Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

MĂ„nadens klassiker oktober 2011

Text: Jan-Erik Zandersson. Den 49:e volymen i Bis’ utgĂ„va av Johann Sebastian Bachs kantater har kommit. Det Ă€r ett lĂ„ngsamt projekt, Maazaki Suzuki Ă€r inte densamme som nĂ€r han pĂ„började projektet för snart tjugo Ă„r sedan, Robert von Bahr pĂ„ Bis, detta skivbolagsgeni, stĂ„r bĂ„de för uthĂ„llighet och har ett tĂ„lamod av guds nĂ„de och Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n samme man som vĂ„gade satsa pĂ„ att en japansk ensemble kunde ta sig an Fader Bachs mest inkĂ€nnande tolkningar av kyrkoĂ„rets delar. Nu nĂ€r vi nĂ€rmar oss fullbordande börjar jag mer och mer tro att detta Ă€r en av de tvĂ„ kantatcykler man tar med till den öde ön.

NĂ€r jag lyssnar pĂ„ en bootleg med en konsert med Main förstĂ„r jag att det hĂ€r Ă€r klassisk musik, liksom nĂ€r jag tar del av en ungdomsorkesters fullkomligt vuxna version av PĂ€rts tredje symfoni vid Ă„rets Östersjöfestival via den numera med musik inte sĂ€rdeles sprĂ€ngfyllda P2, eller de ungerska progressiva rockarna Solaris’ tolkning av Nostradamus’s liv dĂ€r det bĂ„de Ă€r influenser frĂ„n polyfonin frĂ„n renĂ€ssansen och svulstiga Nyman-harmonier, uppfunna innan Nyman hörts i Ungern, antar jag, eller Xenakis arkitekturinspirerade slagverksmusik som jag lyssnar pĂ„ inför Veds konsert inspirerad av Jean Dubuffet pĂ„ Skissernas museum i Lund. Idag sĂ€tter vi sjĂ€lv grĂ€nsen för vad som Ă€r seriös musik, idag Ă€r det lĂ€ttare att peka pĂ„ det som inte Ă€r konstmusik, det som Ă€r maskinellt skapat med klipp-och-klistra-teknik och sĂ„ngutslĂ€tningsautomatik. Kvar finns skönheten, innerligheten, vare sig det Ă€r medias avantgardistgunstling Björk i lustig peruk eller pur elektronmusik som fĂ„r vitrinskĂ„pet att sjĂ€lvsvĂ€nga frĂ„n nyligen sĂ„ onödigt bortryckte Conrad Schnitzler.

Brabantensemblen följer i JunghÀnels spÄr och tar sig an, bland andra stycken pÄ en ny Hyperion-cd, mer renÀssanspolyfoni av Orlando Gibbons, Prophetiae Sibyllarum, en tolkning av den urgamla, profetiska text som berÀttade om den kommande Messias, musik som Àr gesualdoskt modern med inslag av all den konstfÀrdighet tonsÀttaren kunde fÄ med i musikpaletten. Tillsammans med mÀssan Missa Amor ecco colei bjuder Stephen Rice pÄ en pÄ samma gÄng skir som driven, om Àn inte snabb, syn pÄ Gibbons musik, det blir bÄde luftigt och spÀnstigt, med en större besÀttning Àn 1500-talet kunde uppbringa enkelt, utan att förlora nÄgot av det devota. En hit.

Ronn McFarlane lĂ€gger sin luta till den lĂ„nga rad lutenister som tagit sig an den musik som Vivaldi inte kunde lĂ„ta bli att lĂ€gga i lutans hand, hans kreativitet nĂ€r det handlade om att skriva konserter var oĂ€ndlig, oavsett vad sura gamla gubbar förr ansĂ„g nĂ€r de sade att han skrev samma konsert femhundra gĂ„nger. Tillsammans med The Bach Sinfonia pĂ„ skivan ”The Art of Vivaldi’s Lute” (Sono Luminus) blĂ„ser han fantastiskt liv i konserterna, det blir ett ensemblespel som inte har samma sandpapper mellan medlemmarna som i de italienska utgĂ„vorna, dirigenten Daniel Abraham slĂ€pper loss samspelet och det blir ju inte sĂ€mre av att McFarlane Ă€r skicklig som bara den, om uttrycket tillĂ„ts. En ovĂ€ntad skiva.

Mer vĂ€ntat njutningsfull var Casalskvartettens ”La musica notturna delle strade di Madrid”, musik av Luigi Boccherini (Harmonia Mundi), dĂ€r de kompletterar en strĂ„kkvartett med tvĂ„ strĂ„k- och en gitarrkvintett. Det blir förvisso litet mycket av det goda, det spanska, nĂ€r öronen drabbas av Daniel Tummers kastanjetter, men bortsett frĂ„n det, Ă€r det hĂ€r friska viljor som lyckas göra Boccherini till ren och skĂ€r programmusik.

Michel Pignolet de MontĂ©clair (puh!) levde Ă„ren 1667–1737 och om inte Emma Kirkby och London Baroque tog sig an en handfull kantater frĂ„n hans hand (Bis), hade vi varit förpassade till de smĂ„, energiska skivbolagens vĂ€lvilja (Assai, t.ex., som en gĂ„ng i tiden utgav en skiva med MontĂ©clair, Couperin och ClĂ©rambault, flöjtmusik pĂ„ Accent eller Dynamic, sĂ„ngligt pĂ„ Arion – och, ok, Harmonia Mundi utgav Jefta). Men inte för att Michel skrev mycket musik, det gjorde han inte. Inte heller finns det nĂ„got portrĂ€tt kvar av honom eller mycket till levnadsteckning, förutom att han lĂ€mnat visst avtryck som lĂ€rare. Emma Kirkby lĂ€mnar avtryck, dock, ingen tvekan dĂ€r. Tillsammans med London Baroque har hon nu gett oss en svit cd med kĂ€nda och okĂ€nda barocktonsĂ€ttare, dĂ€r spelskicklighet, energi och Kirkbys nu inte lĂ€ngre sĂ„ flickaktiga röst Ă€r garanten för en upplevelse som inte lĂ€mnar mycket i övrigt att önska, vissa val pĂ„ skivorna kan man alltid diskutera, men varför göra det, varför inte bara lyssna pĂ„ de, för mig, okĂ€nda kantaterna frĂ„n Pignolet?

