Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Sjunkande flaskpost

Text: Jan Sigurd. Vi möts pĂ„ ett tĂ„g över Öresund. Jag Ă€r pĂ„ vĂ€g till Köpenhamn och Bertil Pettersson till Danmarks allra minsta, bebodda ö. Vi samtalar medan tĂ„get svischar fram i en vid bĂ„ge över havet.

JS: Hej Bertil. Vart Àr du pÄ vÀg?

BP: ”Jag pĂ„ vĂ€g till Hirsholmen.”

Varför dÄ?

”Dagens författare skriver inte lĂ€ngre pĂ„ skrivmaskiner, de skriver pĂ„ datorer men jag har gĂ„tt Ă„t andra hĂ„llet sĂ„ jag skriver pĂ„ stenar. Flata och av sand och hav polerade stenar frĂ„n VĂ€sterhavet. En och annan sten Ă€r frĂ„n Tunisien och Island. Jag Ă€r uppe i 1200 stenar. Jag skriver pĂ„ stenarna med fin stil i vattenfast blĂ€ck. En och annan Ă€r skriven med blyerts. Det handlar om civilisationens historia. En löpande text. Sedan har jag tĂ€nkt ge ut de hĂ€r i ett enda exemplar 
 jag kastar alltsĂ„ ut stenarna dit dĂ€rifrĂ„n de Ă€r hĂ€mtade frĂ„n början. Det blir en engĂ„ngsutgivning kan man sĂ€ga. Helst skulle jag vilja ha hĂ€st och vagn och kasta ut dem tvĂ„ och tre 
 en del ska ju hamna i vattnet ocksĂ„.”

JS: Ett slags sjunkande flaskpost?

”Det skulle man kunna kalla det.”

Om man nu lÀgger ner möda pÄ att tÀnka ut saker och formulera dem och sedan ingen lÀser, vad Àr dÄ meningen?

”Ja, det Ă€r frĂ„gan.”

SÀtter du den moderna poesins dilemma pÄ sin spets hÀr?

”SĂ„ kan man se det.”

NÀr du gav ut konventionellare diktsamlingar i pappersform skrev du bland annat under pseudonymen Margaretha Malm och du deltog i poesitÀvlingar under tre andra pseudonymer och vann (med alla tre). Varför?

”Förklaringen Ă€r ganska prosaisk. Jag hade helt enkelt vid slutet av femtiotalet beslutat mig för att leva pĂ„ att skriva. Skriver man dĂ„ poesi Ă€r chansen inte stor. NĂ€r man fick en och annan dikt antagen i litterĂ€ra tidskrifter och tidningar kunde man inte Ă„terkomma sĂ„ snart igen med nya alster. För att utöka den hĂ€r möjligheten hittade jag pĂ„ Margaretha Malm och började skriva dikter i hennes namn ocksĂ„. De blev ofta antagna. De var vĂ€l lite tuffa för att vara skrivna av en kvinna. Sedan skickade jag, mer pĂ„ försök, nĂ„gra dikter till RabĂ©n & Sjögren i Margaretha Malms namn och frĂ„gade om de ville se resten av diktsamlingen, och det ville de gĂ€rna. Jag hade inga fler dikter utan satte mig snabbt att skriva sĂ„ att det rĂ€ckte till en hel diktsamling. Och den publicerades samtidigt som jag kom ut pĂ„ Bonniers under mitt eget namn Bertil Pettersson. DĂ€refter kom ytterligare tvĂ„ diktsamlingar av Margaretha Malm pĂ„ RabĂ©n & Sjögren och sedan fann jag mig av ekonomiska skĂ€l tvungen att avslöja vem som lĂ„g bakom pseudonymen dĂ€rför att Margaretha Malm fick ett stipendium och jag var i högsta grad i behov av slantar, fattig som jag var. SĂ„lunda var jag tvungen att avslöja bluffen för att kunna lösa ut checken.”

Vilka blev reaktionerna?

”De kritiker som tyckte att Bertil Pettersson skrev spĂ€nnande och experimentell, absurdistisk dikt i beckettsk anda, ansĂ„g ofta att Margaretha Malm var en konventionell lyriker med surrealistisk anknytning. De som Ă€lskade Margaretha Malm och tyckte att hon var en bra poet, de gillade inte Pettersson, han var för knepig. Och nĂ€r det hĂ€r avslöjades sĂ„ blev bĂ„da kategorier kritiker sura.”

