Wednesday April 14th 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Medina

Text:  Zinat Pirzadeh. Luften inne i klassrummet kÀndes plötsligt blytung och Arvid höll pÄ
att kvÀvas. Han svettades och kippade efter luft, och flickan bredvid
började skratta:
– Du ser ut som en guldfisk pĂ„ land nĂ€r du andas med munnen.
Arvid blev röd om kinderna och svarade att han inte fattade hur hon kunde
sitta dÀr med huvudbonad och lÄngklÀnning och verka helt oberörd av
att hela skolan var inplastad som ett vÀxthus under den pÄgÄende
fasadrenoveringen.
Medina, som var kurd, höll sig mest för sig sjÀlv. Hon deltog aldrig i
gymnastik eller simning pÄ grund av sin religion som dikterar att kvinnor
inte ska beblanda sig med det motsatta könet. Men i dag var hon ovanligt
uppsluppen, skrattade pÄ nytt och pÄpekade att hon var van vid vÀrme
och brukade lÄtsas att hon var en blomma som trivdes i vÀxthuset. Arvid
sa leende att hon passade bra som blomma fastÀn man bara sÄg hennes
ansikte, men om hon var en blomma, vad var han dÄ?
BiologilÀrare Anton Blom, som inte brukade skÀlla ut sina elever,
blÀngde bestÀmt pÄ Medina och Arvid för att fÄ tyst pÄ deras livliga
samtal. Men det hjÀlpte inte. Medina viskade fnissande att Arvid mest
pÄminde om hennes mormors plastklÀdda soffa som var extremt obekvÀm och
alltid gnisslade och gnÀllde med sin plastyta, men som var jÀttefin
under.
Arvid kunde inte hÄlla sig för skratt lÀngre och de skrattade sÄ högt
att inte ens lÀrare Blom kunde lÄtsas som inget:
– Arvid och Medina, om ni inte lugnar ner er genast Ă€r jag dessvĂ€rre
tvungen att be er lÀmna klassrummet.
Men det hjÀlpte inte, de hade fÄtt skrattanfall och kunde inte sluta,
sÄ med skamsna blickar och skratt i halsen tog de sina saker och lÀmnade
klassrummet medan de förvÄnade och nyfikna klasskamraterna stirrade pÄ
dem.
– Ska vi ta en lĂ€sk vid kiosken, undrade Arvid.
– Oh Arvid jag vill sĂ„ gĂ€rna men jag vĂ„gar inte att synas ute med en
kille för min far, svarade Medina.
– LĂ€gg av, han Ă€r ju död sen evigheter?
– Men sedan han dog har vi fortsatt som om han lever, mamma till och med
dukar Ät honom nÀr vi Àter. Hon Àr honom trogen.
– LĂ€skigt, sa Arvid, du menar att ni lever med din fars spöke?
Medina sÄg rakt in i hans blÄgröna ögon:
– Gör inte du det dĂ„?
Uppsluppenheten han nyss kÀnt ersattes av en tung tystnad som vÀgde mer
Àn tusen ord. Arvid kÀnde sig trÀffad rakt i hjÀrtat.
– Ja, du brukar ju ha med dig bilden pĂ„ din far vart Ă€n du gĂ„r.
– Men han Ă€r inte död, han bor i Spanien. SĂ„ fort han fĂ„r rĂ„d
skickar han en flygbiljett.
– Jaha, men nĂ€r pratade du med honom sist?
Arvid blev sur och vÀnde om för att gÄ.
Medina höjde rösten:
– Och din mamma har haft hur mĂ„nga mĂ€n som helst sen han Ă„kte. Min
mor lever inte sÄ, din mamma skulle blivit typ stenad i Kurdistan.
– Nu fĂ„r du hĂ„lla kĂ€ft, Mina farsor Ă€r mycket bĂ€ttre Ă€n din
spökgubbe: Av mina lÀrde jag mig matte, att fiska och cykla. Hellre
hundra pappor Àn en död!
Rösten brast, och han lÀmnade henne med snabba steg. Hon sprang efter
honom:
– FörlĂ„t mig! Jag vet inte vad som tog Ă„t mig, jag skĂ€ms. Jag ska
fasta och be för din mors sjÀl. SnÀlla Arvid.