NĂ€mnas kan ocksĂ„ att skivbolaget Musica Rediviva Ă„terutgett sin lilla klassiker ”Monsieur Arbeau’s School of Dancing Vol. 1” dĂ€r Sven Berger och en hel drös musiker bjuder pĂ„ sprittande sĂ„nger och danser frĂ„n den franska renĂ€ssansen. Spralligt Ă€r bara förnamnet.

FrÄn dÄtid till nutid. Hopp.

I mitten av september börjar P2 sÀnda tvÄ program om Allan Pettersson. Tillsammans med nyutkommen Bis-skiva med hans tvÄ första symfonier (den första fÀrdigstÀlld av Christian Lindberg) Àr det det enda, ynkliga firandet av Petterssons hundraÄrsdag jag sett sÄ hÀr lÄngt. Tragiskt Àr bara förnamnet. GlÀdjeÀmnet Àr dock nÀmnda skiva, dÀr Norrköpings symfoniorkester leds av den allt mer stensÀkre trombonisten-cum-dirigenten och Allans ofÀrdiga partitur har fÄtt en idiomatisk lösning i mina öron. Pettersson Àr redan hÀr allvarlig, sjuklig, skÄdande in i förgÀngligheten, det hÀr Àr symfonier som det gör ont i sjÀlen att lyssna pÄ men som bÄde du och jag behöver lyssna pÄ för att bli bÀttre mÀnniskor. SÄ.

De fyra verken pĂ„ Anders Hillborgs nya cd (Bis) har jag redan hört pĂ„ P2, sĂ„ jag kunde inte annat Ă€n pĂ„minnas om hans hantverksskicklighet, de fantasifulla verken Kungl. filharmonikerna leds igenom, inte minst den mystifierande ”Eleven gates” eller Salonens kuriösa tag om ”Dreaming river” (och man slĂ„s av att, jomenvisst, nĂ„got av de hĂ€r verken skulle de tagit med sig till Proms i stĂ€llet för stapelvaror frĂ„n andra nordiska lĂ€nder Ă€n Sverige). Det hĂ€r borde ge Hillborg ett bredare internationellt genombrott, det Ă€r inte samma tyngd som hos Anders Eliasson eller den karga lekfullhet Kent Olofsson uppvisar, men det hĂ€r Ă€r konstmusik frĂ„n vĂ„rt A-lag i genren.

Kent Olofsson Ă„terfinns med tre delar av sin Alambic-svit pĂ„ Stefan Östersjös nya skiva. Gitarrmusik tillsammans med snap, crackle & pop-elektronik, skrĂ€mmande vĂ€lproducerat och med en teknisk finess som gör att Östersjö i sin genre Ă€r fullstĂ€ndigt outstanding. SĂ„, nu var det sagt. Förutom Olofssons stycken, faller Love Mangs’ Viken mig pĂ„ tungan som en vĂ€lsockrad Ysta’-bomb-bakelse (tro mig, liknelsen Ă€r inte alls dum), varje gĂ„ng jag hör nĂ„got frĂ„n hans dator, sĂ€llan, medges, blir jag bara sugen pĂ„ mer. Dags för en portrĂ€ttskiva pĂ„ Phono Suecia, tycker jag. ”Strandlines” heter den föreliggande, pĂ„ kvalitetsmedvetna dB Productions.

Och sĂ„ fĂ„r jag skriva om en minimalist igen. HollĂ€ndske Simeon ten Holt lĂ„nar alldeles för fĂ„ sina öron till, kanske för att skivor med hans musik sĂ€llan Ă„terfinns distribuerade i Sverige (Brilliant Classics har t.ex. samlat ihop all hans musik för ett och flera pianon till en elva-cd-box som ingen borde vara utan), trots att han Ă€r en av de stora minimalisterna pĂ„ kontinenten, kanske den störste/mest legendariske. Pianisten Ivo Janssen har eget skivbolag, Void, och dĂ€r har han vigt det mesta utrymmet Ă„t Bach och ten Holt (all Bachs klavermusik har Janssen hunnit spela, spela in och utge, dessutom Ă„terutgett i sommar i en kanonbox vĂ€rd sina fĂ„ euro). ”Canto Ostinato” Ă€r ten Holts mest kĂ€nda verk och Janssen har tagit sig an dessa nĂ€rmare 70 minuter som skrevs 1976 och fick sin premiĂ€r tre Ă„r senare. Det hĂ€r Ă€r minimalism med ett hjĂ€rta som inte kommer frĂ„n rock’n’rollen utan Ă€r förankrat i artonhundratalets tonala musik, kanske i romantiken, det Ă€r ett eget vĂ€sen som repetetivt anvĂ€nder pianots möjligheter att bĂ„da vara minimal i anslaget och maximal i kĂ€nslan. Det Ă€r ett hypnotiskt stycke och Janssen slĂ„r sig in bland företrĂ€desvis tvĂ„pianotolkningar och kommer ut pĂ„ andra sidan, tilltufsad men oskadd. Rekommenderas förbehĂ„llslöst.