Det Àr pÄ sÀtt och vis begripligt. Oavsiktligt hade du gjort narr av deras mÄttstockar och visat pÄ det löjliga med att stÀlla saker mot varandra.

”De flesta kritiker vill stoppa in folk i fack. Man ska ha en viss stil. Har man flera stilar blir de mycket konfunderade. Och jag ser det som nĂ„gonting positivt att man har flera sidor som man kan utveckla. Men dĂ„ fĂ„r kritikerna det svĂ„rt.

Är det hĂ€r ett dilemma?

”Ja, sĂ€rskilt om ens personlighet har mĂ„nga sidor. De senaste sex, sju böckerna jag gett ut Ă€r sinsemellan vĂ€ldigt olika. Och sĂ„ fĂ„r man inte skriva.

Finns det nÄgot du tycker att recensenter kunde lÀra sig av detta?

”Att ha mer sinne för mĂ„ngsidigheten hos oss. Jag tror att det Ă€r samma sak betrĂ€ffande bildkonstnĂ€rer och deras mottagande. NĂ€r jag bodde i Örebro var mina kompisar mest bildkonstnĂ€rer. DĂ€r var det en som hade oljor eller akryler men som sedan tog med nĂ„gra emaljer ocksĂ„ pĂ„ en utstĂ€llning, men det fick han inte ha, för det var en annan stil pĂ„ emaljerna, nonfigurativa. Flera kritiker var irriterade; det var inte enhetligt och dĂ€rigenom fel.

Bestraffades du för din mÄngsidighet, din variationsförmÄga?

”Ja, med det vĂ€rsta straff en konstnĂ€r eller författare kan rĂ„ka ut för: tystnad. Flera av böckerna som kom ut dĂ€refter blev knappast recenserade.”

Och blir man inte recenserad, sÄ finns man inte. DÄ vet inte folk om att man existerar och man blir inte lÀst.

Plötsligt var det inte lÀngre svÄrt att förstÄ att en poet som upplevt den mördande tystnaden lika gÀrna skrev sina alster pÄ stenar och lÀt mottagarna utgöras av fiskarna, mÄnen, havet eller de drunk­nande. En sak var i alla fall sÀker; man kunde definitivt inte rÄka ut för repressalier.

Har detta nÄgot med vertikalitet och horisontalitet att göra, mÀnni­skor fÄr lov att fördjupa sig men inte bredda sig? Det ena tycks föredömligt, det andra skamligt.

”Jag tĂ€nker plötsligt pĂ„ Tomas Tranströmer som inte har publicerat sĂ„ mĂ„nga diktsamlingar i sitt liv men man kĂ€nner alltid igen honom. Det Ă€r Tranströmers röst. Hans dikter hĂ„ller en hög nivĂ„. Den sjunker inte, kanske tvĂ€rtom. Men det Ă€r Tranströmer hela tiden. Man kĂ€nner igen hans röst. Man behöver inte ta stĂ€llning till nĂ„got annat frĂ„n Tomas Tranströmer.”

Inte exempelvis till att han ocksÄ var pianist, för det valde han att inte exponera.

”Förutom i nĂ„gon dikt
 ’Jag spelar Haydn och blir varm om hĂ€nderna’. Det Ă€r en fin dikt. 
 ’spelar orgel i Runmarö skog’ har han ocksĂ„ relaterat nĂ„gonstans. Det kan vara lite fint att tĂ€nka sig nĂ„gon som sitter i en skog och spelar orgel. En surrealistisk bild.”

Surrealisternas anvÀndande av drömmar, Àr det nÄgot du knyter an till?

”Ja. Jag drömmer vĂ€ldigt absurdistiskt, det gör vĂ€l de flesta. Men det dĂ€r kan man styra och anvĂ€nda som en utgĂ„ngspunkt. Det har jag gjort rĂ€tt mycket.”

NĂ€r blir en surrealistisk ordkombination humor? Jag tĂ€nker pĂ„ en rad av Lasse O’MĂ„nsson: ”God dag min fru, jag ser min fru, ni Hitler har i famnen.”