NÀr Medina sÄg tÄrarna över Arvids kind kunde hon inte lÄta bli att
torka bort dem med slöjkanten. Plötsligt stod de utanför Konsum och
kramade om varandra utan att fatta hur. För nÄgra sekunder förlorade de
sig i varandra.
– NĂ€men Arvid, lille vĂ€n, sa nĂ„gon med ett skratt. NĂ€r han öppnade
ögonen stod mamma Barbro och den senaste smÄpappan framför dem. Det var
sÄ Arvid kallade dem, smÄpapporna. Ofrivilligt öppnade han sina armar
som höll om Medina som om hon vore hans liv.
Barbros fnitter, och hennes sÀllskaps gapskratt, fick Medina att skÀmmas
sÄ mycket att hon liknade Bambi pÄ is nÀr hon sprang ifrÄn alla
nyfikna blickar.
Hemma började Arvid skriva i sin dagbok pÄ datorn om dagens hÀndelser
och hur hÀrligt det kÀndes att hÄlla om vackra Medina och kÀnna doften
av henne sÄ nÀra sig. Medina som inte ens skakade hand med killar hade
kramat just honom. Arvid kÀnde sig speciell och utvald och vacker. Han
kunde inte sluta att le och blÀddrade i skolkatalogen med bultande
hjÀrta efter Medinas bild.
Han hittade fotot nÀstan lÀngst bak i skolkatalogen. Klass 9 A, Medina
Özlem. Han tog en röd penna och ritade ett stort hjĂ€rta runt hennes
bild. Han log och tÀnkte pÄ att Medina luktade som vaniljglass, julafton
och choklad. Han viskade Medina. Men hans tankar avbröts av ett sms.
Han lyfte mobilen och hjÀrtat började slÄ Ànnu fortare. Med darrande
hand öppnade han sms:et frÄn Medina. Men det stod bara ett ord:
Hej!
Arvid ville svara pÄ en gÄng, men kontantkortet var slut och han visste
att hans mamma inte skulle lÄna honom sitt kreditkort för att fylla pÄ
mer. Han var helt enkelt tvungen att vÀnta tills han kunde köpa refill i
morgon.
Medina kÀnde sig Ä sin sida besvÀrad över att inte ha fÄtt nÄgot
svar, och Ängrade sitt överilade sms. Han mÄste tro hemska saker om
henne eftersom han inte svarade alls. Hennes dystra funderingar avbröts
av att Fatima, hennes mor, ropade att maten var fÀrdig.
Vid matbordet, som vanligt dukat ocksÄ Ät hennes far, var det nÄgot som
brast inom Medina.
– Är det inte dags att lĂ„ta pappas sjĂ€l vandra vidare? Hur lĂ€nge ska
vi behöva leva med hans spöke?
Fatima stelnade först till i vad som kÀndes som ett oÀndligt
ögonblick. Sedan brast hon skrikande ut i svavelosande svordomar pÄ sitt
modersmÄl över Medinas otacksamhet och respektlöshet mot sin fars
sjÀl.
– Du har blivit svensk, du har ingen respekt för dina förĂ€ldrar,
tÀnker du lÀmna bort mig nÀr jag blir gammal till sjukhemmet ocksÄ,
som svenskarna gör och sen inte hÀlsa pÄ mig och lÄta mig dö ensam
bland frÀmlingar?
– Nej, mamma sluta, jag kommer aldrig lĂ€mna dig pĂ„ sjukhem! Det enda
jag vill Àr att du börjar leva igen.
Fatima skrek darrande i hela kroppen:
– Bit din tunga Medina, jag har svurit vid din fars grav att vara honom
trogen resten av mitt liv, och jag tÀnker stÄ vid mitt löfte.
Fatima satte sig lÄngsamt ned och sÄg ut att börja Àta med grÄten i
halsen. Medina Ă„t inte mycket, och gick snart tillbaka till sitt rum.
NÀr hon kollade sin mobil noterade hon trött att Arvid inte hade svarat
tillbaka. Vad hade hon egentligen trott? Hon var en idiot.
