna upp. Vi ska vĂ€nda oss om och möta dom.
Sen ska vi ha revansch: Öga för öga, tand för tand!

Snart skriker vi!
Snart hörs vi till mÄnen och ingen nÄgonstans pÄ jorden ska kunna undgÄ höra oss!