”Det Ă€r vĂ€l plötsligheten, hĂ€penheten. NĂ€r nĂ„got totalt ovĂ€ntat intrĂ€ffar. Hitler och Lillan Ă€r ocksĂ„ nĂ„got slags motsatser. Storan (som ju Ă€r den egentliga motsatsen till Lillan) hade inte blivit lika roligt. ’
 ni Spader tvĂ„ har i famnen’ Ă€r i sĂ„ fall bĂ€ttre men inte sĂ„ bra som Hitler. Men varför Ă€r Hitler sĂ„ mycket bĂ€ttre och dessutom roligt? Den ljudmĂ€ssiga likheten mellan orden spelar nog in. Och sĂ„ fĂ„r man inte glömma att det vid den tiden, i slutet av femtiotalet, nog var rĂ€tt kontroversiellt att dra till med Hitler i sĂ„na sammanhang.”

Hur fann surrealismen dig?

”KĂ€rleken till surrealismen handlade mycket om den Ă„ngest jag drabbades av i sena tonĂ„ren. Jag Ă„terfann mycket av mina tankar och kĂ€nslor framför allt i den surrealistiska dikten. En som kom att betyda mycket för mig var Lorca. I hans Poet i New York finns det starkt surrealistiska dikter. Det Ă€r ungefĂ€r som den musik som ocksĂ„ drabbade mig. Den var ocksĂ„ av den mera Ă„ngestfyllda sorten. Som Mahler till exempel.”

Var kommer din Ängest ifrÄn?

”Jag kan Ă€n idag förnimma en svart vinge som sveper till. Men dĂ„, i arton-, nitton-, tjugoĂ„rsĂ„ldern, var den mycket levande. Jag antar att det Ă€r nĂ„got konstitutionellt. Jag fann livet och vĂ€rlden sĂ„ skrĂ€mmande och fasansfull att egentligen borde jag ta livet av mig om jag bara orkade. Och det Ă€r ju verkligen nĂ„gonting som kan försĂ€tta en i Ă„ngest. I dikten fanns det dĂ„ en och annan tröst, man var inte ensam om det hĂ€r. DĂ€rför sökte jag mig nog till de surrealistiska texter som var just Ă„ngestprĂ€glade.

Debuten begicks med en starkt surrealistisk diktsamling som hette Utkast och dĂ€refter fanns det slĂ€ngar av det surrealistiska i flera böcker, under arbetet med vilka jag skrev mig fram till en mer och mer avskalad form dĂ€r bildberusningen inte var sĂ„ tydlig lĂ€ngre, en form dĂ€r jag reducerade och förenklade. Utan att tvingas sĂ€ga mindre, tvĂ€rtom kanske.”

Kan man gömma sig i metaforen, bilden, kan man fly in i vitsen? Till och med fly sin Ängest med hjÀlp av vitsen?

”Ja, det tror jag. Eller ocksĂ„ trubba av den eller försöka göra den mindre farlig. TĂ€nk bara pĂ„ begreppet ’bryta samman’. Det var som ett skĂ€mt för Lasse O’ och mig. Men sammanbrott Ă€r farligt. Att bryta samman Ă€r nĂ„got fruktansvĂ€rt. Fast med Lasse O’ blev det mycket ’bryt samman!’”

Ni som jobbade med radiokabarén BlÄ Tummen verkar ha varit ett rÀtt Ängestridet gÀng.

”Alla utom Gösta Lindström. Han var inte Ă„ngestriden. Men kanske ibland den mest absurde.”

I svensk traditionell monologkonst aviserar man alltid humor; för korta byxor, för stora skor, lustiga hattar, etc. Men i er humor markerar ni aldrig att det Ă€r humor, tvĂ€rtom sĂ„ underskruvar ni. Ett slags auditiv dead-pan humor. DĂ€rför knyter den ocksĂ„ starkt an till surrealismen för den ger sig ut för att vara normal i nĂ„gon bemĂ€rkelse – den Ă€r till exempel figurativ, deskriptiv – men innehĂ„ller abnorma elementkonstellationer.

”DĂ€r Ă€r Korven-dialogen nog ett bra exempel. Det Ă€r inga farligheter, i stort sett alla repliker lĂ„ter som klippta ur verkligheten, men hur de sedan fogas samman, och att vi plötsligt byter roller, till exempel, det blir absurt. Och vad som gav den en otĂ€ck, bisarr klang var att den framfördes sĂ„ dystert. Som om korvkunden stod pĂ„ gravens rand.”

DÀr bryter ni onekligen ny mark. Tidigare humor var noga med att markera att det skulle vara roligt. Ni lÀt folk svÀva i ovisshet.

