Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

JĂ€kla Fritiof!

Text: Katarina Mazetti. Om du gÄr förbi mitt lilla hus i bakom Kulturen i Lund kommer du att finna att persiennerna numera nÀstan alltid Àr neddragna. Bakom dem sitter jag och gömmer mej för skandalpressen, bÄde den svenska och den brittiska. Och det Àr, tro det eller ej, faktiskt Fritiof Nilsson Piratens fel!

Detta Àr vad som hÀnde:

Efter mĂ„nga Ă„r i Norrland bestĂ€mde jag mej en dag för att flytta söderut. Jag var faktiskt tvungen att lĂ€mna UmeĂ„ pĂ„ grund av en obehaglig friare som jag Ă„dragit mej, en egendomlig man som förföljt mej i Ă„ratal och som slagit sig i backen pĂ„ att vi skulle bli ett par. Bert BrĂ€nnström hette han, och han var tankspridd och lĂ€tt alkoholiserad men jag kan inte förneka att han gjorde allt för att vinna mej. Han visste till exempel att jag alltid varit mycket förtjust i Piratens böcker sĂ„ han började plugga dem tills han kunde dem praktiskt taget utantill. Sen kom han hem till mej nĂ€stan varje dag med olika förslag om vad vi kunde göra tillsammans, ”precis som i böckerna”. Övernatta i Köpenhamn, som Herman och Anne. Bada nakenbad, som bokhandlaren. NĂ€r han ivrigt berĂ€ttade att han tĂ€nkte visa mej att han inte hade nĂ„got Potifar inbrĂ€nt i sin skinka insĂ„g jag att det var dags att lĂ€mna stan.

Jag hittade ett fint litet hus i kulturkvadranten i Lund och jag kunde köpa det tack vare att min bok Grabben i graven bredvid just hade sĂ„lts till flera lĂ€nder, bland annat till England. Allt gick bra, jag trivdes i den stad dĂ€r jag en gĂ„ng studerat och jag vande mej till sist vid ovĂ€sendet utomhus onsdagar, fredagar och lördagar. För mitt hus ligger mitt i den s k Dödens triangel – i skĂ€rningen mellan Malmö, Lund och Östgöra Nation. Studenterna drar sjungande och skrĂ€nande förbi tre nĂ€tter i veckan och krossar glas mot fasaden, men man vĂ€njer sej.

Sent en kvĂ€ll satt jag och förberedde mej inför en intervju. Den engelska tidskriften ”New Swedish Review ” som presenterar svenska författare för engelsk publik skulle skicka en av sina medarbetare till Lund för att skriva om mej. Plötsligt började min hund föra ett förfĂ€rligt ovĂ€sen och reste ragg. NĂ„gon skrek utanför, det lĂ€t som en rad namn! Egendomligt – det var en vanlig mĂ„ndagkvĂ€ll, studenterna lĂ„g hemma med baksmĂ€lla. OvĂ€sendet tilltog och nu började nĂ„gon banka hĂ„rt pĂ„ min ytterdörr. Jag slĂ€ckte ljuset och kikade försiktigt ut genom persiennen. Och fick en chock! NĂ„gon höll en dödskalle tryckt mot min ruta! Och jag hörde en röst som skrek nĂ„nting som jag uppfattade som Ӏlskling! Älskling! Nu ska du dö!”

Jag begrep ingenting. Jag har visserligen varit gift ett par gĂ„nger men jag har inget otalt med nĂ„n av makarna och ingen av dem var vĂ„ldsam, sĂ„vitt jag visste. Plötsligt kraschade nĂ„gonting igenom min ruta, hunden blev hysterisk. Nu var det allvar!’

Om jag i det ögonblicket hittat min sladdlösa telefon skulle jag ringt polisen – men den hittar jag aldrig nĂ€r den behövs. SĂ„ jag insĂ„g att jag fick klara mej sjĂ€lv. Men jag skulle sĂ€lja mej dyrt!

”Nu ska du dö!” skrek galningen hest dĂ€rute igen, och jag bevĂ€pnade mej med husets enda vassa föremĂ„l – en skinkpinne – och iklĂ€dde mej tvĂ„ tjocka kappor som skydd. Jag skulle tagit pĂ„ mej cykelhjĂ€lmen om jag hittat den, men det gjorde jag inte sĂ„ jag fick stjĂ€lpa stora syltgrytan över huvudet. Och utrustad pĂ„ det sĂ€ttet slĂ€ngde jag upp min ytterdörr och störtade ut pĂ„ trappan med ett blodisande tjut. NĂ„gonting blixtrade till, vĂ€rlden blev först blĂ€ndvit och sedan svart. Jag svimmade.

NĂ€r jag vaknade lĂ„g jag pĂ„ soffan i mitt eget vardagsrum. Mitt huvud sprĂ€ngvĂ€rkte – jag hade fortfarande syltgrytan pĂ„ –  men solen sken och ingen galning syntes till.

Det tog mej flera mĂ„nader att pussla ihop vad som egentligen hĂ€nt, med hjĂ€lp av grannar, tillkallad polis – och ett obehagligt brev frĂ„n Norrland.

Bert BrĂ€nnström hade inte velat ge upp sĂ„ lĂ€tt. Han fann min nya adress pĂ„ Eniro och bestĂ€mde sej för att hĂ€lsa pĂ„ och med ett fantastiskt frieri övervinna mitt sega motstĂ„nd. Han klĂ€dde ut sej till Piraten (som han förestĂ€llde sej i svart ögonlapp med kroksabel och dödskalleflagga), han sökte upp mitt hus och viftade med flaggan medan han ropade ut namn pĂ„ kĂ€nda Piraten- figurer: Ӏlskling, Nu ska du dĂ¶â€ skulle i sjĂ€lva verket förestĂ€lla Ӏsping!” ”Nils GalilĂ©!”

NÀr jag ÀndÄ inte öppnade blev han förtretad och slÀngde in chokladkartongen han haft med genom fönstret. Fortfarande ingen reaktion!

Just dÄ stannade en taxi utanför huset. Ut klev en man och frÄgade pÄ engelska efter mej.

” Strunt i henne, sheÂŽs crazy” frĂ€ste Bert och försvann. Och i samma ögonblick kom jag skrikande utrusande, med syltgryta och skinkpinne.

Engelsmannen, som inte var nĂ„gon annan Ă€n journalisten frĂ„n New Swedish Review, fick snabbt upp kameran och brĂ€nde av en blixt rakt i ansiktet pĂ„ mej. Jag svimmade, tillrusande grannar slĂ€pade in mej pĂ„ soffan medan journalisten tog taxin tillbaka till Kastrup, ivrig att fĂ„ skriva en sensationell artikel om hur Mazetti fullföljde den stolta traditionen att svenska författare skulle vara galna – som en Strindberg, en Fröding! Den engelska tabloidpressen fick nys om saken och blev eld och lĂ„gor, de hade saknat en knĂ€pp svensk att skriva om sen Svennis försvann. Och raskt spred sej ryktet till bĂ„de Aftonbladet och Expressen.

DÀrför sitter jag nu dÀr jag sitter,bakom mina persienner. JÀkla Fritiof!