Hon tittade ut genom fönstret och tÀnkte pÄ Arvids varma mjuka famn med
ett motvilligt leende. Medina visste att en muslimsk tjej absolut inte
fĂ„r krama en kille som hon inte Ă€r gift – eller nĂ€ra slĂ€kt – med.
Hon tÀnkte pÄ allt som var syndigt enligt hennes tro, och det bleknade
vid jÀmförelse med Den svenska synden.
I det nya landet var synd inte relaterad till att visa kroppen, hÄret
eller förlora oskulden. Hon hade förstÄtt att den svenska synden mest
handlade om misslyckanden och skam. Med tanke pÄ Medinas strÀnga
muslimska uppfostran kunde listan över synden faktiskt bli hur lÄng som
helst.
Fatima hade uppfostrat Medina med jÀrnhand, men hade samtidigt skÀnkt
henne förmÄgan att reflektera och ta emot kÀrlek. En dag hade Medina
frÄgat sin mor: Hur kunde du Àlska far sÄ mycket trots att du aldrig
trÀffat honom innan ert bröllop? Att giftas bort mÄste vara som att
sÀljas pÄ gatan.
DÄ hade Fatima med strÀng röst tagit upp hur syndigt svenska kvinnor
lever. Hur de till slut blir helt tomma i sin sjÀl av alla kraschade
relationer, och hur de aldrig tar sig tid att lÀkas dÀremellan. Att man
hÀr minsann gifter bort sig sjÀlv, och hur hon till slut blivit kÀr i
Medinas far tack vare hans Àdla natur och godhet.
Fatima erkÀnde dock att nÄgra av hennes slÀktingar tyvÀrr var
olyckliga i sina arrangerade Àktenskap, men att det fanns mÄnga andra
som levde lyckliga. ”Att giftas bort Ă€r i rĂ€ttrogna familjer som att
betala tevelicensavgiften i Sverige. Ingen kommer undan”, hade hon sagt
med ett skratt.
Medina ville inte bli bortgift. Hon ville leva med den hon sjÀlv valde,
och det hade hon bestÀmt sig för vid tidig Älder, nÀr hennes kusin
skam-mördades. Medina avskydde ordet ”hedersmord”. Hon menade att det
inte lÄg nÄgon heder i att mörda döttrar och systrar pÄ grund av den
pÄtvingade skam som drabbar familjen utifrÄn, och att kalla det för
hedersmord var att ge det skÀndliga dÄdet ett slags undfallet
berÀttigande.
Hon borde egentligen kÀnna sig syndig för att hon kramade Arvid, men det
konstiga var att hon kÀnde sig glad i istÀllet. Eller kanske djupt
olycklig. Men hon kÀnde, och det starkt, starkt! Hon tÀnkte att Gud Àr
kÀrlek, inte hat. Och hennes ansikte öppnades som en sol av tanken pÄ
Arvid, och frÄnvaron av hans svar gjorde att det mulnade igen.
Arvid lÄg i sin sÀng och försökte sova. Försökte. Men hans hjÀrta
slog kullerbyttor av blotta tanken pÄ att fÄ trÀffa Medina pÄ
morgonen. Han kunde inte sÀtta ord pÄ sina kÀnslor. Det enda han visste
var att han ville hÄlla om henne igen.
Medina stÀllde sig framför spegeln, kammade sitt lÄnga kastanjebruna
hÄrsvall och gned olivolja pÄ hÄrtopparna. Hon sÄg en sista gÄng pÄ
sin mobil innan hon la sig i sÀngen och Äter grubblade över hans
uteblivna svar. NĂ€sta morgon gjorde Medina som vanligt frukost till sin
mor, och bar den till hennes sovrum. Sedan vÀckte hon den sovande kvinnan
kÀrleksfullt. NÀr Fatima vaknade kunde man i hennes plÄgade ögon se
att hon hade grÄtit sig till sömns. Men detta var ytterligare en av de
saker som man inte skulle tala om i hemmet.
Hon var bland de första som kom till klassrummet. Men det var Arvid
ocksÄ. BÄda blev rosiga och varma om kinderna dÄ de ÄtersÄgs. Medina
försökte lÄtsas vara oberörd, men kunde ÀndÄ inte lÄta bli att
viska:
– Du svarade aldrig pĂ„ mitt sms ju.