”Den sĂ„ kallade underhĂ„llningen pĂ„ den tiden var liktydig med Lennart Hyland och Karusellen men vi kĂ€nde oss absolut inte som underhĂ„llare. VĂ„r sĂ€ndningstid var ocksĂ„ undanskuffad till sent pĂ„ kvĂ€llen. Jag tĂ€nker Ă€ven pĂ„ Povel Ramel till exempel, hans ’Jakten pĂ„ Johan Blöth’. DĂ€r fanns det ju en som var lite som man sjĂ€lv. Och Pekka Langer i Natttuppen – med tre t:n. Det var definitivt inte underhĂ„llning av traditionellt snitt. Detta uppfattade folk bara som konstigt.”

Lasse O’ har i en poesibok skrivit följande lilla text: ”Det som frĂ„n början var ett tidsfördriv, en hobby som nĂ„dde hantverksmĂ€ssigt stora höjder som bĂ€st, ja kunde förvandlas till skön konst, och det som gjorde honom till en egenartad och virtuos artist, det har nu vĂ€xt ut till en ytlig och tarvlig industri.”

(LĂ„ng paus)

”Det Ă€r tuffa ord. Men det ligger vĂ€ldigt mycket i det. Lasse var speciell. Och vĂ„r relation ocksĂ„. Vi var en smula formella mot va­rann, blyga. Stor respekt hyste vi för varann ocksĂ„. Men en gĂ„ng bröts den dĂ€r barriĂ€ren. Det var vid ett tillfĂ€lle nĂ€r Lasse O’ skulle komma hem och spĂ„na lite hos mig. Min fru sĂ„g till att hon var ute för hon ville inte kollidera med herr MĂ„nsson. SĂ„ kom i alla fall Lasse O’ och han hade en portfölj med sig med diverse manu­skript och jag hade plockat fram lite manus och sĂ„ satte vi oss och pratade och han hade en och annan vinflaska med sig som tömdes och jag hade vĂ€l nĂ„got att dricka jag med. Vi blev sĂ„ smĂ„ningom pĂ„verkade av det myckna vinet, inte minst Lasse O’, som blev ganska vild. Plötsligt nĂ€r vi stod upp och snackade trĂ€ngde han upp mig mot vĂ€ggen och tog mig pĂ„ tasken. Jag blev fruktansvĂ€rt förvĂ„nad och undrande för han var utomordentligt starkt inriktad pĂ„ kvinnor det kan jag försĂ€kra, till och med nĂ€stan lite störande ibland. EfterĂ„t har jag betraktat det som ett nĂ„got udda men dock tecken pĂ„ kompisskap, hans sĂ€tt att bryta igenom den dĂ€r barriĂ€ren mellan oss. Eller, slĂ„r det mig nu, var det kanske en egenartad men dock markering av sin position – ett slags maktdemonstration, alltsĂ„. Jag hade fĂ„tt dikter publicerade, det hade inte han, dĂ„. Det hade i alla hĂ€ndelser gĂ„tt över nĂ„gon grĂ€ns, för dĂ€refter kastade Lasse O’ sig ner pĂ„ den stora golvmattan, en Wiltonmatta. DĂ€refter rullade in sig i hela mattan sĂ„ att till slut bara fötterna och huvet stack ut, och kunde dĂ„ inte röra armarna. Han kom inte ut ur mattan och sĂ„g ut som en korv, en fransk hot dog. SĂ„ jag fick rulla ut honom – och dĂ„ var det nog dags att sluta umgĂ„s den kvĂ€llen. Lasse O’ tog sin portfölj och jag följde honom KarlbergsvĂ€gen Ă€nda fram till tunnelbanan vid Torsgatan. DĂ€r skildes vi. Det var pĂ„ vintern sĂ„ det var nysnö och nĂ€r jag gick tillbaka kunde jag med blicken urskilja en tunn röd slinga i snön som rörde sig som en röd trĂ„d frĂ„n tunnelbanestationen och halvvĂ€gs tillbaka till mig, dĂ€r den plötsligt tog slut. Varför den upphörde? Det var helt enkelt dĂ€r Lasse O’ med en smĂ€ll satt ner sin portfölj i vilken det fortfarande fanns en flaska vin som gĂ„tt sönder och frĂ„n vilken det sedan lĂ€ckt hela vĂ€gen efter herr MĂ„nsson.”