– FörlĂ„t, mitt kontantkort var slut. Sen tillade han:
– Men jag har skrivit det hĂ€r istĂ€llet. Han rĂ€ckte fram en vikt
papperslapp. LÀs det nÀr du kommer hem.
Men Medina kunde inte vÀnta med att lÀsa Arvids brev, och bad dÀrför
lÀraren att fÄ lÀmna lektionen för ett toalettbesök. Snart vÀrmde
Arvids vackra, Àrliga, nakna ord och ömhet hennes unga hjÀrta pÄ den
trista toaletten.
VÀl tillbaka till klassrummet vÄgade hon inte möta Arvids blickar
lÀngre. Hon kÀnde sig viktlös.
NÀr de pÄ samma gÄng rÀckte fram handen för att ta suddgummit, och
deras fingrar rörde vid varandra, blixtrade det till i deras hjÀrtan.
Vid skoldagens slut sa Arvid till Medina:
– PĂ„ lördag Ă€r det bakluckeloppis utanför Finnbergs i
GlommerstrÀsk. Vill du med för att sÀlja sÄnt som ni inte behöver
dÀrhemma? MÄnga turister kör igenom byn under sommaren. Mor sÀger att
speciellt norrmÀn Àr jÀttebra kunder, dom köper nÀstan vad som helst.
Vi kan tjÀna lite pengar till i sommar. HÀnger du pÄ?
Medina skrattade, och sa att hon mÄste kolla med sin mamma först om hon
fick följa med.
– SjĂ€lvklart, svarade Arvid. Men ocksĂ„ han var lite osĂ€ker pĂ„ vad
hans mamma skulle sÀga.
Medina tog med sig en stor lÄda vackra saker, dÀribland en vacker
handknuten kelim-matta. Arvid lyckades sÀlja sina gamla leksaker och
klÀder för nÀstan fyrahundra kronor, men Medina fick ihop över tusen
för sin del, och kelimen skulle snart pryda ett norskt golv.
Bosse och Barbro iakttog ungdomarna och tittade menade pÄ varandra med
ögon som log.
– TĂ€nk om man fick vara ung igen 

Fatima blev lycklig över pengarna, Àven om hon skulle komma att sakna
sin kelim. Nu kunde de skicka pengar till mormor.
Arvid och Medinas förbjudna kĂ€rlek frodades pĂ„ avstĂ„nd. ÄndĂ„ var den
sÄ laddad att det kÀndes som ett osynligt moln runt dem. Dagarna gick,
och Àven om Medina och Arvid inte trodde att nÄgon annan Àn de sjÀlva
kÀnde av kÀnslorna i luften, var det flera i klassen som lade mÀrke
till deras förÀlskelse. En av dem var Ronny, som brukade kalla Medina
för Terroristbruden pÄ grund av hennes hÀrkomst frÄn turkiska
Kurdistan. Att Ronny sjÀlv inte ens med bÀsta vilja kunde peka ut
Turkiet pÄ en karta var en annan historia.
PÄ skolgÄrden frÄgade han Arvid med ett snett leende om han nu mÄste
bli muslim och omskÀra sig för att kunna komma Medina nÀra.
– Du Ă€r sĂ„ inte sĂ„ vĂ€rst smart du 
 Om du hade valt till exempel
Tuva hade du redan varit i mÄl!
Men att eventuellt behöva offra en del av förhuden oroade inte Arvid
nÀmnvÀrt. Tanken att det snart var sommarlov och att han dÄ inte kunde
trÀffa Medina sÄ ofta, gjorde lÄngt mer ont.
PÄ hemvÀgen efter skolavslutningen hann Arvid ikapp Medina bakom Konsum.
De öppnade sina armar, inga ord hördes men lÀpparna hittade ÀndÄ
varandra. I Medinas huvud snurrade tusen och ett ord runt: Lösaktig,
luder, slyna
 Den svenska synden

DÄ drog hon med stor kraftanstrÀngning i en inre nödbroms. Orden
stannade, och bleknade lÄngsamt bort, och kvar i hennes hjÀrta stod bara
skrivet följande mening: Nej, detta Àr den första kyssen, och pojken
framför mig Àr min Arvid.

Zinat Pirzadeh
Komiker och författare